Category: Samhälle

En folkomröstning om trängselskatter i Göteborg är ett hån mot alla andra berörda som drabbas vid ett nej

U bor i Mölnlycke och kommer snabbt in till centralen på 15 minuter.

X bor i Lövgärdet och åker buss/spårvagn in till centralen på 37 minuter.

Y bor i Bollebygd och tar bussen till samma plats på 45 minuter.

Z bor i Kungsbacka och tar sig in till centralen med pendeltåg på 25 minuter.

- – - – -

Ett månadskort för att kunna åka denna sträcka med Västtrafik till och från jobbet kostar så här:

U – 895 kronor

X – 505 kronor

Y – 1455 kronor

Z – 1155 kronor

- – - – -

Sedan årsskiftet finns vägavgifter runt Göteborg som belastar alla bilar som ska in till Göteborg eller som passerar stan på vissa genomfartsleder. Allt detta i ett led att finansiera västsvenska paketet innehållande tunnlar och broar, i huvudsak i Göteborg, i syfte att förbättra vägtrafik och kollektivtrafiken.

Det finns mycket i övrigt att önska kring hur västsvenska paketet har kommit till och vilken kohandel som har förekommit där. Men folkvalda politiker i Göteborgs kommun tog med bred majoritet ett beslut att stå bakom paketet och dess finansiering.

Kostnaden för hela paketet beräknas hamna på 34 miljarder där staten står för hälften (17 mdkr), Göteborgs Stad 1,25 mdkr, VG Region/Region Halland 1 mdkr, realisering av mark 0,75 mdkr och trängselskatter 14 mdkr.

Allt detta sker i huvudsak för att förbättra möjligheterna för Göteborgs stad på en rad olika punkter. Det handlar om bättre framkomlighet, kortare tid att pendla till/från Göteborg från orter längre bort med bil men även i en utbyggd kollektivtrafik. Allt ihop i syfte att stärka arbetsmarknad och attraktionskraft i Göteborgsregionen. Det handlar alltså både om boende i Göteborgs kommun men i minst lika stor omfattning om att förbättra möjligheterna för boende en bra bit utanför stan och i många andra omkringliggande kommuner med betydligt sämre möjligheter att kollektivpendla än boende i Göteborg.

Av detta bidrar Göteborgs stad med knappt 3,7 procent av den totala summan på 34 miljarder kronor. Trots att beslut är taget av folkvalda politiker och projektet i många delar redan är igång, och då bland annat vägavgifterna, så har samma politiker i Göteborgs stad som tog beslutet att västsvenska paketet var en bra grej nu fallit till föga för en namninsamling och mot sin egen uppfattning röstat för en folkomröstning i Göteborgs stad om trängselavgifternas var eller inte vara. Detta trots att stora investeringar redan skett för genomförandet av dom samma.

Uppenbarligen har man så stort självförtroende att det ska bli ett resultat som inte stoppar trängselavgifternas framtid, men risken är uppenbar att befolkningen i Göteborg kommer att markera mot sina politiker i denna fråga. Nu är det bara en vägledande folkomröstning, precis som alltid, och vi vet att politikerna mycket väl kan gå emot folkviljan. Men om så inte sker så kommer helt plötsligt finansieringsansvaret för Göteborgs kommun att öka från 1,25 mdkr till 15,25 mdkr.

Samtidigt säger samma politiker att ett stopp för trängselavgifter inte är något som ska resultera i en höjd kommunalskatt för göteborgarna. Frågan är då varifrån de 14 mdkr som försvinner ur finansieringen till västsvenska paketet ska tas ifrån utan att belasta alla oss som bor utanför Göteborg?

För det är exakt där ett nej till trängselskatter kommer att landa. Det finns ingen rimlig tro på att Göteborgs politiker skulle ta det ekonomiska ansvar som man borde utifrån det initiala beslutet. Istället kommer det att drabba alla i Västra Götalandsregionen oavsett om man kör en meter bil eller åker en endaste liten tur med buss eller tåg på hela året.

Det rimliga om så blir fallet är att kostnaderna för att åka kollektivt på ett betydligt rättvisare sätt än idag jämnas ut.

Det är inte rimligt att i rent högmod riskera en uppgörelse som kostar så mycket och som dessutom berör en hel region och dess infrastruktur. För att kostnaden, vid ett nej hela vägen, kommer att skjutas över på alla oss utanför Göteborgs kommun står utom rimligt tvivel.

