Vänsterpartiets vinstförbud i välfärden kommer aldrig bli verklighet

Den har målats upp som en av valets viktigaste frågor under lång tid. Vinster i välfärden har framställts som ett rött skynke som ovillkorligen måste plockas bort om det blir en ny regering.

Av den anledningen blir detta mitt tredje område där jag väljer att ge min syn inför valet.

Vi börjar med vad den tilltänkta regeringsbildaren har sagt:

”Av redovisningen ska alla intäkter och utgifter kopplade till den enskilda enheten framgå och därmed även vinsterna som uppstår. Det ska inte längre räcka att ekonomi redovisas på koncernnivå”

Så här vill Socialdemokraterna försöka få kontroll över vinster i välfärden. Tillsammans med tydliga kvalitetsmål är detta Löfvens sätt att blidka den opinion som finns inom partiet.

Jag kan på ett vis tycka att detta skulle kunna vara ett bra sätt att kontrollera utan att helt säga nej till privata vinster i välfärden. Varje enhet kvalitetskontrolleras och ekonomin redovisas enhet för enhet till uppdragsgivaren.

Jag vet inte om detta räcker för förbudsivrarna, tveksamt, men Stefan Löfven säger att “tvingas du redovisa per enhet, kommer du att tvingas redovisa de inkomster och kostnader du haft, exempelvis personalkostnader och materialkostnader. Då kommer inte de här vinsterna att kunna uppstå”.

Det han mellan raderna säger med detta är att de enheter som idag genererar stora vinster gör det på grund av att man inte har tillräckligt med personal och/eller håller nere materialkostnader på ett felaktigt sätt.

Mitt första problem med att resonera på det viset är att det inte finns en sådan koppling mellan vinst och kostnader som man kan använda som mall. Det hela kommer tillbaka till att det är kvalitén på verksamheten som är A och O för att bedöma det hela. Om denna uppfylls med en vinst så är det i mina ögon bara att gratulera till en bra bedriven verksamhet. Om densamma istället går med förlust finns det betydligt mycket mer att fundera över.

Mitt andra problem är att samma krav gällande ekonomisk och kvalitetsmässig uppföljning i så fall ska gälla oavsett om det är ett privat företag eller en kommunal verksamhet.

Den tredje frågan jag ställer mig är vad som sker med en vinst som har uppnåtts genom att uppfylla alla tänkta kvalitetsmål? Blir det då en stjärna i kanten och fritt fram att använda vinsten till det man anser är bäst i den aktuella verksamheten, i en annan av företagets verksamheter eller att slussa pengar vidare in i koncernen?

Och hur i hela värden ska uppdragsgivaren kunna kontrollera att större vinster inte döljs i bokföringen på ett konto som är “ofarligt”? Anybodys place uttrycker det ganska skarpt:

Bokföringen visar att tjänsten köpts .. men inte att den har blivit utförd. Jag tycker nog att det är ett faktum som sossarna borde ha lärt sig av SSU-ungdomarna från landets norra delar?

Den fråga som här också uppstår är om den offentligt drivna verksamheten, med alla kvalitetsmål uppfyllda, visar upp en vinst själva får behålla denna för att fortsätta förbättra sin egen enhet eller om deras vinst går vidare för att täcka förluster i andra enheter drivna av kommunen eller landstinget och som istället för att täcka förlusterna borde lära sig av sin duktiga kompis?

De flesta av oss  vet att organisation och struktur i hur verksamheten bedrivs kan vara helt avgörande både för det ekonomiska utfallet och kvalitén. Två avdelningar intill varandra med två olika chefer och annorlunda nivå på personalens inställning kan visa detta. Det behöver inte vara så men det är de facto på det viset.

Jag är med på det orimliga i att privata företag inte ska kunna driva verksamheter i det offentliga och ta ut vinster ur en verksamhet som inte fungerar. Jag vidhåller dock att ansvaret för att få ett fungerande system alldeles oavsett vem det är som bedriver verksamheten är en klar och tydlig uppföljning av kvalitetsmålen. Detta ansvar ligger i sista ändan på uppdragsgivaren.

Det jag vill höra från Stefan Löfven och Socialdemokraterna är att den kontroll av kvalitet och ekonomi man föreslår också ska gälla alla verksamheter som drivs av kommuner och landsting runt om i landet.

På det viset så finns ett gemensamt sätt att kunna garantera det allra viktigaste i debatten – en verksamhet som uppfyller de krav vi ställer på den dagliga driften. Något som hela tiden borde ha varit en självklarhet.

Om Socialdemokraterna “bara” ser till att klart och tydligt jämställa vad som gäller oavsett vem som bedriver verksamheten så tror jag att man är rätt ute i den här debatten.

Man har sannolikt också insett, i motsats till alla som ovillkorligen vill förbjuda vinster, insett att ett förbud kan få enorma konsekvenser som vida överstiger det fokus som nu enbart ligger på vinst eller inte vinst.

För alla de väljare som inom mindre än en månad ska lägga sin röst på ett parti så är det inte Socialdemokraterna som är det partiet som kommer att stoppa vinster i välfärden i den bemärkelsen som man kanske har fått för sig om man lyssnat till debatten.

För alla dessa väljare är det en röst på Vänsterpartiet som gäller. En röst som i praktiken kommer att bli utan påverkan i frågan om vinster i välfärden av den enkla anledningen att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet kategoriskt har sagt att man inte sätter sig i en regering som accepterar vinster i välfärden.

Så om inte Vänsterpartiet, gud förbjude, får egen majoritet i valet så finns det ingen enda chans att vinster i välfärden kommer att förbjudas. Det alternativ som med största sannolikhet kommer att hamna på bordet är det Socialdemokraterna har föreslagit kombinerat med Miljöpartiets lite striktare hållning och som kommer att få förhandlas med ett eller flera andra partier i den nya oppositionen. Med andra ord tyder mycket på att  de förändringar, som trots allt behöver komma till stånd, kommer att bli balanserade och vettiga. Vänsterpartiet får fortsätta sin ökenvandring i frågan.

Reinfeldts viktiga belysning av flyktingfrågan

Igår morse satt jag i en bil på väg till Halmstad. Vi pratade en del politik inför valet.

