Bollebygds kommun behöver skapa sig ett fritidsprogram värt namnet

Bollebygd är en kommun som har en, för sin storlek, kraftig inflyttning av nya medborgare. Det ställer stora krav på att hinna med att växa för exempelvis omsorg och skola.

Om detta har jag skrivit ett antal gånger och har i grunden sett det som en fullkomligt korrekt prioritering. Många andra saker som tillför ett samhälle mervärde och skapar sammanhållning och förutsättningar för fortsatt god utveckling får stå åt sidan för högprioriterade områden som dessa.

Samtidigt kommer det till en kritisk gräns när det inte bara räcker för en kommun som vill fortsätta expandera och vara en attraktiv ort att bosätta sig på att erbjuda en bra skola och omsorg. Det räcker inte om man vill att mer pengar ska stanna i kommunen, fler företag och arbetstillfällen skapas och att den fritid man har i högre utsträckning kan spenderas i orten utan att behöva ta sig med bil till Borås eller Göteborg.

De senaste åren har det i Bollebygd arrangerats “Fäst i Bollebygd” som varit en dag på försommaren med artister och andra aktiviteter på torget. I år blir det ingenting av detta då kommunen inte bidrar med den summa som föreningen bakom det hela kräver. Tidigare har det varit 50 000 men i år tycker man att kommunen ska lägga upp minst 150 000. Jag tycker att socialdemokraten Peter Rosholm har en i grunden bra förklaring till varför man inte kan bidra:

För att vi ska ge bidrag krävs att det är en stabil förening med bred förankring bland köpmännen och vi tycker inte att den här organisationen uppfyller det. Visst är det trevligt med en fest i Bollebygd men det har handlat mycket om att dricka öl på torget och det är svårt för kommunen att ge bidrag då.

Det är självfallet inte ett kommunalt uppdrag att skapa förutsättningar för medborgarna att kunna dricka öl till tonerna av Linda Bengtzing eller någon annan halvdan artist. Samtidigt så sätter detta fingret på en framtida problematik i Bollebygd där kommunen ändå har en viktigt roll. Om det nu är så att man, helt korrekt, inte ska bidra till att dricka öl och lyssna på Linda Bengtzing så måste man vara med och skapa förutsättningar för annat som skapar aktivitet och engagemang för många på orten.

Så som det ser ut idag finns det inte mycket till förutsättningar för detta. I vad kommunen tillhandahåller i centralorten kan man se en fotbollsplan, en större och en mindre idrottshall i skolan som håller allt annat än anständig nivå och en boulebana intill skolan. I övrigt ingenting.

Det finns ett övergivet motionsspår vid Hestrafors 5 km från Bollebygd. Man kan ta sig en dryg mil till Hindås motionsområde. Det går likaså att ta sig till andra angränsande orter, i andra kommuner, där det finns anläggningar för diverse olika idrotter.

Om vi tar detta, det som kommunen bidrar med till invånarnas fritid, så är det i ärlighetens namn bland det klenaste man kan hitta någonstans i närheten. Förmodligen bland det sämsta i hela regionen och långt utanför den.

Jag har inga som helst illusioner om enorma idrottshallar, ishallar eller överdåd på något vis. Men någonstans måste vi kunna förvänta oss att det finns betydligt mer än vad vi nu ser. Det håller helt enkelt inte speciellt länge till att Bollebygd är en centralort som man måste tas sig ifrån för att utöva sina fritidsaktiviteter.

Naturen finns runt hörnet där vi bor men det finns inga vettiga möjligheter att i form av motionsspår utnyttja denna för att gå eller springa. Ska man, som jag och många andra gör, ge sig ut och springa så är det svårt att undvika asfalt och trafikerade vägar. Ge oss i alla fall ett motionsspår värt namnet. Till att börja med en 5 km-slinga.