Samtidigt kanske det bara är ett spel för gallerierna från Moderaternas sida då dom mycket väl vet att det är ett riksdagsbeslut bakom införandet av trängselskatter i Göteborg. Kanske är det ren taktik för att få väljarna att inbilla sig att man är möjliga att genom folkviljan övertyga att ändra sig.

Jag vet inte, men för mig spelar det ingen roll. Det är oavsett bakomliggande taktik fegt och felaktigt att inte stå upp för sina grundåsikter i frågan som man en gång hade när man ställde sig bakom västsvenska paketet.

När förorterna brinner är det följden av minst 35 års misslyckad politik

Det har varit stiltje på den här bloggen sedan Blogg 100 tog slut. En behövlig paus efter några intensiva månader med minst ett inlägg per dag.

Den senaste veckan har först Husby och sedan en lång rad andra platser i Stockholmsregionen varit i strålkastarljuset efter bränder och skadegörelse. Även städer utanför huvudstadsområdet har varit drabbade. Bland annat i Borås.

Det är säkert skrämmande för många att se vad som skett och fortfarande sker. Allra värst är det för alla som bor i de områden som drabbas.

Jag har ingen som helst avsikt att försvara en enda brunnen bil eller en enda krossad ruta. Det finns ingen större acceptens för att det sker i redan utsatta områden än någon annanstans i vårt land. Men det är definitivt inte så oförklarligt som många försöker få det till. Det är inte heller så enkelt som många, de allra flesta, politiker försöker måla upp en bild av. Eller enkelt är kanske fel uttryck. Snarare handlar det om ett enkelt politikerspråk där man är förfärad och söker möjlighet att lägga över skulden på den politiska motståndaren.

Men faktum är att det är få svenska politiker som kan stå där och förfära sig och försöka spela över bollen till andra planhalvan. Det vi ser handlar om ett eftersatt område i det svenska samhället där en tändande gnista i Husby har skapat en löpeld av liknande agerande. Inte så mycket för att något speciellt har hänt i alla andra områden just nu, utan mest för att dessa områden lever med samma problematik och ett liv i skuggan som deras bröder och systrar i Husby gör.

Många boende är frustrerade över vad som sker när unga arga killar, för det är mest detta det handlar om, går bärsärkagång på gatorna. Det är rätt att bli frustrerad och förbannad över att deras kvarter förstörs när den första tanken kanske är som om det inte vore nog med den problematik som redan finns.

Men samtidigt, utan att försvara en enda sten eller brinnande bil, så är det glasklara och starka signaler ända in i alla andra svenskars vardagsrum om att det finns ett annat Sverige bortom idylliska villaområden med en frustration som förmodligen ingen av oss som bor i idyllen riktigt kan föreställa oss.

Det är i denna idyll i princip alla de politiker som nu förfäras själva bor när dom inte jobbar i en annan bubbla där vackra ord om insatser för att komma till rätta med problematiken i utsatta områden är viktigare än att hitta långsiktiga och hållbara lösningar för en problematik som skvalpar över på hela samhälle.

Samtidigt är detta som nu sker också det yttersta tecknet på hur prioriteringarna i svenska kommuner under många decennier har legat med fokus på staden, den lilla eller stora, och där förorter eller byar runt om i landet har fått se sin service och sina möjligheter att på ett bra sätt åka kollektivt, gå till posten eller banken, eller bara handla sin mat gradvis försämras. Det är inte heller här så att man kan ställa en förort till Stockholm på samma nivå som en liten ort i Sverige som blir avbefolkad på grund av att det blir omöjligt att bo kvar. Men det är tecken på samma problematik och det är dessa tecken som föder Sverigedemokraterna och deras bild av ett flyende folkhem som går att återupprätta.

I de små avbefolkade byarna och samhällena runt om i landet bränns inga bilar och kastas inga stenar mot brandmän. Men frustrationen hos många som bor där kan leda till minst lika förfärande handlingar när vi minst anar det. Det är ur detta det föds extermister som på mer eller mindre förfärande sätt kan slå till i attacker mot det öppna samhället. Det är ur detta det föds både religiösa fanatiker och personer som Anders Brejvik.

