Nelson Mandela – från terrorstämplad till världsförbättrare

“Only armchair politicians are immune from committing mistakes. Errors are inherent in political action.”

En stor människa har gått ur tiden och det är lätt att använda dessa stora ord om Nelson Mandela samtidigt som det kanske är lite mer komplext än att han bara var godheten själv och en idag i det närmaste unisona hyllningskören för honom.

För så här har det nämligen inte alltid varit vare sig vi pratar om Sverige eller andra länders syn på Nelson Mandela. Det vi idag hör är den uppfattning som gäller efter hans frigivning 1990. Vad som hördes före detta var en betydligt mer splittrad syn på honom, hans gärningar och vad han stod för. För det var knappast så att alla framträdande svenska politiker på högerdelen av det politiska landskapet hade de här åsikterna när de själva var unga på 80-talet. Då var nog snarare den generella uppfattningen hos många, inte minst bland många moderater, att han var en terrorist.

Sanningen är sällan så endimensionell som det lite för ofta målas upp som. Mandela har levt ett liv som radikal rebellisk, ledare för ANC:s militära gren, och så obekväm för makten att han fängslades och fick sitta alla de år som i många fall skulle skapat en hämndlysten och oresonlig människa. Men i Mandelas fall blev det istället en man som är det dom flesta idag förknippar honom med som landsfader och samhällsbyggare i sitt land.

Istället för hämnd förlät han, sökte försoning och en väg att ena det Sydafrika som han och befrielserörelsen uppmanade världen att bojkotta som en påtryckning mot de styrande. När han väl släpptes så satte han sig bokstavligen direkt vid samma bord som han kämpat emot och kom överens om en väg in i framtiden för Sydafrika. Det skedde givetvis också tack vare att Botha, de Klerk och övriga vita styrande i landet också var beredda till försoning.

Men det hade aldrig skett utan att Mandela var den man och människa med förmåga att se bortom primitiva kortsiktiga lösningar som inte var bra för människorna i Sydafrika. Han erkände brott och satt 27 år i fängelse, kom ut ifrån detta och lärde både sydafrikaner och världen vad förlåt och försoning innebär i praktiken.

Så givetvis är det en stor människa som har lämnat jordelivet, men han är och var denna stora människa i betydligt fler dimensioner än vad vi lärt oss känna igen sedan frigivningen 1990.

“No one is born hating another person because of the colour of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.”

En stor fråga för Sydafrika nu är hur arvet efter Mandela kommer att förvaltas. Man lyckades aldrig att ta sina visioner så långt som man önskade och kompromissade i många delar bort möjligheten att förändra Sydafrika fullt ut.

Det har under ganska många år kommit oroande rapporter om hur ledande företrädare i Sydafrika idag agerar på ett sätt som ligger långt ifrån vad jag tror att Nelson Mandela vill stå för. Landets president Jacob Zuma har definitivt inte ett sätt att agera och uttala sig som ligger i Mandelas linje och han har även kritiserats starkt av Desmond Tutu. Det positiva som finns att säga om Zuma är att han tar avstånd ifrån Zimbawes Robert Mugabe och hans diktatoriska sätt att leda grannlandet.

Även om tidigare ungdomsordföranden för ANC Julius Malema uteslöts ur partiet för ett antal kontroversiella uttalanden så är också han ett tecken på att Sydafrika har starka slitningar.

Mandela_2_0

Det kanske inte händer så mycket direkt, men jag är rädd för att den symbolik som finns i Mandela och vad han har gjort för Sydafrika är något som har hållit samman landet och hållit tillbaka starka krafter som när han nu inte längre finns i livet mycket väl kan explodera och skapa en situation som kan påverka hela södra Afrika.

Jag hoppas verkligen att arvet efter en av vår tids största och viktigaste personer är starkare än så.

En fråga man också kan ställa sig, och bör göra, är vilka personer som är dagens Mandela där vi inte på något självklart vis kan se att denna person går från att vara en radikal och rebellisk person som gör att vissa ser personen som en terrorist och många andra ser samma person som en frihetskämpe.

Vi har en benägenhet att i alldeles för hög grad måla både personer och grupper av människor i svart eller vitt när verkligheten i princip alltid är så mycket mer mångfasetterad.