Föreningslivet ser till att engagera både med fotboll, handboll, innebandy, gymnastik och annat. Men det sker i anläggningar som såg sitt bäst-före-datum för decennier sedan. Det finns också ridskolor och en golfbana.

Jag var i Ulricehamn för några veckor sedan. Det gick då verkligen upp för mig hur fattigt det är i Bollebygd.

Jag säger inte att Bollebygd ska göra vad man i Ulricehamn har gjort på Lassalyckan. Men kanske borde inspirationen hämtas därifrån för att sedan, i rätt proportioner, skapa en plan för fritid och rekreation i Bollebygd. Det är inte så att det saknas förutsättningar men det handlar om att det finns en vilja och en ambition att skapa något som ytterligare stärker kommunen.

Det är givetvis en investering som skulle skapa debatt om hur resurser används och att det inte är för alla. Men jag har svårt att se något som kan vara mer rätt än att satsa på något som är grunden för folkhälsa och att stärka kommunen som en plats mer än att ha som bostadsort men där jobb och mycket av vad man vill ta sig för på fritiden har starka begränsningar.

Till sist; det här med Fäst i Bollebygd. Visst är det trevligt med något som händer. Men förväntningarna att det är kommunen som ska vara med och bekosta merparten av det hela är fel sätt att se på det hela.

Kommunen kan bidra men det måste alltid finnas täckning och ett underlag som gör att det kan bedrivas på egen kraft. Finns det intresset så är jag övertygad om att besökare också är beredda att betala för att vara där. Gratis är alltid gott men inte på bekostnad av den kommunala kassan.

Personligen hade jag inte varit beredd att betala en en krona i inträde till vad Fäst i Bollebygd har erbjudit något av de år detta har funnits.

Helt logiskt sluts cirkeln kring Thomas Quick när Sture Bergwall är en fri man

Jag har i dagarna läst färdigt Hannes Råstams bok “Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare”.

Det är en fullkomligt bisarr genomgång av hur Sture Bergwall som Thomas Quick i symbios med Säters sjukhus, åklagare och övriga inblandade inklusive passivt försvar lyckades skapa en brottsling utan motstycke i Sveriges historia.

Hannes Råstams insats i detta går inte att underskatta och med näst intill 100% säkerhet hade Sture Bergwall aldrig någonsin kunnat frigöra sig ifrån alla de erkännanden som skedde utan Råstams mastodontarbete.

Han hade under alla omständigheter inte den dag som är idag fått beslutet att vara fri från fortsatt vård på Säter.

En anpassning till samhället utanför vårdinrättningen ska ske. Enligt Bergwalls anhöriga sker detta utan att han är i närheten av att få det stöd och den hjälp han rimligtvis borde få i förhållande till vilken skada han har lidit på grund av denna bisarra hantering under så många år.

Man kan ju givetvis se det som att han själv har en skuld till att ha erkänt och blivit dömd för åtta mord. Men med minsta sans och balans ifrån ansvariga poliser, vårdgivare och åklagare hade han aldrig ens kommit i närheten av att kunna bli dömd för ett enda av dessa erkännanden. Domstolarna har förts bakom ljuset och försvarsadvokater litat blint på Bergwall och åklagare utan att ge så mycket som det minsta lilla försvar.

Sture Bergwall missbrukade droger av olika slag och Säter såg till att förse honom med obegränsad mängd droger i takt med att han erkände mord efter mord.

Det enda Göran Lambertz har rätt i är att de ursprungliga domarna som förkunnats säkert har skett bedömts korrekt utifrån vad som framkommit under respektive rättegång. Problemet är ju att rättegångarna har varit ett regisserat spel där helheten inte funnits med och där fakta gömts undan. Att inte Lambertz inser och erkänner det i sin iver är gåtfullt.