En av de saker jag då nämnde var att vi, oavsett regering efter valet, kommer att se en situation där alla kriser i omvärlden högst påtagligt kommer att påverka oss i Sverige. Antalet flyktingar från Irak, Syrien och det som sker på Gazaremsan just nu kommer ovillkorligt att öka antalet lidande människor som söker sig en fristad i Sverige och andra europeiska länder. Detta kommer att underblåsa en problematik i vårt land som redan nu är kritisk på många sätt och många ställen.

Inte trodde jag då att det var just detta som statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ta upp i sitt sommartal några timmar senare när han lyfte den ekonomiska påfrestning på vårt land som detta kommer att innebära.

Givetvis vädrar Sverigedemokraterna ytterligare luft i lungorna med detta och Jimmie Åkesson ställer direkt denna kostnad mot resurser till välfärden. Även personer med sympatier för andra partier väljer att blunda för den stora varningsflaggan som statsministerns hissar. Denna varningsflagg som helt och fullt baseras på vad Migrationsverket säger i sina prognoser. Politiska motståndare lyfter direkt fram att statsministern använder detta som en ursäkt för att skyla över att de skattesänkningar som skett under två mandatperioder egentligen är orsaken.

Man kan säga mycket om förd politik och ha sina åsikter om detta, vilket även jag har. Men någonstans handlar detta mer om att vi har ett val inom en månad än att man tar det hela på det allvar det faktiskt handlar om. Kostnaden för en kraftig ökning av antal asylsökanden från olika krigsområden har ingen koppling till hur regeringen har skött den ekonomiska politiken i Sverige sedan 2006.

Är det något som ska kritiseras så handlar det om hur Alliansen, men även oppositionen, fullkomligt har misslyckats med att samordna sig i att hantera den problematik som är största delen av Sverigedemokraternas framgångar. När vi nu med största sannolikhet kommer att få se en kraftig ökning av flyktingar till vårt land så är det som statsministern igår framförde en av de mer ärliga saker han har sagt på länge och något som självfallet kommer att hamna rakt i knät på Stefan Löfven om den månad.

Jag kan personligen inte se att det finns något regeringsalternativ, oavsett uppställning, som idag har ett program för att lösa en av de avgörande frågor för Sveriges framtid som integrationspolitiken och en fortsatt human och solidarisk inställning till flyktingar och ett mångkulturellt samhälle. Det är inte för att skapa lösningar på den problematiken som vi hör partierna prata om när det presenteras vallöften till höger och vänster. Det är inget parti som möter sanningen i vitögat. Det ger bara Sverigedemokraterna ytterligare syre att fortsätta växa baserat på inhumana och osolidariska lösningar.

Alliansen har inte haft förmågan att hantera helheten i detta och jag ser inte några seriösa ambitioner att en kommande regering ska lyckas.

Mörkret har sänkt sig extremt mycket i vår omvärld det senaste året. EU-valet gav oss skrämmande signaler över åt vilket håll många sneglar i sitt val av politiska partier och när nu statsministern väljer att i alla fall våga lyfta fram vad som väntar Sverige så är det givetvis något som även Socialdemokraterna, Miljöpartiet och alla andra partier är (eller i alla fall borde) vara fullt medvetna om när miljarder delas ut till höger och vänster till olika löften inför valet. Det är en gåta hur dessa löften kan få ske utan att det också kommer med skattehöjningar på ett antal betydande områden. Det är en gåta hur retoriken får det att låta som om så ska ske men att det från Socialdemokraterna i verkligheten bara är småjusteringar i marginalen som kommer att ske.

Det ligger mycket i att Moderaterna och Fredrik Reinfeldt, likt Socialdemokraterna och Göran Persson 2006,  saknar visioner och idéer. Men att bara se det han lyfte igår som ett tecken på en i övrigt bristande politik är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det är också för enkelt att säga att detta nu öppnar för Sverigedemokraterna att ta sig in i valrörelsen på allvar.

Jag säger att det i så fall är på tiden att denna viktiga del av vår framtid på allvar kommer upp till diskussion där samtliga partier avkrävs seriösa och nakna svar på hur vi ska hantera integrationspolitiken, solidariteten med utsatta människor från andra länder och ett fortsatt mångkulturellt svenskt samhälle.

Vem vågar detta utan att bli kallad för sverigedemokrat av sina politiska motståndare?

Lärarna behöver återfå makten över sin vardag

Det andra området som jag, inför valet i september, har funderat över är den svenska skolan med allt vad det innebär i att bygga för framtiden.

Den svenska skolan tycks vara på god väg ner i träsket om man förlitar sig på PISA-mätningar och annat i debatten. Om detta sätt att mäta på är det bästa eller inte kan man diskutera.

Man kan också diskutera hur snabbt förändringar i skolpolitiken påverkar resultaten. Jan Björklund anser nog att det tar längre tid idag än vad han påstod för några år sedan. Björklund och Folkpartiet fortsätter inför valet att, för tredje valet i rad, prata om ordningsbetyg i skolan.

Ansvarsbördan för det rent politiska blir ett tyngre och tyngre ok kring Björklunds hals för varje dag som går och trovärdigheten i nästa års valrörelse kommer inte att vara speciellt hög. Samtidigt så har inte Socialdemokraterna några som helst revolutionerande förslag som radikalt förändrar förutsättningarna. Deras fokus på krav i skolan hamnade i våras istället på de som är på väg ut ur skolan.

Man ställer ett krav som går ut på att den som inte går ut gymnasieskolan inte heller ska få för sig att ekonomiskt bistånd (socialbidrag) är ett alternativ. Ibrahim Baylan uttrycker det så här:

De flesta ungdomar inser att om man ens vill komma på en anställningsintervju så krävs det en gymnasieutbildning. Det är självklart så att det här innebär att samhället måste ställa upp med utbildningar, arbete och praktik.

Det låter ju flott att man genom att man genom en satsning på yrkesprogram med högskolebehörighet, och skolplikt även för gymnasiet, skulle lösa en problematik där skoltrötta ungdomar med alla medel ska hållas kvar i skolgång till 19-års ålder med moroten att dom kan uppnå högskolebehörighet.