“Out of the experience of an extraordinary human disaster that lasted too long, must be born a society of which all humanity will be proud.”

Alkoholen i “Så mycket bättre” är onödig och tillför minimalt

Det är upp till var och en att ansvara för hur mycket alkohol man dricker så länge det inte går ut över omgivningen. Jag är exempelvis motståndare till den debatt som kommer inom någon vecka som går ut på att vi som vuxna ska avstå snapsen på julafton för barnens skull. Det är inte i ett sådant symboliskt tomt avståndstagande som vi gör någon skillnad så länge det handlar om vad våra barn får uppleva när vuxenvärlden dricker för mycket alkohol.

Om man tar parti för alla barns rätt till en vit jul så borde man i rimlighetens namn göra detsamma övriga 51 veckor om året. För det handlar inte om att skillnaden går vid några snapsar eller några öl.

De här barnen, som är utsatta för vuxna människors drickande och som är det som kan skada, handlar inte om det måttfulla drickandet utan om det som existerar vecka ut och vecka in året runt under stora delar av deras uppväxt. För dessa barn spelar det ingen som helst roll om du eller jag avstår en julsnaps den tjugofjärde.

Samtidigt har jag, utan att vara moralistisk, personligen fått allt svårare för den svenska alkoholromantiken och den framträdande plats det omåttliga drickandet har. Det kan delvis bero på att jag inte alls dricker alkohol själv i närheten av den utsträckning som jag gjorde för 8-10 år sedan och att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt ändå. Det är fantastiskt gott att dricka några öl en fredagskväll eller en whiskey på lördagen, inget snack om den saken, men att hälften av årets alla helger (minst) vakna upp en lördag eller söndag och veta att det i bästa fall inte går att köra bil än på några timmar, eller i värsta fall vara bakis en lång stund in på dagen, är inget jag längtar efter. Det som skedde med stor regelbundenhet för 8-10 år sedan (läs: minst ett par gånger per månad) sker idag ett par-tre gånger per år. Men det är mitt val och ingen annans.

Möjligen som en följd av detta har jag även på senare år reagerat över vilken relativt framträdande roll alkohol har fått i svenska underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Aktuellt just nu är “Så mycket bättre” på TV4 där öl, vin, champagne och sprit är en stor del rent visuellt och något som också påverkar hur artisterna beter sig. Ett annat exempel är “Stjärnorna på slottet” på SVT och det allra mest talande av dom alla “Pluras kök” där alkoholen har en roll som nästan överskuggar själva maten dom lagar och äter.

Just “Pluras kök” har jag fått svårare att se med samma glädje som de första säsongerna när det inte var på det här viset och det stör mig att en del som inte behöver vara så framträdande förstör något som i grunden är en bra idé och alldeles lysande tv-underhållning. Det är inte skoj att se en stenpackad Plura stå och sluddra i slutet av varje avsnitt.

En annan signal som sänds ut varenda helg från oss personligen är alla dessa bilder på Facebook och Instagram som enbart föreställer ett glas med alkohol eller en flaska i sin enkelhet. Det signalerar att vi mår bra och har roligt vilket ju inte är något märkligt i sig att vilja göra. Jag har gjort det många gånger och säger inte heller att det behöver vara fel, men att detta så entydigt signalerar lycka när det hos så många istället är sinnebilden för personlig olycka och en omgivnings lidande är det få av oss som tänker på. Då handlar det kanske inte om en glättig filtrerad Instagram-bild utan om samma ölmärke x 13 tomma flaskor utspilld på ett vardagsrumsbord och en sovande stenpackad förälder i soffan.

På 80-talet var det förfärligt att vi fick se amerikanska tv-serier som Dallas där JR Ewing både rökte och drack varenda vecka. Även i svenska tv-serier var alkoholen då mer framträdande och möjligtvis ärligare framställd än vad vi ser idag där det är mycket mer svart eller vitt.

I slutet av 90-talet och början av 00-talet var det en lång rad dokusåpor där alkoholen flödande som bespottades av etablissemanget. Baren, Villa Medusa och Big Brother är väl de främsta exemplen över där alkoholen medvetet användas av programmakarna för att påverka deltagarna i hur man betedde sig.