Det är inte demokrati att politiska företrädare enbart ser till platsen där dom själva har sin lägenhet eller hus.

Det blir istället prioriteringar utifrån sin egen vardag där ishallar, flashiga bostäder och annat som uppfyller alla tänkbara krav på komfort just där. Detta sker på samma sätt oavsett om vi pratar om Stockholm, Ulricehamn eller Västerås. Konsekvenserna ser olika ut beroende på stad, men mekanismerna bakom det hela är samma – en generell samsyn bland politiker som inte ser till alla människors bästa oavsett olika förutsättningar.

Jag har ingen lösning på dessa gigantiska samhällsproblem vi ser torna upp sig, Men jag vet att det inte handlar om att kollektivt skuldbelägga människor som bor i utsatta områden. Det handlar inte heller om att överdramatisera frågan om muslimsk fundamentalism i Sverige som något som kan ta över hela landet (!).

Men det jag vet är att, med enstaka undantag så finns det ingen nationell plan, vare sig i drift, planerad eller föreslagen, från något av våra etablerade demokratiska partier som är en långsiktig plan bort ifrån vad vi har sett i Stockholms förorter den senaste veckan. Det finns många goda krafter som bit för bit skulle kunna lägga ett pussel som till slut går ut. Men om inga ledande politiker vill, vågar eller har förmåga att lyssna på detta så kommer vi inte heller att se en förbättring.

Avslutningsvis tycker jag att det finns en överskuggande sak att säga i hela denna debatt. Så länge det görs till en politisk fråga i form av höger och vänster, med tillhörande tomma retorik i syfte att vinna snabba och tillfälliga opinionsmässiga vinster, så kommer ingenting att ske.

Det vi ser är idag regeringen Reinfeldts huvudansvar i form av att de leder landet sedan 2006, men problematiken är ingenting som har sin grund i de senaste 6-7 årens förda politik. Det har sin grund i den politik som har förts i det här landet sedan mitten av 70-talet långt innan vare sig Olof Palme blev mördad, den djupa ekonomiska krisen i början av 90-talet eller sverigedemokratiska framgångar till följd av det hela. Det är ett delat ansvar för hela det svenska politiska etablissemanget.

Så hur mycket jag än tycker om Timbuktu så kan jag inte köpa det förenklade budskapet att allt ansvar för vad vi nu ser ligger på Fredrik Reinfeldt och vår nuvarande regering. Som har ett mycket stort ansvar att ta och det går framför allt inte att sitta tysta bakom sina skrivbord och vänta på att stormen ska blåsa över, men de strukturella problemen bakom vad vi ser är mycket mer kompicerad än vem som sitter i Rosenbad idag.

Bloggat om den senaste veckans händelser:

Deeped, Viktor Barth-Kron

Arbetsförmedlingen har alltid försökt “sälja” arbetslösa med bidrag till företagen

Jag vet i ärlighetens namn inte vad det är som är nytt i att man försöker få ut långtidsarbetslösa i arbetslivet genom att locka företagen med bidrag för att ta in någon i den här gruppen?

Det nya är möjligtvis att det inte är i Arbetsförmedlingens namn det sker utan via ett rekryteringsföretag som heter Workcare. Men själva principen att genom att klart och tydligt flagga för vilka bidrag arbetsgivaren kan få för att ta in en långtidsarbetslös eller en person som av annan anledning är svår att få ut i arbetslivet är inte på något vis ny. Den har praktiserats av Arbetsförmedlingen under många år.

Samtidigt är det väl någonstans så att det finns pengar tilldelade för detta syfte. Rätt eller fel är frågan, men att det är så vet alla som har någon koll.

Sedan är det högst sannolikt inte heller så att arbetsgivaren tjänar pengar på att anställa en person med bidrag på det vis som Aftonbladet försöker få det till. I alla fall inte inledningsvis då det oftast kräver en betydligt större insats från företaget för att personen ifråga ska kunna ta till sig och utföra det jobb som ska ske. Om allt faller väl ut så övergår det till att personen blir självständig och en del av arbetsplatsen på lika villkor som övrig personal.

Det är givetvis inte en självklarhet att anställning av en långtidsarbetslös är detsamma som mycket högre och långvarigare introduktionskostnader än vid anställning av någon annan. Det finns också många fördomar som gör att många inte lyckas ta sig in eller tillbaka på arbetsmarknaden igen.