För mig handlar inte det om någon morot utan om ett klar och tydlig piska om att anpassa sig till något för att erhålla pengar att till viss del klara sig på.

Det är en sak att ställa krav på medborgare för att exempelvis få ekonomiskt bistånd. Detta ställer jag till mycket hög grad upp på. Men att tro på utökad obligatorisk skolgång och hot om att inte få pengar borde vara fjärran för en kommande (!) socialdemokratisk skolminister. Jag kan i alla fall inte se någon som helst skillnad i den människosyn som Alliansen sedan 2006 har beskyllts för att inneha. Det är samma skrot och korn med skillnad i millimeter när allt kommer till kritan.

Det är lätt att raljera över att lärare inte ska gnälla då dom har så mycket ledigt sett över året. Jag har gjort det men jag kommer här och nu att ta tillbaka detta på obestämd framtid. För det är nämligen på det viset att vad som var mer sant en gång i tiden vad gäller just detta så har det förändrats på samma vis som allt annat. Frågan om resurser och kostnader är så mycket mer central idag än vad den var en gång i tiden. På gott och på ont.

Det gäller givetvis om att vara varsam med resurser och använda varje skattekrona på absolut bästa vis. Det är vad det handlar om.

Det är också så att en skolpolitik pekar ut en riktning och kan på sikt påverka det hela i ena eller andra riktningen. Just det där “på sikt” som minister Björklund nog hade hoppats på vara mer nu än senare.

Men det spelar mycket liten roll på vilket vis riktningen i skolpolitiken styrs åt ena eller andra hållet om det inte finns resurser i skolan att ta hand om varje elev så bra att den där riktningen blir konkret vardag för eleverna och lärarna. Om resurserna inte finns och varje dag och vecka blir en kamp mot tiden för att så få som möjligt ska drabbas av det hela så är det ett misslyckande. Inte ett misslyckande av skolpolitiken. Ett misslyckande från varje enskild kommuns sida som inte förser sin skolverksamhet med tillräckliga resurser för att varje elev och lärare ska få det som man kan förvänta sig för att uppfylla det skolpolitiska målet.

Så visst är det ett politiskt misslyckande vi ser frukterna av. Men det är ett politiskt misslyckande på lokal nivå i våra kommuner som styrs av partier i alla olika tänkbara konstellationer runt om i landet. Det är kommun efter kommun som inte har förstått sitt eget bästa inför framtiden och hur mycket det ger tillbaka till samhället, sin egen kommun, om man bygger en stadig och stabil grund att stå på i förskola och grundskola.

För varje barn man fångar upp i tid och lyckad ta hand om istället för att, i brist på resurser, förvara igenom skolåren så ökar man inte bara möjligheten för barnet att faktiskt bygga sin egen grund att stå stadigt på. Man bygger också en tillit till vuxna och till ett samhälle som gör vad man kan. Man minskar risker för samma kommun att senare i personens liv få bekosta betydligt högre utgifter än vad tillräckliga resurser i skolan kostar.

Jag säger inte att det är så enkelt som att större resurser enkom är lösningen på skolans problem. Det finns många andra faktorer i hemmiljön och runt omkring som påverkar.

Det är inte heller nödvändigtvis så att resurserna som krävs enbart ska komma ifrån den fördelning som varje kommun gör av sina pengar varje år. Det är kanske så att staten måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för frågan än idag.

Det är inte rimligt att lärare ser det behov som finns, och som man enligt alla föreskrifter ska leva upp till, men möts av en rektor som inte har pengar i sin budget för att skjuta till vad som krävs.

Det är inte rimligt att en rektors lojalitet i första hand ska ligga i att inte överskida den budget som politikerna i kommunen har klubbat. Lojaliteten för en rektor ska ligga i verksamheten, hos lärarna och det behov som eleverna har.

Det handlar om att våga lägga en budget för skolans verksamhet som är öppen för att bedriva en verksamhet som ger möjligheten att uppfylla de föreskrifter och den läroplan som finns. Bara genom att göra detta är jag fullkomligt övertygad om att både arbetsmiljö och resultat i den svenska skolan skulle förändras dramatiskt åt det positiva hållet.

Det handlar om prioriteringar i samhället och det kommer garanterat att gå ut över någonting annat som de gemensamma resurserna tillfälligtvis inte räcker till under den övergångsperiod det handlar om. Men när det hela får full verkan så kommer kommunala resurser som idag läggs på en rad andra mindre trevliga, men nödvändiga, områden att minska. Ordning och reda i skolan skapar förutsättningar för ordning och reda även utanför skolans väggar.

Våra kommunpolitiker måste våga visa mod och framsynthet. Regeringen måste visa samma mod och, om så krävs, förse kommunerna med de ekonomiska resurser som krävs för att skolan ska fungera så som den måste göra för våra barns framtid.

Om jag ska börja där jag slutade, med PISA-mätningar och liknande undersökningar, så tror jag kanske inte att det visar hela sanningen över hur bra eller dåligt det är ställt. Det finns givetvis ett problem i att många inte lär sig grundläggande saker som att läsa, räkna och skriva. Men samtidigt finns det ett helt annat omvärldsperspektiv och en kunskap som sträcker sig långt utanför både PISA-mätningar och annat traditionellt. Framtidens skola måste också klara av att hantera den specialkunskap och de nya möjligheter som man fortfarande, i bästa fall, bara har nosat på i skolans värld.

Miljöpolitik är både eko och kärnkraft

Det första området som jag inför valet väljer att utveckla min tankar kring är den enorma frågan om vår miljö.

Det stora hotet mot miljön, som har varit så högt upp på agendan under många år nu, blir alldeles för svårt att ta in för de flesta av oss. Teoretiska diskussioner om vad som händer globalt har svårt att tränga in i vardagen.

Jag tror att det måste börja med vår egen hälsa och på vilket vis den påverkas av miljöfaktorer i ett lokalt och globalt perspektiv. Det är när det blir påtagligt för oss vad det får för konsekvenser som det i alla fall är möjligt att öka takten i förändringsprocessen.