Idag ser vi inte den typen av dokusåpor längre. Istället ser vi hur den svenska kändiseliten, på bästa sändningstid, låta sig påverkas på exakt samma triviala vis som alla “billiga” dokusåpadeltagare i Baren, Villa Medusa och Big Brother gjorde.

För att koka ner det hela lite så handlar mina funderingar inte om, som jag inledde med, att tala om för någon annan hur dom ska leva sitt liv. Det handlar i första hand om att jag tycker att alkoholen har fått en alldeles för framträdande roll i underhållningsprogram på bästa sändningstid. Det är onödigt och tillför inte sammanhanget vad man inbillar sig.

Svensson, Sjögren, Sjögran och bilen

Det som varje klart tänkande fotbollsintresserad svensk undrade i måndags när Anders Svensson fick en bil för sitt landskampsrekord på herrsidan var ju tydligen ingenting som Fotbollförbundet reflekterat över.

Att överraska Anders Svensson med något som ger honom möjligheten att betala sisådär 200 000 i skatt är ju spännande i sig. Att man inte överraskade Therese Sjögran, som spelat flest landskamper på damsidan, med samma sak är ju det som ingen förstår logiken i.

Det är i grunden ogenomtänkt och mycket märkligt. Detta borde man givetvis ha funderat igenom i förväg, vilket inte hade skett, och istället försöker Fotbollförbundet att rädda upp det i efterhand med diverse påståenden som är betydligt mer ihåliga än en schweizerost.

Det ska enligt förbundet ha funnits en lysande plan att fira Sjögren (!) vid ett senare tillfälle och att att överraskningen till henne är samma som till Svensson – en bil för 340 000 kronor.

Givetvis är det en efterhandskonstruktion, något annat är bullshit, och vilket annat tillfälle som är bättre än Fotbollsgalan som forum för att hylla Sjögran är en mycket bra fråga. En minst lika bra fråga är hur mycket överraskning det är att hon då skulle få en bil?

Vad detta egentligen visar är att SvFF inte ens på högsta nivå har en medvetenhet och en plan för att behandla kvinnliga och manliga fotbollsspelare på samma vis. För det finns ingen skillnad alls mellan Anders Svensson och Therese Sjögran.

Båda är i slutet av sin landslagskarriär.

Båda har spelat flest landskamper för sina respektive landslag.

Den enda skillnaden sett ur ett ledningsperspektiv på Svenska Fotbollförbundet är att Anders Svensson är en man och Therese Sjögran är en kvinna.

Ska Moderaterna haverera redan innan man förlorat makten?

Frågan är faktiskt berättigad om man har följt debatten och diverse olika reportage på sista tiden och sedan lägger ihop det med vad som har skett i partiet de senaste 2 åren.

Allra bäst, och mest initierat, kanske man får det beskrivet för sig i Fokus och artikeln Underbara dagar bakom oss där en förödande bild av uppgången efter valet 2002, valvinsten 2006 (och 2010) tillsammans med den fullkomliga dränering på kompetens som har drabbat partiet successivt sedan 2006 framträder. Allt detta varvat med en historik om partiet från slutet av 60-talet och framåt där framgångar skapades av den politiska kompetens som fanns i partiet då och som trots allt var grunden även för den generation som tog över efter valet 2002.

Man kan säga mycket om den trötthet som fanns hos socialdemokratin och som var grunden för deras förlorade makt 2006. Men trots detta var man inte ett parti som havererade inifrån före det att man förlorat makten. Trötthet och brist på idéer, absolut! Men det stora haveriet inleddes först efter Göran Perssons avgång, med Sahlintiden och Juholts makalösa stund på toppen innan Löfven steg in och ändå skapade någon form av lugn i leden (för en stund).

Det som nu sker i det nya statsbärande partiet (det är väl fortfarande så man vill bli sedda?) är att man både visar upp en stor brist på visioner, där man på något vis sticker hakan utanför mellanmjölkens land där nästan alla andra står och betar, samtidigt som man snart inte har ett enda starkt namn kvar som internt kan hantera den helt avgörande inrikespolitiken för partiet.

