Det är mig regeringen vill straffa
Många av de som i dag får sjukpenningen förlängd efter 180 dagar skulle kunna jobba, menade Per Johansson (regeringens utredare), som vill införa en bortre gräns i sjukförsäkringen. Genom att återgå till några av de tidigare reglerna skulle kostnaderna för sjukförsäkringen kunna kapas med två miljarder. Bland annat föreslås det bli svårare att få ersättning efter dag 180. Enligt förslaget bör man backa tillbaka till reglerna som sa att den som haft sjukpenning i 180 dagar ska få sin arbetsförmåga bedömd mot »normalt förekommande jobb« på hela arbetsmarknaden och inte inom en viss angiven yrkesgrupp.
Det kan ju låta vettigt om man helt bortser ifrån drabbade personers situation och verkliga förmåga.
Jag arbetade heltid i drygt 13000 dagar innan jag blev sjukskriven i december 2020. Det som skulle blivit några månader har nu blivit drygt 1200 dagar som sjukskriven! 1200 dagar då jag i princip har förlorat allt det jag hade. Fysisk förmåga att utföra det mesta i vardagen inklusive den familj jag hade och att kunna vara den pappa jag vill vara men inte längre kan vara så som hade behövts! Jag hade ett jobb som jag tror att jag var ganska bra på men som nu bara är en plats jag hälsar på en dag i veckan. Att återgå i arbete är långt borta och även om tankar på arbetsträning har funnits så är även det en för stor belastning just nu när jag efter skilsmässa bor själv med allt som det för med sig i min situation. Jag hade inte önskat annat än att ha förmågan både att kunna arbeta och leva ett mer normalt liv, men om regeringen tror att deras planerade förändringar för mig friskare så tror dom grymt fel. Det skulle förmodligen göra mig sämre generellt sett. Om inte annat psykiskt. För det är ju inget val jag gjort att ha varit sjukskriven i 1200 dagar. Hade jag haft ett val hade den siffran stannat på knappt 100 dagar. En annan inte oansenlig följd av min sjukdom är också min förmåga till ett socialt liv som tillför positivitet i livet. Jag har aldrig haft många kompisar och nära vänner. Med sjukdomen har det blivit ännu svårare, både att upprätthålla gamla och skapa nya relationer som leder till vänskap. En skilsmässa på toppen av det tog bort ytterligare sammanhang som funnits där mer eller mindre länge. Så är det väl för alla som skiljer sig kanske, men lägg till min situation i övrigt så gör det inte saken enklare. Det blir ganska ensamt emellanåt (jag skulle ljuga om jag sa något annat). Nu ska jag uppenbarligen tvingas till en ny arbetsplats där jag måste lägga min dyrbara energi på annat än att må så bra jag kan utifrån förutsättningarna. Ekonomiskt har det inte gått någon nöd på mig men lägre ersättning i kombination med allt blir dyrare (inte minst som ensamstående), samt att jag bor i en kommun som lägger minsta möjliga på människor som mig gör att även ekonomin börjar stressa mig rejält. Dessutom bor jag hos ett bolag (kommunalt bostadsbolag), som redan tvingat mig att anlita extern hjälp för snöskottning så att jag kan ta mig ut med rullstolen. Man har nämligen i en förhandling med hyresgästföreningen (av alla) kommit överens om att snöskottning på loftgångarna vid husen ska skötas av hyresgästerna själva. Att jag sitter i rullstol skiter dom helt i. Rådet var att ta extern hjälp och det för jag ju göra om jag vill kunna komma ut när det snöat. Jag hoppas att inte snön kostar mig en enda krona till förrän i slutet på året.
Om det låter lite bittert så är det inte bara dåligt i mitt liv, men att försämra ekonomiskt och tvinga mig till saker är inte rätt väg att lösa samhällsproblem på. Det dom lyckades med var att få mig att skriva på den här bloggen för första gången på nästan ett nästan ett år.
Om jag förstått saken rätt så lovade Sverigedemokraterna (jag brukar inte bry mig om vad dom tycker) inför valet 2022 att rusta upp sjukförsäkringen. Är det så eller är detta ytterligare en sak som gick bra att säga. Det är ju inte så att jag vill ha deras hjälp i sak men det är inte lite intressant att se om dom står på sig och tvingar dom andra knähundarna i regeringen att inte genomföra detta i utbyte mot någon av deras hjärtefrågor som ofta drabbar andra utsatta i samhället på något vis.