Det går inte att tro att ett tjusigt svenskt jordbruk med förhållandevis låga utsläpp som påverkar miljön är det som räddar världen. Det går inte att göra svenska jordbrukare nöjda inför ett val på det vis centerpartiet tycks vilja göra. Det är en mycket större fråga än att blidka väljare inför ett val.

Ett svenskt jordbruk som generellt sett är bättre än hur det ser ut på samma generella plan i många andra länder är inte räddningen på vare sig svenskt jordbruk eller räddningen för det oöverblickbara globala miljöhotet. Att peka finger åt de som vill öka andelen ekologiskt jordbruk i Sverige talar också om för betydligt mycket mer miljöutsatta människor runt om i världen att vi inte tar den problematiken på allvar.

Det är inte ens självklart att vi ska köpa närodlat bara för sakens skull. Ekologiskt odlade produkter är nästan i varje enskilt fall ett miljömässigt bättre köp än att handla närodlat. I alla fall om man ska se till den totala miljöpåverkan ur ett globalt perspektiv. Sedan finns det givetvis andra aspekter som ett levande jordbruk, öppna landskap och så vidare. Men magkänslan att närodlat är bättre än transporterat från ett annat land är inte korrekt.

Det är lätt att prata vindkraft när vi istället borde prata modern kärnkraft. Visst är vindkraft ett alternativ men för att ge stabilitet så är det miljövänliga alternativet kärnkraft helt nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta utveckla samhället och lägga resurser, både privat- och nationalekonomiskt, på andra betydligt viktigare saker.

Miljöpartiet vill att all elproduktion och uppvärmning i Sverige ska komma från förnyelsebara energikällor år 2030. Jag brukar ofta efterlysa visioner i svensk politik och detta handlar om visioner, inte realistiska tankar, och det är inte något som är praktiskt genomförbart på 15 års sikt. I alla fall inte om vi ska fortsätta leva våra liv utan att i grunden tvinga människor att helt förändra sina liv samtidigt som svenska företags konkurrenskraft dramatiskt förändras. Det räcker att se på det stora motstånd som finns emot vindkraftverk runt om i landet för att inse hur problematisk en storskalig utbyggnad av detta skulle bli.

Att utgångspunkten måste vara att utgå ifrån vår personlig hälsa började jag med att konstatera. På samma vis handlar det om att utgå ifrån människors vardag när vi pratar om att minska transporter i egen bil till förmån för kollektivtrafik. Det går inte på ett rimligt vis att hur långt som helst driva denna fråga genom att göra det dyrare att köra egen bil om det inte också på ett tydligt vis finns ett alternativ att tillgå.

Att åka kollektivt i och omkring våra större städer är i de flesta fall fullt rimligt och ett ekonomiskt försvarbart alternativ till egen bil. Men att göra samma sak om du bor lite vid sidan om de stora kollektivområdena innebär något helt annat. Där är det helt enkelt inte ett vettigt alternativ. Vi ser redan idag att olönsamma sträckor i kollektivtrafiken dras in eller radikalt bantar sitt utbud. Detta sker på många platser runt om i landet och det sker i Västra Götalandsregionen där jag bor och där Miljöpartiet, som vill att vi ska åka kollektivt istället för bil, styr tillsammans med S och V. Här är däremot Centerpartiet betydligt mer rätt ute inför valet.

Sammanfattningsvis så tror jag alltså att det är helt nödvändigt att radikalt öka takten i vad som krävs för att förändra förutsättningarna för en bättre global miljö. Men det måste ske ur ett vardagligt perspektiv, med utgångspunkt i vår personliga hälsa, för att det ska bli rejäl fart på processen. Människor måste “förstå” det i sin vardag och när intresset väl väcks i den delen så är det också betydligt lättare att ta ner det globala perspektivet på rätt plan.

Vi ser en kraftigt ökad efterfrågan på ekologisk mat och dryck just nu. Vi ser också ett fokus på att köpa närodlat där vissa butiker helt har kastat ut exempelvis kött från Danmark och andra länder. Jag tror att det finns en mognad för ett rejält skifte och det är en fråga som kan få en ganska stor påverkan på valet i september där Miljöpartiet och Centern på pappret är det som ligger bäst till att fånga in röster.

Miljöpartiet har visioner på miljöområdet som på lång sikt är att sträva efter men det finns en alldeles för radikal syn på hur fort det måste ske som gör att jag med bävan ser framemot deras nya maktposition efter valet som snarare kan skapa en rejäl backlash på miljöområdet snabbare än vad någon av oss är betjänta av.

Det är i första hand kompetens som behövs i omsorgen

Stefan Löfven var eld och lågor när han igår presenterade partiets “äldrelyft” som ska ge 20 000 unga traineejobb i omsorgen av äldre och funktionshindrade.

Det är lovvärt att ha ambitioner att finna jobb för den stora skara unga som inte har ett jobb att gå till. Det är också lovvärt att försöka finna lösningar på ett område med problem.

Men det finns en logisk lucka i det hela. Det finns nämligen redan idag möjlighet för alla dessa ungdomar att ta sig an en plats på omsorgsprogrammet och att under en 3-årig utbildning skapa sig den kompetens som krävs för att jobba i denna omsorg. Problemet är bara att det finns ett genuint ointresse av att söka sig till den här utbildningen och med gårdagens vallöfte dräneras intresseskaran till utbildningen ytterligare när det helt plötsligt skapas en genväg till yrket.

Det är en jäkla skillnad mellan att se det framtida behovet i omsorgen och att se det som ett framtidsyrke.

För att skapa grunden för att det ska ses som ett framtidsyrke, och något drägligt för alla som redan jobbar där att fortsätta göra, så är det betydligt mycket mer som krävs än ett ihåligt vallöfte. Orsaken till att det finns ett stort ointresse av att redan idag utbilda sig till undersköterska är givetvis under vilka villkor jobbet sedan ska utföras.

Det är obekväma arbetstider, i en dålig miljö, med låg betalning på ett jobb med låg status och med små möjligheter att på något vis påverka sin egen vardag.