Förutom att statsministern själv får utstå en hel del kritik för bristande ledarskap, där kompetens har sköljts ut genom partiets dörrar, så är det fullkomligt uppenbart att partisekreterare Kent Persson inte på något vis har det förtroende som han skulle behöva ha inom partiet. Strömlinjeformade budskap som upprepas med en papegojas envishet är ingenting som vare sig lockar väljarna eller som imponerar på avgörande företrädare inom partiet.

Fredrik Antonsson beskriver idag sin besvikelse över vad som skett med det parti han tidigare stod upp för och hur det gick till när han slutligen gav upp tron på Moderaterna. Det skedde i samband med en meddelande-växling mellan honom och partisekreterare Persson i samband med Alliansens korvgrillning i Maramö i februari och det budskap Persson klart och tydligt förmedlade var att Antonsson inte visade tillräcklig tillgivenhet till Moderaterna och att han borde ändra på sig för att det skulle finnas någon del av hans plattform i partiet kvar.

Till saken hör att Antonsson och Persson före den sistnämndes allt tyngre positioner inom partiet var goda vänner i den dagliga politiska debatten. Så är inte fallet längre och det är definitivt så att orsaken i första hand ligger i hur Kent Persson har förändrats sedan han klev allt längre in i Moderaternas centrum.

Jag undrar hur Moderaterna ens ska lyckas ta sig fram till valdagen i september nästa år utan att allt det som för oss väljare ligger under ytan och gror internt i partiet också briserar och blir till en föreställning inför öppen ridå?

Socialdemokraterna förlorade makten 2006 till en enad Allians som hade förberett sig noggrant och var väl samspelta. Man själva var trötta och utan idéer. Mot detta ställdes något som kändes fräscht och spännande, med många starka personer, som hade förmågan att driva det hela framåt under de första åren.

Moderaterna kommer att förlora makten 2014 till något som vi inte ens vet vad ännu och där vi har en socialdemokrati i förarsätet som har parkerat så nära Moderaternas politik att det inte ens går att öppna dörrarna och komma ut och andas frisk luft.

Det är inte speciellt mycket, om ens något, i svensk politik just nu som känns spännande och fräscht sådär så att man verkligen vill engagera sig eller lägga sin röst på det. Det finns ett utrymme, som är ganska stort om man bara vågar, att faktiskt göra något i svensk politik som bryter mönstret i det som idag helt kretsar kring två stora partier.

Tyvärr verkar det inte finnas någon som har den förmågan och ännu mer tyvärr är den stora vinnaren av detta Sverigedemokraterna.

Äntligen rätt fokus om musikbranschens skeva vinstfördelning

Utvecklingen för musikdistribution till digitala kanaler har gått snabbt. Debatten om fildelning för musik har tystnat. Dessutom har nu äntligen frågeställningen om artisternas ersättning för digital musikkonsumtion börjat landa rätt.

Från början var artisternas fokus att det var Spotify och de andra aktörerna som betalade för dåligt. Så har det låtit ett tag, men nu riktas fokus istället mot skivbolagen som skurkarna i sammanhanget. Det är därifrån artisternas pengar kommer och det är bolagen som ger artisterna för dålig avkastning på den inkomst man får bland annat från Spotify.

Egentligen är detta ganska logiskt och något som jag har lyft vid flera tillfällen tidigare för ganska många år sedan. Artisterna sitter med dåliga avtal med sina bolag och det är inte den digitala kanalen i sig som är problemet. Att musikerförbundet nu tar tag i detta är logiskt- det är bara märkligt att det sker först nu.

Det är inte skivbolagen i sig det blev en kris för när fildelning och digitalisering av musikkonsumtionen blev en verklighet. Det är artisterna som har påverkats mest och idag i mycket högre utsträckning än tidigare måste synas och spela live för att skapa inkomster som tidigare var självklara enbart genom skivförsäljningen.

Musik konsumerar idag som aldrig förr och att artisterna, under den riktiga kommersiella toppen, inte får tillräckligt betalt från sin avtalspartner är definitivt värt att diskutera.