Vad som sker nu är tydligtvis att Sture Bergwall har stora planer på att berätta sin historia. Det är i alla fall så han beskriver det på sin blogg idag:

Jag har mycket att berätta och det är det jag kommer att ägna mig åt när jag nu lämnar Säter. Skrivarlyan är iordningställd och pennorna vässade. Efter Hannes Råstam och Dan Josefssons dokumentärer och böcker och resningsprocessens alla resningsansökningar och åklagaryttranden behöver jag inte bevisa något, jag kan skriva och berätta precis som det var under TQ-åren, under de sju tysta åren (innan Hannes Råstam dök upp) och under de dryga fem årens resningsprocess. Det känns viktigt och angeläget. Jag ser an framtiden med stor tillförsikt.

Det borde rimligtvis också utmynna i att ansvariga personer ställs till svar för vad som skett och att Bergwall skulle få ett skadestånd för sitt lidande är inte heller osannolikt. Snarare är det något som borde ske.

Nu kommer säkert många att lyfta fram att Bergwall inte är något oskyldigt lamm och tidigare är korrekt dömd för ett antal brott – både rån och sexuella övergrepp. Men hur förfärligt delar av det än har varit så måste vi hålla isär det med vad de rättsövergrepp han sedan utsattes för.

Inte ens den bästa Hollywood-regissör hade kunnat skriva ihop ett trovärdigt manus som ser ut som fallet Thomas Quick. Ingen hade trott att det var möjligt.

Till sist; det kanske värsta av allt är att de personer som de facto är skyldiga till de mord som Sture Bergwall erkände och dömdes för har gått fria. Det är inte sannolikt att alla dessa mördare ändå hade hittats, men utan tvivel har möjligheten att finna de skyldiga mer eller mindre gjorts omöjlig på grund av vad som skett.

Har ni inte läst Råstams bok, och är intresserade av vad som är det bisarra och helt galna i detta, så rekommenderar jag er att göra det. Efter den läsningen förstår ni ännu bättre.

 

Det är först efter valet som svensk politik vaknar

Som jag skrev för några veckor sedan så är jag just nu inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta.

Jag har inga större förhoppningar om att få se den gnista som jag egentligen vill se. Istället ser jag faktiskt lite fram emot vad som kommer att ske efter valdagen när Stefan Löfven med allra största sannolikhet ska bilda regering och när Alliansen i dess nuvarande existens ovillkorligt kommer att upphöra.

Jag förväntar mig att få bekräftat att det inte kommer att ske någon större kursändring i den praktiska politiken. Det finns i alla fall ingenting som tyder på detta.

Jag ser fram emot att alla dessa enögda alliansmotståndare, som ändå måste förvänta sig en förändring, i verkligheten inte få detta. Inte för att det inte behövs reformer  och visioner utan för att det inte är så svart eller vitt och enkelt som det påstås. Inte minst ser jag fram emot om dessa personer kommer att välja att tiga eller kritisera den nya regeringen på samma grund som man gör med Alliansen. Det blir intressant!

Jag ser också fram emot att de fyra allianspartierna kommer att tvingas visa upp sig vart och ett för sig för att skapa en grund för att växa. Frågan är hur många av de fyra partiledarna som kommer att fortsätta?

Att Reinfeldt avgår ser jag som självklart. Detsamma gäller Jan Björklund. Högst troligt kommer Göran Hägglund att noga överväga sin framtid och med Annie Lööf tror jag partiets valresultat avgör hennes framtid.

Oavsett hur många av de fyra som avgår/får kicken så krävs en rejäl reformering både på ledarsidan och i vilken politisk väg de väljer i opposition.

Det som kan ske är ju att något alliansparti redan efter valet (oavsett vad dom nu säger) väljer att samarbeta med S och MP. Men även det är ju en helt ny väg för det eventuella parti som väljer detta. Även det vore intressant att se reaktionen av hos alla enögda alliansmotståndare.

Paradoxalt nog så tror jag alltså att det är först efter valet vi kommer att få se någonting rejält ske i svensk politik. Tråkigt för väljarna, men ingenting visar idag att något annat kommer att ske.