Sett till den beskrivningen är det inte svårt att förstå varför det finns ett ointresse. Om det fanns ett genuint intresse från Socialdemokraterna, eller något annat parti för den delen, att lägga grunden för att ett jobb i omsorgen lyfts upp, till den nivå som prestationen förtjänar, så måste lönerna upp samtidigt som arbetsmiljön kravlar sig upp från det träsk den alldeles för ofta befinner sig i. Om det lyckas, och tillräckligt många med rätt kompetens finns på varje arbetsplats, så kan man därefter tänka sig att låta outbildade ungdomar avlasta den kompetenta personalen.

I omsorgen av äldre och funktionshindrade  är det precis som i alla annan verksamhet – om det inte finns tillräckligt många med kompetens, som har tid att styra upp och hantera verksamheten, så blir det mycket sällan något gott som kommer ut av det hela. Uppmuntra gärna engagemang, överväg gärna förslagen på praktiska lösningar och ha en bra dialog med med alla i en personalstyrka. Men tro aldrig att det räcker för att väga upp bristen på ren yrkeskompetens.

En intressant detalj i Socialdemokraternas förslag är att stödet på 75 procent av lönen under ett år som gäller för anställningen även gäller för privata aktörer i de kommuner där driften är konkurrensutsatt. Man ska tillsammans med parterna säkerställa en sund balans mellan traineejobb och ordinarie personal så att handledningen och kvalitén inte på något sätt blir lidande.

Med tanke på den stora debatten om privata aktörer inom välfärden så känns just den delen extra intressant sett ur perspektivet att bilda regering. Att med statliga medel “göda” privata välfärdsföretag med pengar för att ta in outbildade ungdomar under ett år låter inte som något som i alla fall Vänsterpartiet kommer att vara med och genomföra. Om dom nu ska ingå i en regering. Om Socialdemokraterna ens tänker sig regera med något annat parti?

Var ska Sverige ta vägen någonstans efter valet i september?

Oj så länge sedan jag skrev något på den här, min blogg, om samhällsfrågor och politik!

Mitten av april bloggade jag senast vilket innebär ett vakuum på nästan fyra månader vilket är en längre period än någonsin tidigare i den här bloggens snart 10-åriga historia.

Orsaken till detta är ganska många. Jag drogs med i den första vågen av bloggande i mitten av 00-talet och kände hur det var exakt de forum jag saknat för att ta mig an det engagemang jag alltid haft i samhällsfrågor och politik. Så rullade det på i ganska många år fram till början av 2012 med ett frivilligt avbrott i samband med en 10 veckor lång resa. Efter det fortsatte jag att skriva men inte lika frekvent som tidigare. Det skedde ett rejält ryck förra våren i samband med deltagande i 100 blogginlägg på lika många dagar. Men efter det rann känslan ur mig på något vis och det minskade successivt fram till nu i våras när det helt dog i mitten av april.

En orsak är prioritering av min tid på ett annat sätt än tidigare. Det tar mycket tid och kraft för att prestera blogginlägg med substans minst en gång om dagen. Men allra störst orsak är nog ändå hur det har kommit att se ut i det svenska politiska landskapet där jag inte ser det där partiet eller dom där personerna som tar taktpinnen och visar något spännande för mig. Det mal på och det trängs i mitten på ett vis som vi sannolikt aldrig tidigare skådat i svensk politik.

Det saknas en ledstjärna och initiativtagare som utmanar mig. Detta trots att vi har så många gigantiska frågor att ta oss an för att möta framtiden på ett bra sätt.

Det är ingen hemlighet att jag under alla år jag bloggat har gett mina sympatier till Alliansen och i samband med EU-valen till Piratpartiet. Jag skriver Alliansen för att det varit flera olika av partierna jag röstat på. Det är inte heller någon hemlighet att jag inför valet 2006 såg deras historiska samarbete, med de visioner och förslag som skulle ge dom regeringsmakten den hösten, som något Sverige behövde efter Göran Persson era.

Jag höll inte med om allt dom ville göra men jag såg det nödvändiga i mycket av det som presenterades samtidigt som jag upplevde en ärlig förändring hos några av allianspartierna att faktiskt våga se den problematik som människor i utsatthet faktiskt lever i. Jag såg ambitionerna att vilja förändra genom att våga ställa krav på enskilda individer samtidigt som ingen lämnades åt sitt eget öde.

Av vad Alliansen har genomfört, främst under deras första mandatperiod, så finns det bra och dåliga delar i detta så som det blir när verkligheten möter en på pappret bra idé. En global ekonomisk kris hösten 2008 var givetvis ingenting som gynnade Alliansen, lika lite som det hade gynnat någon annan regering, men totalt sett har den svenska ekonomin hanterats på ett vis som jag tror att även en man som Göran Persson innerst inne är nöjd med.

Tittar man sedan under ytan på de goda offentliga finanserna så ser det betydligt mörkare ut.

Det går inte att blunda för ett antal områden där Alliansen inte har lyckats leva upp till min tro om deras förändring 2006.

Om man tror på individens egen styrka så gör man inte ett så fatalt och fegt ingrepp i människors integritet som vi såg i FRA-frågan och övriga delar som har med detta att göra.

Om de ärliga avsikterna att förändra samhället utan att lämna människor åt sitt eget öde hade funnits där fullt ut så skulle vi inte se de exempel som idag är bränsle åt en opposition som vill vinna höstens val. Om det hade varit något att vara vaksamma över när man gick in och förändrade trygghetssystem och regler, som i första hand påverkar människor i utsatthet, så borde det vara att inte ducka för fullkomligt uppenbara felaktigheter så som man gjort alldeles för länge. Det gäller givetvis att stå upp för sina idéer ur ett långsiktigt perspektiv, och inte agera vindflöjel så snart det finns en kritik, men  för trovärdighetens skull måste man vara där och ta det uppenbara, förändra och förfina det under resans gång på ett mycket tydligare och bättre sätt än vad vi har sett.

Alliansen har inte heller lyckats att hantera den stora framtidsfrågan om integrationen i samhället. Det har funnits mer eller mindre visionära idéer men inte mycket har skett för att vända på den utveckling av misstänksamhet, främlingsfientlighet och rasism som vi ser växa. SD kom in i riksdagen 2010 och kommer av allt att döma att bli ännu större i valet om 6 veckor. Alliansen är inte ensamt ansvariga för detta men med regeringsmakten i sin hand hade jag förväntat mig betydligt mer i denna ödesfråga.