 

Vi småbarnsföräldrar är bortskämda – både jag och Alex Schulman

I tider av VAB är det fan ingen walk in the park att vara förälder och heltidsarbetande med ett jobb som måste bli gjort oavsett om man är på kontoret eller inte. Det handlar om att lösa det hela helt enkelt.

Samtidigt så lever vi i en tid när det generellt sett aldrig funnits bättre förutsättningar i Sverige för att låta våra barn få en bra uppväxt. Även om det finns problem med för stora barngrupper i förskolan så är den väl fungerande för de allra flesta. Det är dessutom en allt flexiblare möjlighet att låta sina barn vara där på tider utanför kontorstid och i många kommuner får barnen vara där 15 timmar även när föräldrarna är hemma med småsyskon.  Vi har även en i många avseenden allt flexiblare arbetsmarknad där styrda produktionstider ersatts med möjlighet att själv styra sin tid.

Trots allt detta och mycket mer ser vi en hög stressnivå och en frustration bland småbarnsföräldrar som inte rimmar med vad förutsättningarna ger oss för möjligheter och jag tror att vi har oss själva att skylla i våra livsval.

Det är nämligen så att vi bokstavligt talat försöker äta kakan och ha den kvar samtidigt.

Vi vill att våra barn ska ha det så bra som bara är möjligt, men vi väljer utifrån oss själva som vuxna istället för att göra våra val utifrån våra barn.

Vi konsumerar med fokus på våra små spädbarn på ett vis som inte är i närheten av att tangera vad som egentligen är nödvändigt.

Vi tror att barnen måste vara med om saker redan innan dom är ens är intresserade av en skallra ovanför sängen.

Vi väljer att gå tillbaka till jobbet så snart det är möjligt och påstår att det är bra om barnen börjar på förskolan. Det kan det vara, och är säkert i dom flesta fall, men valet sker inte grundat på barnen utan på att vi känner oss tvingade att gå tillbaka till våra jobb antingen för att arbetsgivaren säger så eller för att vi själva rent krasst ekonomiskt tycker att det är bra.

Sedan hamnar vi i det där ekorrhjulet dom första åren med både jobb och förskola att hantera med sjukdagar i kubik och ett jobb som inte väntar på att ditt barn ska bli friskt. Det spelar ingen roll hur bra arbetsgivare du har. Din egen stress och ditt dåliga samvete ligger där som en våt vilt när ditt barn behöver uppmärksamheten.

När väl barnen blir lite större och enklare att hantera även när det blir sjukdagar som ska klaras av så har vi redan lyckats boka in våra barn på fler aktiviteter utanför förskolan och vanliga skolan än vad som rimligtvis är något som dom själva kommit fram till är vettigt.

Vi gör det med en god tanke om att vara bra föräldrar som låter våra barn få det bästa. I alldeles för många fall leder det istället till ytterligare stress och press både på barnen och oss föräldrar.

Alex Schulman försökte för någon vecka sedan att beskriva sin frustration över dottern på elva månader som han anser absolut inte ska vara på en förskola förrän allra tidigast den dag hon är 2 år gammal:

I den åldern behöver de en vuxens totala uppmärksamhet, hela tiden. Även om de erfarenheter jag haft av förskolepersonal är mycket god, så säger det sig själv: ansvarar tre lärare över 20 barn så blir alla barn inte sedda. Jag är inte ensam om att tycka det här. De flesta av oss föräldrar vet med oss att vi gör våra barn illa. [...] Vi skadar våra barn, men det är inte vårt fel. Vi är tvingade att göra det. Tänk om staten kunde förstå det här. Tänk om de kunde hjälpa oss att hjälpa våra barn.

På denna krönika har han fått mothugg av Sakine Madon:

Sverige har en unikt generös föräldraförsäkring, det är inte synd om oss som får barn, inte ett dugg. Till skillnad mot Alex Schulman & co känner jag mest tacksamhet till omgivningen och samhället. Inte minst till kolleger som får ta ett större ansvar under min föräldra-ledighet.

Schulman tycker att han har blivit djupt missuppfattad av Sakine.