Revirpinkande grunden för konflikten hos Moderaterna i Bollebygd

Moderaterna i Bollebygd har en konflikt som i första hand berör en person som inte tyckt som ledningen anser vara gott nog.

Det kan givetvis finnas fler orsaker än vad som sägs, men dagens artikel i Borås Tidning visar inte det. Snarare handlar det om att ledande företrädare tycks vilja slå vakt om sina positioner än att tillåta åsiktsskillnader och ifrågasättanden av vad ledande företrädare driver för linje.

För några år sedan hade jag starka funderingar på att engagera mig politiskt lokalt i Bollebygd. Även om det inte var det som avgjorde så var en av mina allra största farhågor att mina åsikter i enskilda frågor, i första hand nationella, inte skulle falla i god jord.

Det är märkligt hur lågt i tak det tycks vara i en tid när det i många kommuner dras ner på antal ledamöter i kommunfullmäktige pga för få intresserade. Om vi bortser från rena tomtar så borde ett starkt engagemang vara en guldgruva även om det finns avvikande åsikter i enskilda frågor.

Uppenbarligen fungerar det inte så hos Moderaterna i Bollebygd och tydligtvis är det inte heller ett problem isolerat till just det partiet. Sofia Mirjamsdotter skrev igår i Sundsvalls Tidning hur det just i Sundsvall på bara några månader. Där handlar det om en miljöpartist och en moderat som känt sig tvingade att hoppa av och istället bildat två nya partier:

I många fall är det nyttigt för politiken med nya partier som fokuserar på bortglömda politiska frågor. De kommer upp på bordet och tvingar till handling. Samtidigt som det kan orsaka kaos och svårigheter att enas i beslutande församlingar. Det är precis så det ska vara i en demokrati. Ändå bör det som nu händer i Sundsvall mana till eftertanke hos de etablerade partierna, och en ambition att höja taket i de interna diskussionerna. Det behövs fler, inte färre personer som Ammor och Möller i de etablerade partierna, som kan skaka om och driva utvecklingen av partiernas värdegrunder.

Det här är lokalpolitiska exempel och jag tror att det är tuffare ju större kommun vi pratar om och att det inom rikspolitiken är ännu snävare i vad man får säga för att ha en chans att skapa sig en plattform och framträdande position.

I det aktuella Bollebygdsfallet är det uppenbarligen många moderater som väljer att vara tysta, även vissa jag känner, och det gör mig ganska bekymrad.

Uppdatering:

Efter lite lyssning mot rälsen är det nog mer som ligger bakom det aktuella fallet i Bollebygd än vad en ensidig rapportering i Borås Tidning gör gällande. Dock kvarstår frågetecknen där ledningen för partiet i Bollebygd nog behöver ta bladet från munnen – om inte annat för egen skull.

Jills veranda tar oss med under den glättiga ytan

Artister som Johnny Cash och Dolly Parton är kanske det som svenskar i allmänhet skulle nämna om dom fick frågan om dom känner till någon country-artist. Kanske är också bilden av countrymusiken mycket mer kopplad till en klatschighet än vad den någonsin förtjänar.

Det är säkert många som förknippar country med de olika slakter som har skett av diverse svenska artister genom åren och egentligen finns det bara en svenska artist som har tagit countryn på allvar och gjort något av det hela som i alla fall knyter an till vad det handlar om och det är Jill Johnson. Det finns även ett antal som gjort det på svenska på ett mycket bra vis. Kanske är Alf Robertsson och hans berättande i countrymusikens linje den som gjort det allra bäst.

Att just Jill Johnson är synonym med countryn tror jag de flesta håller med om och efter hennes programserie Jills veranda har hon i både mina och andras ögon växt både som artist och som en person med förmåga att ta sig an frågor med ett mycket större djup än vad som normalt sker av svenska artister i tv-sammanhang.