Jag ser fortfarande en samhälle med den enskilda individens drivkraft i centrum som något att sträva efter. Det finns en så enorm kraft i många människor som inte fått chansen att lyfta fram det ur sig själva. Men jag har också insett att det krävs betydligt mycket mer för att lyfta ännu fler individer in i detta och, inte minst, ta hand om alla de som aldrig kommer att kunna lyfta sig själva alldeles oavsett vilken chans som ställs framför deras ögon.

När ambitioner och konkret politik inte sker i samklang med kompetens och resurser där själva insatsen ska ske så faller allt platt. Det finns fortfarande alldeles för många statliga och kommunala instanser, satta att hjälpa människor på olika vis, som inte har ett eget arbetssätt och resursfördelning som verkställer vad som borde ske. Resurser saknas säkert också i en del fall.

Det finns enormt många människor som sliter livet ur sig på jobbet varje dag men de gör det i en struktur som inte är anpassad efter verkligheten och som ofta styrs av egensinniga chefer, som inte borde vara chefer, och ledningar i landsting och kommuner som inte ser verkligheten och tar de drastiska besluten som ändrar en struktur på allvar. Detta är inte regeringens sak att i första hand ta ansvar över. Här har politiker från många andra partier  som styr kommuner och landsting runt om i landet det största ansvaret. I Västra Götalandsregionen är det Socialdemokraterna som styrt senaste fyra åren och inte gjort någon större skillnad.

Jag vägrar att vara en vindflöjel som ratar allt Alliansen har gjort som dåligt och tror att en ny regering (hur den nu ska se ut) kommer att kunna presentera en politik som löser allt detta.

Det stora problemet är att jag inte ser något parti eller regeringsformation som gör det jag längtar efter att få se och bli engagerad i på allvar.

Det finns ingenting som tyder på att Alliansen i dess nuvarande form kommer att skapa något som engagerar mig rent visionärt. Det finns inte heller något, mer än generell och sedvanlig kritik mot sittande regering, som får mig att känna att Socialdemokraterna har något spännande som på allvar gör någon större skillnad i praktiken.

Skillnaden ligger i hur stor påverkan Löfven tvingas avvara till ett allt radikalare Miljöpartiet och till Vänsterpartiet. Att S skulle kunna bilda regering på egen hand är inte troligt och då har jag MP och V att väga in i ett vägval.

Miljöpartiet var för 4 år sedan ett parti som potentiellt sett hade kunnat vara ett stöd för Alliansen. Idag är det, med Åsa Romson och Gustaf Fridolin, något helt annat (kanske det “riktiga” MP?) som inte alls inger förtroende.

I det valet, där Socialdemokraterna inte lyckas presentera en framtidspolitik värd namnet, så kommer jag att ha mycket svårt för att lägga min röst på något annat regeringsalternativ än den nu sittande. Men det är ingenting som sker i glädje och entusiasm. Jag hade mycket hellre velat lägga min röst för något än att göra det emot något som jag ser med fasa fram emot.

Samtidigt som jag vill se ett fortsatt fokus på att individen själv får bestämma så mycket som möjligt över sitt eget liv så finns det också ett växande problem där människor, med resurser och kraft att agera, allt oftare gör det i egen sak istället för att se en problematik i ett sammanhang. Till viss del kan det bero på en frustration över ett system som inte fungerar, men när det sker på bekostnad av att någon annan som saknar samma kraft drabbas/åsidosätts så blir det ett problem. Detta är inte ett problem isolerat till partisympatier till höger eller vänster. Detta existerar i mycket bredare lager än så.

Alldeles oavsett vad det ena eller andra partiet har gjort eller säger sig vilja göra med makten i sin hand efter valet i september så har jag personligen några olika områden som jag, i stort och smått, anser att en regering på allvar borde ta ett rejält grepp om och för att återgå till det hela inlägget började med så ska jag fram till valet i mitten av september försöka mig på att redogöra för min personliga uppfattning i en rad för mig grundläggande områden och frågor.

Bollebygds kommun behöver skapa sig ett fritidsprogram värt namnet

Bollebygd är en kommun som har en, för sin storlek, kraftig inflyttning av nya medborgare. Det ställer stora krav på att hinna med att växa för exempelvis omsorg och skola.

Om detta har jag skrivit ett antal gånger och har i grunden sett det som en fullkomligt korrekt prioritering. Många andra saker som tillför ett samhälle mervärde och skapar sammanhållning och förutsättningar för fortsatt god utveckling får stå åt sidan för högprioriterade områden som dessa.

Samtidigt kommer det till en kritisk gräns när det inte bara räcker för en kommun som vill fortsätta expandera och vara en attraktiv ort att bosätta sig på att erbjuda en bra skola och omsorg. Det räcker inte om man vill att mer pengar ska stanna i kommunen, fler företag och arbetstillfällen skapas och att den fritid man har i högre utsträckning kan spenderas i orten utan att behöva ta sig med bil till Borås eller Göteborg.

De senaste åren har det i Bollebygd arrangerats “Fäst i Bollebygd” som varit en dag på försommaren med artister och andra aktiviteter på torget. I år blir det ingenting av detta då kommunen inte bidrar med den summa som föreningen bakom det hela kräver. Tidigare har det varit 50 000 men i år tycker man att kommunen ska lägga upp minst 150 000. Jag tycker att socialdemokraten Peter Rosholm har en i grunden bra förklaring till varför man inte kan bidra:

För att vi ska ge bidrag krävs att det är en stabil förening med bred förankring bland köpmännen och vi tycker inte att den här organisationen uppfyller det. Visst är det trevligt med en fest i Bollebygd men det har handlat mycket om att dricka öl på torget och det är svårt för kommunen att ge bidrag då.

Det är självfallet inte ett kommunalt uppdrag att skapa förutsättningar för medborgarna att kunna dricka öl till tonerna av Linda Bengtzing eller någon annan halvdan artist. Samtidigt så sätter detta fingret på en framtida problematik i Bollebygd där kommunen ändå har en viktigt roll. Om det nu är så att man, helt korrekt, inte ska bidra till att dricka öl och lyssna på Linda Bengtzing så måste man vara med och skapa förutsättningar för annat som skapar aktivitet och engagemang för många på orten.