Jag kan hålla med om oron för det lilla barnet och det dåliga samvetet som kan infinna sig många gånger under de där första åren. Men jag kan faktiskt inte för ett ögonblick hålla med om att det är statens uppgift att hitta ytterligare lösningar på detta. Det är just det som Kristdemokraterna har försökt med sin idé om ett vårdnadsbidrag som snarare är en ren kvinnofälla.

Det handlar om våra val i livet och om dessa innefattar att både vara småbarnsföräldrar och framgångsrika yrkesverksamma vuxna samtidigt som vi vill förverkliga både oss själva och våra barn genom en tillvaro som ständigt fylls på med nya prylar, kläder och resor så är priset vi får betala det som Alex Schulman oroar sig för.

Sedan har vi olika möjligheter att själva påverka vår tillvaro rent jobbmässigt. Personligen har vi i vår familj varit, och är fortfarande, enormt lyckligt lottade vad gäller just den biten. Andra har de tuffare samtidigt som jobbet kanske inte är ett jobb som står still när man själv inte är där. Någon annan gör det när du är hemma och vabbar.

Jag säger inte att det är lätta val att göra i en tid när mycket snurrar snabbare än någonsin och vår lycka och känslan av att förverkliga oss själva är större än vad den kanske varit någon gång. Det är inte heller så att valmöjligheten för alla är lika stor. Men kom inte och påstå att det inte finns ett val att göra!

Jag är fullkomligt övertygad om att Alex Schulman också har enormt frikostiga och goda förutsättningar att göra ett val och för egen del inte behöver vara orolig – om han bara gör just det valet som fullt ut fokuserar på sitt lilla barn.

Därför borde Nobels Fredspris 2013 gått till Malala Yousafzai

Som så ofta tidigare blev det en organisation som blev tilldelad Nobels Fredspris.

Det är antingen detta eller ett kontroversiellt enskilt namn som snarare får priset som ett påtryckningsmedel att uträtta något i framtiden istället för att belöna något som är av vikt, som ger avtryck för många människor och som, viktigast av allt, kan framstå som en förebild för de många människorna runt om i världen.

Jag inser att de stora organisationerna är viktiga pusselbitar, och i många fall direkt avgörande, för att skapa en förändring någonstans på jorden. Men det är inte en organisation likt OPCW som behöver en belöning likt Nobels Fredspris i första hand. Det finns så många andra enskilda hjältar runt om på vår jord som skulle kunna skapa en helt annan uppmärksamhet och beröra människor på ett vis som, med all respekt, OPCW, aldrig någonsin kommer i närheten av.

Fredspriset borde helt enkelt gå till en människa av kött och blod som just gjort något som innebär att personen ifråga inte bara tar emot ett pris i Oslo i december utan även får den uppmärksamhet som ger avtryck i vår avtrubbade hjärnor samtidigt som det visar vägen in i framtiden för andra starka individer som kan göra skillnad för sin omgivning.

Svenska hjältar, som utses varje år, är personer som på sitt sätt varje dag gör just skillnad för andra människor. Om man tar Svenska hjältar och sätter det i ett mycket större världsperspektiv, med allt vad det innebär av lidande och orättvisor som vi inte ens kan föreställa oss i vår skyddade zon, så skulle Nobels Fredspris komma mycket längre på vägen att dela ut sitt pris till PERSONER som kan skapa ringar på vattnet på allvar.

Just därför borde man i Oslo idag ha talat om för världen att Malala Yousafzai är mottagaren av Nobels Fredspris 2013.

Medelklassupproret missar samhällsvinsten med sänkta inkomstskatter

Jag har ifrågasatt det smarta i att genomföra ett femte jobbskatteavdrag nu. Jag inser att det handlar om att uppfylla vallöften från 2010 och att man inte vill få höra om svikna sådana det kommande året. Men jag tror att Alliansen med ganska stor enkelhet hade kommit undan med det sveket sett till hur debatten ser ut just nu. Samtidigt kanske det är just långsiktighet som är viktig.

Vi har sett Medelklassupproret argumentera för att de skattesänkningar som skett för stora löntagargrupper är fel. Det behövs inte mer pengar till stora delar av svenska folkets hushållskassa. Dessa pengar behövs istället i vård, skola och omsorg.