Det är en programserie som på ett vis knyter band ifrån Så mycket bättre där vi från början fick lära oss att känna helt andra sidor än vad vi normalt ser. Där har det utvecklats till mer ryggdunkande på senare år och istället får vi Jills veranda där de olika gästande artisterna både delar med sig av sig själva och faktiskt har åsikter värda att lyssna på kring ämnen som tillhör vår vardag och den inte alls glättiga tillvaro som vi eller människor i Nashville och dess omgivningar lever i.

Det är smärta och svärta i programmen med Kristian Gidlund och Kakan Hermansson. Det är mer av idoldyrkan och djup kunskap om countryn med Magnus Carlson. Det är sann musikglädje med Marit Bergman och besöket i Appalacherna i spåren av The Carter Family. Det är en oväntad sida av Skizz och en bild av hur svårt det fortfarande är att vara svart när Titiyo beskriver sin syn på att besöka vissa delar av USA. Det är en blandning av livet skulle man kunna säga och det är väl just det countryn handlar om – livet i dess vardag.

Att höra Kristian Gidlund sjunga Blue eyes crying in the rain och relatera den till hans starka koppling till Hank Williams som dog vid 29 års ålder samtidigt som Kristian själv vid programmets inspelning har 4 månader kvar att leva och själv undrar om han ska få uppleva att bli äldre än just 29 år är skakande och en kuslig koppling. När vi dessutom redan vet att han inte fick uppleva sin 30-årsdag blir det ännu värre att se…

För mig knyter countryn, och det jag gillar i denna, ihop banden med den musik som jag tycker allra mest om. Den musik som berättar en historia att relatera till och där svenska artister som Peter LeMarc, Anna Ternheim, Plura, Mauro Scocco och Ulf Lundell är kända namn på det spåret. Det finns andra lite mindre kända berättare som Toni Holgersson eller Anna Hertzman. Artisterna jag nämner är inte country i den bemärkelsen att dom är hämtade ifrån Grand ole opry i Nashville, men det är musik som berättar historier som relaterar till människors vardag.

Det finns många som ser musik som något där det ska vara glatt och utan sorg. Den typen av musik gillar jag också, men det är svärtan, melankolin, det sorgesamma och berättandet om vardagen och människor som är fundamentet i vilken musik som fångar mig.

Magnus Carlsons Weeping Willows starka koppling till countryn har jag inte sett så tydlig som vid programmet med honom, men det är en bekräftelse på vad det är jag föll för i deras musik. Jag kan fortfarande minnas känslan i kroppen när jag i den kyliga och mörka Boråsnatten någon gång våren 1998 stod på en balkong och lyssnade på Weeping Willows med So it´s over. Det är country för mig…

 

Livemusiken från programmet finns nu samlat på ett album. Även om ni tror att ni inte gillar country så föreslår jag en lyssning. Jag tror att ni fastnar minst för någon av låtarna:

För den som är intresserad finns det även en spellista som SVT lagt upp där en stor del av all övrig musik som spelats i programmen finns:

Aregawi bara en bricka i spelet

Fler detaljer kring Abeba Aregawi, hennes svenska medborgarskap, tävlande för Sverige och skilsmässan börjar nu komma fram.

Alldeles tydligt har hennes svenska klubb Hammarby redan från början varit väl informerade om vad det hela handlar om. Trots det har man hållit fanan högt och inte satt ner foten.

Att det inte handlar om ett äktenskap grundat på annat än en väg in i Sverige och medborgarskap och även i frågan om att skatta så lite som möjligt (ingenting i Etiopen) har klubben varit medvetna om och arbetat mer eller mindre aktivt för.

Hur ekonomin hanteras är en sak. Den kan man ha åsikter om men det är inte där skon klämmer. Istället är det den springande punkten om det faktiskt är så att medborgarskapet har kommit till genom ett regelrätt skenäktenskap. Alla kort är inte på bordet men mycket talar för detta.