Så som det ser ut idag finns det inte mycket till förutsättningar för detta. I vad kommunen tillhandahåller i centralorten kan man se en fotbollsplan, en större och en mindre idrottshall i skolan som håller allt annat än anständig nivå och en boulebana intill skolan. I övrigt ingenting.

Det finns ett övergivet motionsspår vid Hestrafors 5 km från Bollebygd. Man kan ta sig en dryg mil till Hindås motionsområde. Det går likaså att ta sig till andra angränsande orter, i andra kommuner, där det finns anläggningar för diverse olika idrotter.

Om vi tar detta, det som kommunen bidrar med till invånarnas fritid, så är det i ärlighetens namn bland det klenaste man kan hitta någonstans i närheten. Förmodligen bland det sämsta i hela regionen och långt utanför den.

Jag har inga som helst illusioner om enorma idrottshallar, ishallar eller överdåd på något vis. Men någonstans måste vi kunna förvänta oss att det finns betydligt mer än vad vi nu ser. Det håller helt enkelt inte speciellt länge till att Bollebygd är en centralort som man måste tas sig ifrån för att utöva sina fritidsaktiviteter.

Naturen finns runt hörnet där vi bor men det finns inga vettiga möjligheter att i form av motionsspår utnyttja denna för att gå eller springa. Ska man, som jag och många andra gör, ge sig ut och springa så är det svårt att undvika asfalt och trafikerade vägar. Ge oss i alla fall ett motionsspår värt namnet. Till att börja med en 5 km-slinga.

Föreningslivet ser till att engagera både med fotboll, handboll, innebandy, gymnastik och annat. Men det sker i anläggningar som såg sitt bäst-före-datum för decennier sedan. Det finns också ridskolor och en golfbana.

Jag var i Ulricehamn för några veckor sedan. Det gick då verkligen upp för mig hur fattigt det är i Bollebygd.

Jag säger inte att Bollebygd ska göra vad man i Ulricehamn har gjort på Lassalyckan. Men kanske borde inspirationen hämtas därifrån för att sedan, i rätt proportioner, skapa en plan för fritid och rekreation i Bollebygd. Det är inte så att det saknas förutsättningar men det handlar om att det finns en vilja och en ambition att skapa något som ytterligare stärker kommunen.

Det är givetvis en investering som skulle skapa debatt om hur resurser används och att det inte är för alla. Men jag har svårt att se något som kan vara mer rätt än att satsa på något som är grunden för folkhälsa och att stärka kommunen som en plats mer än att ha som bostadsort men där jobb och mycket av vad man vill ta sig för på fritiden har starka begränsningar.

Till sist; det här med Fäst i Bollebygd. Visst är det trevligt med något som händer. Men förväntningarna att det är kommunen som ska vara med och bekosta merparten av det hela är fel sätt att se på det hela.

Kommunen kan bidra men det måste alltid finnas täckning och ett underlag som gör att det kan bedrivas på egen kraft. Finns det intresset så är jag övertygad om att besökare också är beredda att betala för att vara där. Gratis är alltid gott men inte på bekostnad av den kommunala kassan.

Personligen hade jag inte varit beredd att betala en en krona i inträde till vad Fäst i Bollebygd har erbjudit något av de år detta har funnits.

Helt logiskt sluts cirkeln kring Thomas Quick när Sture Bergwall är en fri man

Jag har i dagarna läst färdigt Hannes Råstams bok “Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare”.

Det är en fullkomligt bisarr genomgång av hur Sture Bergwall som Thomas Quick i symbios med Säters sjukhus, åklagare och övriga inblandade inklusive passivt försvar lyckades skapa en brottsling utan motstycke i Sveriges historia.

Hannes Råstams insats i detta går inte att underskatta och med näst intill 100% säkerhet hade Sture Bergwall aldrig någonsin kunnat frigöra sig ifrån alla de erkännanden som skedde utan Råstams mastodontarbete.

Han hade under alla omständigheter inte den dag som är idag fått beslutet att vara fri från fortsatt vård på Säter.

En anpassning till samhället utanför vårdinrättningen ska ske. Enligt Bergwalls anhöriga sker detta utan att han är i närheten av att få det stöd och den hjälp han rimligtvis borde få i förhållande till vilken skada han har lidit på grund av denna bisarra hantering under så många år.

Man kan ju givetvis se det som att han själv har en skuld till att ha erkänt och blivit dömd för åtta mord. Men med minsta sans och balans ifrån ansvariga poliser, vårdgivare och åklagare hade han aldrig ens kommit i närheten av att kunna bli dömd för ett enda av dessa erkännanden. Domstolarna har förts bakom ljuset och försvarsadvokater litat blint på Bergwall och åklagare utan att ge så mycket som det minsta lilla försvar.

Sture Bergwall missbrukade droger av olika slag och Säter såg till att förse honom med obegränsad mängd droger i takt med att han erkände mord efter mord.

Det enda Göran Lambertz har rätt i är att de ursprungliga domarna som förkunnats säkert har skett bedömts korrekt utifrån vad som framkommit under respektive rättegång. Problemet är ju att rättegångarna har varit ett regisserat spel där helheten inte funnits med och där fakta gömts undan. Att inte Lambertz inser och erkänner det i sin iver är gåtfullt.

Vad som sker nu är tydligtvis att Sture Bergwall har stora planer på att berätta sin historia. Det är i alla fall så han beskriver det på sin blogg idag:

Jag har mycket att berätta och det är det jag kommer att ägna mig åt när jag nu lämnar Säter. Skrivarlyan är iordningställd och pennorna vässade. Efter Hannes Råstam och Dan Josefssons dokumentärer och böcker och resningsprocessens alla resningsansökningar och åklagaryttranden behöver jag inte bevisa något, jag kan skriva och berätta precis som det var under TQ-åren, under de sju tysta åren (innan Hannes Råstam dök upp) och under de dryga fem årens resningsprocess. Det känns viktigt och angeläget. Jag ser an framtiden med stor tillförsikt.