Den som kan något om ekonomi, inklusive socialdemokrater, vet att mer pengar i plånboken för människor genererar ett spenderande och en konsumtion av dessa pengar som leder till att företag i en del fall får anställa mer personal och i andra fall kan behålla personal som annars hade riskerat bli av med sitt jobb på grund av minskad efterfrågan.

Om vi håller diskussionen till “vanligt folk”, och inte blandar in den lilla grupp kraftigt förmögna som kan placera pengar istället för att behöva använda dom i sin vardag, så är detta något som har bidragit till att skapa eller bibehålla jobb som annars inte hade varit under de tuffa år som vi sett sedan 2008. Krisen och arbetslösheten i Sverige hade varit mycket värre utan de jobbskatteavdrag vi har sett genomföras och med detta hade även skatteunderlaget till den vård, skola och omsorg som det flesta av oss vill se fungera varit ännu mindre. Även en köksrenovering som kan tyckas vara onödig är något som genererar arbetstimmar och försäljning av diverse olika prylar och inredning som genererar omsättning hos företag med personal.

Det går att diskutera var jobbskattesänkningarna ger bäst nytta men att det inte ger en positiv effekt för samhället i stort är direkt fel. Att vara för en väl fungerande vård, skola och omsorg står för mig inte i konflikt med att människor får in mer pengar på sitt lönekonto varje månad än vad som var fallet året innan och året före det. Det är skillnad på att man personligen tycker att man har fått för mycket pengar över efter skatt, som bara går till ovidkommande renoveringar och annat trams, till att detta skulle vara ett samhällsproblem.

Det är upp till var och en att avgöra vad som är onödig konsumtion och slöseri med pengar som egentligen inte behövs för att klara dagen. Det är en personlig avvägning. Sedan är det inte heller något som säger att alla pengar som kommit löntagarna tillgodo med de olika jobbskatteavdragen enbart har gått till konsumtion som gagnar den egna vardagens flärd.

Att få för sig att mer pengar är lösningen på lycka är något man kanske kan få för sig när man anser sig ha för lite. Men det finns en gräns både privatekonomiskt och i den offentliga ekonomin när det inte är mer pengar som skapar en lyckligare och bättre tillvaro. När denna gräns har passerats så handlar det minst lika mycket om hur man lever sitt liv eller hur man bedriver en verksamhet för att det ska bli så bra som möjligt.

Att vilja ta ifrån människor mer pengar i skatter bara för att man själv anser att ens egna pengar går till onödiga saker eller anser att andra människor inte är förnuftiga nog att spendera sina pengar på ett trovärdigt sätt subjektivt sett är fel utgångspunkt. Att vilja göra det för att stärka viktiga samhällsfunktioner är något annat, men för mig är den första utgångspunkten i detta att försäkra sig om att pengar som tillförs kan komma dit och användas på absolut bästa sätt utan att merparten försvinner i ett svart organisationshål.

Lika lite som att pengar är svaret på den personliga lyckan är det detta för att lösa en problematik som inte på långa vägar enbart handlar om brist på resurser i form av pengar.

Den allra största gåtan i frågan om inkomstskattesänkningar och skola, vård och omsorg är på vilket parti alla anhängare av en vändpunkt, där inkomstskatterna ska höjas, ska lägga sin röst?

Alla partier har efter regeringens budget nu lagt fram sina respektive skuggbudgetar.

Sammanfattningsvis befäster det bara min uppfattning om trängseln i mitten av svensk politik. Egentligen är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som skiljer ut sig på allvar ifrån övriga sex partier.

Inte minst är det påtagligt hur Socialdemokraterna inte på i princip en enda punkt föreslår något som ruckar på Alliansens skattelättnader för svenska löntagare de senaste 7 åren. Detta trots stark kritik och en retorik som i stora ord har pratat om det orättfärdiga i mycket av detta.

Återstår gör alltså Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att lägga sin tilltro till – eller kanske snarare sin frustration.

 

Svensk politik är inne i en återvändsgränd – låt Alliansen falla sönder

Vi har en Alliansregering som sakta men säkert tappat vitaliteten på samma vis som sossarna gjort med för många år i regeringsställning.