Hur stor delaktighet Aregawi själv har i de olika delarna är svårt att veta. Hon har gift sig och ansökt om det medborgarskap hon fått. Men vilken styrning har hon haft och vem är det som tjänar på det hela mer än vad hon själv gör?

Det här skadar i första hand Abeba Aregawi men i takt med att den här historien växer i omfattning, och vilka som haft kunskap om det hela, så skadas även svensk friidrott genom hennes förening och vidare till Friidrottsförbundet.

Dessutom är det här, om inget nytt kommer fram, som klippt och skuret för vissa mörka krafter i det svenska samhället som med alla medel vill stänga våra gränser för människor från andra länder. Det kanske är det allra värsta i förlängningen av det hela.

Mer och mer ser det här ut som om Abeba Aregawi är en bricka i ett spel där det i slutändan handlar om pengar. Följer vi dom så kommer vi säkert också närmre sanningen.

 

Abeba Aregawi och hennes mörkade skilsmässa

Nyheten om att Abeba Aregawi skilde sig redan i maj förra året och sedan dess mörkat detta är katastrofalt.

Även om det inte finns några belägg för att hennes svenska medborgarskap kommit till via ett skenäktenskap så finns det alldeles för många frågetecken i det hela för att det ska kännas bra.

Det kan vara så att kärleken har tagit slut mellan henne och Henok Weldegebriel. Sånt händer många och betydligt snabbare än vad som skett i deras fall. Dom gifte sig trots allt redan 2008. Det kan också vara så att hon helt enkelt inte vågat tala om vad som är verkligheten på grund av hur det nu kommer att låta.

Allt detta är möjligt och kanske kommer det en fullkomligt godtagbar förklaring efter hennes VM-lopp till helgen. Men krävs nog en mycket bra förklaring för att den ska vara tillräcklig för alla de människor runt omkring henne som nu känner sig rejält blåsta.

Friidrottsförbundet säger att det inte är en fråga för dom och det stämmer kanske just nu. Men det blir en fråga när Abeba Aregawi tävlar för Sverige och under många år framöver är tänkt att vara en förebild för svenska löpare. Den matchen kan bli betydligt svårare efter det här.

Statsminister Stefan Löfven har allt att förlora

Det finns ingenting som tyder på annat än att vi efter valet i september kommer att ha Stefan Löfven som vår nya statsminister. Även om opinionsundersökningar ska tas för vad dom är så är skillnaden så stor med bara ett halvår kvar att det vore overkligt om Alliansen skulle lyckas vända på det hela.

Trots bristande insikt om vad det är för politik väljarna har byggt upp sina förväntningar kring för att ge Alliansen en så kraftig bakläxa som det lutar åt. I min värld är det mer en en missnöjesyttring än att man har kunskap om en politik som på något djupare plan förändrar någonting av det som debatten går hetast om.

Även om Stefan Löfven kommer att bli statsminister så är det inte på något vis så att hans parti är på väg mot något fantastiskt resultat. Man ligger bara några procent över det katastrofala resultatet från 2010.

Till det kommer Vänsterpartiet som sakta men säkert får ett allt starkare stöd, mycket beroende på S brist på alternativ, och om det håller i sig inte alla går att ställa åt sidan på det vis som S nog hoppats på i en förhandling om hur regeringen ska formeras. Utan ett stöd från V blir inte Löfven statsminister och för att få ett stöd från V så måste Löfven på en rad punkter kliva en bra bit åt vänster jämfört med vad som har signalerats ännu så länge.

Utan ett stöd från V så skulle det mycket väl kunna väga jämnt mellan S+MP och Alliansen. I det läget hamnar vi helt plötsligt i ett läge där V och SD kommer att få en betydligt större roll i bildandet av en regering än vad de flesta av oss vill.

Precis allt tyder alltså på att Stefan Löfven blir statsminister. Allt annat vore direkt sensationellt och att betrakta som en fullkomlig genomklappning.