Det borde rimligtvis också utmynna i att ansvariga personer ställs till svar för vad som skett och att Bergwall skulle få ett skadestånd för sitt lidande är inte heller osannolikt. Snarare är det något som borde ske.

Nu kommer säkert många att lyfta fram att Bergwall inte är något oskyldigt lamm och tidigare är korrekt dömd för ett antal brott – både rån och sexuella övergrepp. Men hur förfärligt delar av det än har varit så måste vi hålla isär det med vad de rättsövergrepp han sedan utsattes för.

Inte ens den bästa Hollywood-regissör hade kunnat skriva ihop ett trovärdigt manus som ser ut som fallet Thomas Quick. Ingen hade trott att det var möjligt.

Till sist; det kanske värsta av allt är att de personer som de facto är skyldiga till de mord som Sture Bergwall erkände och dömdes för har gått fria. Det är inte sannolikt att alla dessa mördare ändå hade hittats, men utan tvivel har möjligheten att finna de skyldiga mer eller mindre gjorts omöjlig på grund av vad som skett.

Har ni inte läst Råstams bok, och är intresserade av vad som är det bisarra och helt galna i detta, så rekommenderar jag er att göra det. Efter den läsningen förstår ni ännu bättre.

 

Det är först efter valet som svensk politik vaknar

Som jag skrev för några veckor sedan så är jag just nu inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta.

Jag har inga större förhoppningar om att få se den gnista som jag egentligen vill se. Istället ser jag faktiskt lite fram emot vad som kommer att ske efter valdagen när Stefan Löfven med allra största sannolikhet ska bilda regering och när Alliansen i dess nuvarande existens ovillkorligt kommer att upphöra.

Jag förväntar mig att få bekräftat att det inte kommer att ske någon större kursändring i den praktiska politiken. Det finns i alla fall ingenting som tyder på detta.

Jag ser fram emot att alla dessa enögda alliansmotståndare, som ändå måste förvänta sig en förändring, i verkligheten inte få detta. Inte för att det inte behövs reformer  och visioner utan för att det inte är så svart eller vitt och enkelt som det påstås. Inte minst ser jag fram emot om dessa personer kommer att välja att tiga eller kritisera den nya regeringen på samma grund som man gör med Alliansen. Det blir intressant!

Jag ser också fram emot att de fyra allianspartierna kommer att tvingas visa upp sig vart och ett för sig för att skapa en grund för att växa. Frågan är hur många av de fyra partiledarna som kommer att fortsätta?

Att Reinfeldt avgår ser jag som självklart. Detsamma gäller Jan Björklund. Högst troligt kommer Göran Hägglund att noga överväga sin framtid och med Annie Lööf tror jag partiets valresultat avgör hennes framtid.

Oavsett hur många av de fyra som avgår/får kicken så krävs en rejäl reformering både på ledarsidan och i vilken politisk väg de väljer i opposition.

Det som kan ske är ju att något alliansparti redan efter valet (oavsett vad dom nu säger) väljer att samarbeta med S och MP. Men även det är ju en helt ny väg för det eventuella parti som väljer detta. Även det vore intressant att se reaktionen av hos alla enögda alliansmotståndare.

Paradoxalt nog så tror jag alltså att det är först efter valet vi kommer att få se någonting rejält ske i svensk politik. Tråkigt för väljarna, men ingenting visar idag att något annat kommer att ske.

Revirpinkande grunden för konflikten hos Moderaterna i Bollebygd

Moderaterna i Bollebygd har en konflikt som i första hand berör en person som inte tyckt som ledningen anser vara gott nog.

Det kan givetvis finnas fler orsaker än vad som sägs, men dagens artikel i Borås Tidning visar inte det. Snarare handlar det om att ledande företrädare tycks vilja slå vakt om sina positioner än att tillåta åsiktsskillnader och ifrågasättanden av vad ledande företrädare driver för linje.

För några år sedan hade jag starka funderingar på att engagera mig politiskt lokalt i Bollebygd. Även om det inte var det som avgjorde så var en av mina allra största farhågor att mina åsikter i enskilda frågor, i första hand nationella, inte skulle falla i god jord.

Det är märkligt hur lågt i tak det tycks vara i en tid när det i många kommuner dras ner på antal ledamöter i kommunfullmäktige pga för få intresserade. Om vi bortser från rena tomtar så borde ett starkt engagemang vara en guldgruva även om det finns avvikande åsikter i enskilda frågor.

Uppenbarligen fungerar det inte så hos Moderaterna i Bollebygd och tydligtvis är det inte heller ett problem isolerat till just det partiet. Sofia Mirjamsdotter skrev igår i Sundsvalls Tidning hur det just i Sundsvall på bara några månader. Där handlar det om en miljöpartist och en moderat som känt sig tvingade att hoppa av och istället bildat två nya partier:

I många fall är det nyttigt för politiken med nya partier som fokuserar på bortglömda politiska frågor. De kommer upp på bordet och tvingar till handling. Samtidigt som det kan orsaka kaos och svårigheter att enas i beslutande församlingar. Det är precis så det ska vara i en demokrati. Ändå bör det som nu händer i Sundsvall mana till eftertanke hos de etablerade partierna, och en ambition att höja taket i de interna diskussionerna. Det behövs fler, inte färre personer som Ammor och Möller i de etablerade partierna, som kan skaka om och driva utvecklingen av partiernas värdegrunder.

Det här är lokalpolitiska exempel och jag tror att det är tuffare ju större kommun vi pratar om och att det inom rikspolitiken är ännu snävare i vad man får säga för att ha en chans att skapa sig en plattform och framträdande position.

I det aktuella Bollebygdsfallet är det uppenbarligen många moderater som väljer att vara tysta, även vissa jag känner, och det gör mig ganska bekymrad.

Uppdatering:

Efter lite lyssning mot rälsen är det nog mer som ligger bakom det aktuella fallet i Bollebygd än vad en ensidig rapportering i Borås Tidning gör gällande. Dock kvarstår frågetecknen där ledningen för partiet i Bollebygd nog behöver ta bladet från munnen – om inte annat för egen skull.