Vi har ett socialdemokratiskt parti som rent retoriskt försöker framställa sig som om man har en politik som kommer att ta hand om de problem Alliansen påstås vara skyldiga. I verkligheten är det en politik som inte mer än i det lilla kommer att förändra något.

Vi har också ett främlingsfientligt misshöjesparti som i takt med vad ovan partier gör, eller snarare inte gör, stadigt växer sig starkare.

Det är helt enkelt ett politiskt marginalspel i mittens rike där det skiljer mindre än någonsin mellan allianspartierna, S och MP.

Så länge det enbart handlar om vad Socialdemokraterna kommer att genomföra efter en valvinst om ett år är jag därmed inte speciellt orolig. Den stora frågan är vem man vill, eller kanske snarare, tvingar regera tillsammans med?

Med tanke på detta så är jag inne på att det allra bästa som kunde hända svensk politik totalt sett just nu vore att Alliansen gick i graven så att alla de partier i denna tillsammans med S och MP fick se till att engagera sig på allvar för att både hitta verkliga politiska visioner och dessutom tvingas anstränga sig att samarbeta med andra partier än de som varit fallet under ganska många år nu.

Jag trodde att MP var mogna att bli ett parti som kunde röra till det lite i Allianssammarbetet, men dom har snarare tagit flera kliv bort ifrån något sådant efter bytet av språkrör.

Så som det nu ser så serveras ett ökat stöd för Sverigedemokraterna på ett silverfat när sex partier slåss om samma boll i mitten.

Jag undrar bara hur lång tid det kommer att dröja innan C, FP  och KD på allvar ställer sig vid sidan om Moderaternas dominans i regeringen och ger ett utrymme att få in lite syre i deras samarbete?

Jag undrar också hur länge människor som tror att Socialdemokraterna står för en stor förändring kommer att göra det?

 

Tankar om Kristian Gidlund #fuckcancer

Cancer är en av alla de saker i våra liv som påverkar oss allra mest.

Den tar mammor bort ifrån sina barn och lämnar en halv familj till en framtid som skrivs i skuggan av detta trauma. Det an te sig bra på sikt men det som en gång ovillkorligt slet sönder fundamentet i livet för flera små och stora människor lämnar aldrig in helt och fullt.

Den tar också bort unga söner och döttrar från sina föräldrar och syskon på ett vis som på sitt sätt är ännu grymmare. Barn begravs av sin familj.

Till denna nära grupp, vars hela fortsättning på livet påverkas i grunden, finns alla vi andra som mer eller mindre påverkas av att nära, kära och mer avlägsna som insjuknar och inte klarar sig igenom det hela.

Sedan har vi huvudpersonerna själva – alla de drabbade – som utifrån sin egen styrka och förutsättningar väljer ett sätt att hantera sjukdomen, eller bara åker med i sitt eget livs värsta resa, på så många olika vis.

Av alla dessa sätt att hantera det på är inget rätt eller fel. Men jag personligen ser hur viktigt det är med förebilder som exempelvis Julia Mjörnstedt, urkraften bakom Ung Cancer grundat som en följd av hennes egen sjukdom, som just vågar prata om det otäcka med cancer.

Eller som dagens tvivelaktiga huvudperson Kristian Gidlund som under hela sin sjukdom, både den första omgången och efter återfallet för ett drygt år sedan, på ett naket ärligt vis har skildrat en nedåtgående spiral mot botten och livets slutskede på ett sätt som bokstavligt talat tagit människors känslor med på en resa som inte på någon punkt har varit trevlig men som är en beskrivning av den bistra verkligheten som ändå är oerhört viktig att få ta del av.

Helt utan den poetiska styrkan i Gidlunds sätt att beskriva sin sista tid på har jag med egna ögon sett just förmågan att det ända in mot slutet är den drabbade som själv håller modet uppe hos misströstande nära och kära. Ända till sista dagarna när inte ens ögonen längre kunde övertyga någon om att det skulle komma något gott ut ur det hela.

Kristian Gidlund är borta men hans sätt att dela med sig av kampen och alla tankar under resan mot slutet har varit äkta, osminkad och med en ärlighet som är beundransvärd bara den. Det är något som kommer att leva kvar länge i så många människors hjärtan som inte hade en aning om vem han var före sjukdomen.