Men samtidigt så bygger opinionsstödet inte i speciellt många delar på en tro på en ny politik som ska förändra och skapa en långsiktig vision om hur Sverige ska se ut. Det bygger på varsin del missnöje över regeringen och okunskap om hur lite det i praktiken skiljer mellan S och Alliansen. Det bygger också på nostalgi och tron på att historiska lösningar är aktuella lösningar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till när jag försöker förstå hur det kan vara ett så stort försprång.

Att det finns ett missnöje inför Alliansen är det inget snack om och givetvis är det många av oss som bidragit till att rösta fram dom till makten som ingår i de missnöjdas skara. Inte heller jag ska påstå att jag är nöjd med hur det ser ut idag både rent politiskt och på en rad områden runt om i samhället.

Men även om jag är missnöjd så måste ändå frågan i det läget vara om jag ska rösta fram en annan regering bara för att få ett ombyte eller om jag ska göra det för att jag ser att det kommer innebära något nytt, spännande och visionsfyllt?

Ska jag rösta fram Stefan Löfven för att Alliansen tappat styrfart efter att girat in i mittenträsket?

Ska jag rösta bort Alliansen för att ge ett i högsta grad oprövat kort i ett stukat parti chansen att regera med ungefär samma politik som vi redan har idag?

Likheten med 2006 är att vi har en statsminister som börjar bli extremt trött på jobbet och att regeringen inte har några visioner ens om vad man vill genomföra den kommande mandatperioden.

Skillnaden mot hur det såg ut inför valet 2006 är dock mycket större än vad vissa försöker göra gällande. Då fanns det i alla fall en plan för de kommande mandatperioderna från Alliansen som man faktiskt har hållit sig till i stora drag. Den här gången går vi in i de sista 6 månaderna till valet med två regeringsalternativ utan några vettiga visioner om vart man vill ta Sverige 5, 10 och 20 år in i framtiden.

Så även om det mesta talar för att Stefan Löfven kommer att stå där på valkvällen som en vinnare så kommer han att göra det med enormt mycket att förlora om han inte omgående ser till att börja prata om vad man konkret vill göra för att förändra Sverige och vem man har för avsikt att regera med förutom Miljöpartiet.

Samma sak gäller Alliansen – även dom har en politisk vision att lägga upp på bordet.

Just nu är jag inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta!

Kan en svensk verkligen vara oskyldigt skyldig för doping?

Tre kronor var bleka mot Kanada i hockeyfinalen. 0-3 utan Nicklas Bäckström som fick avstå av medicinska själ som det sades. Direkt efter matchen fick vi veta att han stängts av för doping och efter hand har mer detaljer framkommit om detta.

Det handlar om allergimedicin som han använder regelbundet men nu har han legat över det gränsvärde av en specifik substans.

Jag förstår Bäckströms förtvivlan. Tror inte att han skulle ha försökt att bli bättre på det viset. Jag kan också förstå Per Mårts frustration över att få detta i ansiktet någon timme före den stora finalen.

Det jag dock har svårt att förstå är varför just en svensk hockeyspelare som, hur klantigt och oskyldigt det än kan tyckas vara, skulle komma undan med att ha för höga värden av ett preparat som bara tillåts upp till en viss nivå!

Vi kan ta de höga blodvärden som längdskidåkare ibland stoppas att delta i ett enskilt lopp som exempel. Eller när Marit Björgens bruk av astmamedicin (som nu är tillåten) var en nyhet. I båda dessa exempel så låter tongångarna inte speciellt förmildrande. Det är mycket “ingen rök utan eld” när sådant händer och resonemanget går mycket ut på att det nog ligger annat fuffens bakom.

Vi har otaliga gånger hört mer eller mindre osannolika förklaringar till varför en idrottsman fått i sig en mer eller mindre allvarlig substans inom det breda spektrat av dopingklassade preparat. En svensk är inte en mindre osannolik dopingförbrytare än någon annan.

Sedan tror jag inte att Bäckström gjort detta för att bli bättre. Men jag blir irriterad över att reaktionen från så många är så förstående i förhållande till hur reaktionen hade varit om det handlat om en annan nationalitet än svensk i Bäckströms pass.

En annan intressant sak är hur denna enskilda händelse i OS, på dess sista dag, får människor som inte yttrat ett ord om någon av alla prestationer i tävlingarna i OS helt plötsligt ger sig hän i den här frågan. Men det är kanske en fråga som är betydligt djupare och svårare att förstå än varför ett klantigt agerande av Bäckströms medicinering givit denna trista debatt på OS sista dag.

Det är längdåkarna som räddar den svenska OS-äran

Sochi-OS är över och Sverige gör medaljmässigt sitt bästa vinter-OS genom alla tider. Jag gav mig in på ett extremt vågat tips om 19 svenska medaljer före OS med ett vägt tips, sett till tidigare två vinter-OS, på 16 medaljer. Det stannar på strålande 15 medaljer.

Curlinglagen har plockat hem ett silver och ett brons, Anna Holmlund ett brons i skicross och Tre kronor tar ett silver.

Även om det inte går att räkna bort längdåkningen ifrån övriga OS-truppen så är det ändå så att det är längdlandslaget som räddar den svenska OS-truppens ära om man ska se till helheten. Utan deras magnifika OS med elva medaljer är det i många avseenden mer eller mindre stora misslyckanden av inom många andra områden i detta OS.

Det allra största misslyckande för svensk del står det alpina landslaget för. På förhand fanns det många mycket realistiska medaljkandidater på den alpina sidan men ingen av dessa har varit i närheten av att ta en medalj. Jag är fullkomligt övertygad om att de själva känner exakt på det viset. En femteplats i damernas slalom, långt ifrån rejäl medaljchans, är det närmaste.

Ett misslyckande, om inte så stort, står skidskyttarna för. Det fanns någon möjlighet att kunna tampas om en medalj, men den försvann genom missade skott och jag tror att en sjundeplats är det bästa vi fått.

Där det på den alpina sidan mer handlar om marginaler och missar i enskilda tävlingar så ser det betydligt mörkare ut för skidskyttesporten.

Den tredje kategorin som måste ses har misslyckats är snowboard-deltagarna. Sven Thorgren var fyra men i övrigt är det som det brukar i OS-sammanhang – mer snack än verkstad.

Nu ska man inte prata om misslyckanden när Sverige som nation gjort det bästa vi någonsin sett i antal medaljer.

Ska man se till bästa vinter-OS sett till prestationer så ligger Turin 2006 med 7 guld  och totalt 14 medaljer en bra bit före vad vi sett i år.

Längdåkarna har gjort det mycket bra och har i ett antal fall haft marginaler med sig. Emil Jönsson har tagit två brons som i normala fall inte hade givit en enda. Daniel Richardsson var två tiondelar före finnen på 15 km klassiskt.

Charlotte Kalla lyckas med en magisk sista sträcka i stafetten och till det två silver där hon i båda fallen var slagen med betryggande marginal av Björgen respektive Kowalcyk.

Marcus Hellner är med och försvarar stafettguldet från Vancouver och återtar en plats i världstoppen individuellt med sitt silver i Skiathlon.

Bragdguldsvinnaren Johan Olsson genomförde en smärre bragd genom att återkomma och ta ett silver.

Perspektivet av misslyckande i relationen att ta medaljer är förvisso mitt eget, men jag tror att de svenska OS-deltagare som jag berör i de flesta fall instämmer i detta. Det är goda prestationer i tävlingar under speciella omständigheter men det är inte det som både dom och vi vet kan presteras. Det har dom själva, inte minst på den alpina sidan, visat under hela säsongen före OS.

För övrigt återkommer jag i ett separat inlägg med mina tankar om Bäckström och hans allergimedicin.