Men även om det inte är en självklarhet så är det ofta så. Sedan är det mycket upp till företaget och arbetskamraterna att göra det så bra som möjligt för att överbrygga det hela. Ett företag som vågar gå mot fördomar, och risken att det inte ska fungera, kan mycket väl ha anställt en person som på många punkter är en minst lika bra anställd som många andra.

Sedan är det självklart fullständigt givet att en person som anställs med någon form av bidrag från Arbetsförmedlingen gör det under samma villkor som all annan personal. Men det är en självklarhet för mig

Vinst eller inte vinst i välfärden? Svaret är fortfarande kvalitet #blogg100

Det fortsätter att vara starkt fokus på frågan om vinster i välfärden. Så även den 1 maj. Socialdemokraterna tog ett beslut som var en middle of the road-linje och kampen fortsätter nu med andra grupperingar i fronten.

Samtidigt så visar undersökningen från SOM att motståndet mot vinster i välfärden även finns i stora delar av alliansväljare vilket innebär att de politiska partierna inte går i samklang med sina väljare.

Jag vidhåller fortfarande att det är fullkomligt fel debatt som pågår. Det handlar inte i första hand om vinster i välfärden eller inte. Det handlar fortfarande om kvalitét och detta försvinner helt i debatten som blir en svartvit debatt.

Samma krav gällande ekonomisk och kvalitetsmässig uppföljning ska gälla oavsett om det är ett privat företag eller en kommunal verksamhet.

Den fråga som också uppstår är om den offentligt drivna verksamheten, med alla kvalitetsmål uppfyllda, visar upp en vinst själva får behålla denna för att fortsätta förbättra sin egen enhet eller om deras vinst går vidare för att täcka förluster i andra enheter drivna av kommunen eller landstinget och som istället för att täcka förlusterna borde lära sig av sin duktiga kompis?

De flesta av oss  vet att organisation och struktur i hur verksamheten bedrivs kan vara helt avgörande både för det ekonomiska utfallet och kvalitén. Två avdelningar intill varandra med två olika chefer och annorlunda nivå på personalens inställning kan visa detta. Det behöver inte vara så men det är de facto på det viset.

På det viset så finns ett gemensamt sätt att kunna garantera det allra viktigaste i debatten – en verksamhet som uppfyller de krav vi ställer på den dagliga driften. Något som hela tiden borde ha varit en självklarhet.

Men så självklart tas inte debatten. Istället är det avarter i form av vinstuttag som står som dåliga exempel när istället de dåliga exempel på välfärd i första hand borde vara de, oberoende av vem som driver verksamheten, som inte lyckas prestera den välfärd som vi alla kräver.

En vinst i en verksamhet är i de allra flesta fall ett tecken på kontroll och rätt fokus. Att göra åt varenda krona och kanske även gå med förlust är absolut inget tecken på att man bedriver en bra verksamhet.Det finns inget skäl att välja det sämsta alternativet bara för att vara motståndare till vinster.

Jag är fullkomligt övertygad om att opinionen skulle se annorlunda ut om diskussionen fördes om det som är viktigast i sak istället för en “enkel” polariserad debatt om vinstuttag.

Maria Arnholm kan bli avgörande för Folkpartiets valresultat 2014 #blogg100

Folkpartiet har haft svårt att ta kliv framåt i opinionen på länge nu. Det är dels skuggan av Moderaterna som spökar och dessutom tror jag att Jan Björklunds förmåga att entusiasmera väljarna är kraftigt begränsad.

Men jag tror att Folkpartiet har en potentiell framgångsmöjlighet i att lyfta fram vår nya jämställdhetsminister Maria Arnholm i en ännu mer framträdande roll det kommande året.

Hon har en förmåga att kommunicera på vis som inte är på det statiska politikersättet som vi alldeles för ofta kan se. Även om det i första hand handlade om jämställdhet, där jag absolut inte håller med henne i alla åsikter, när hon i Agenda i söndags mötte Jimmie Åkesson så är det få som lyckats debattera med den mannen på ett sätt som inte landar i samma gamla vanliga fälla.

Nu handlade det som sagt inte konkret om integration, men jag skulle gärna vilja se Arnholm ta sig an en debatt med Åkesson även på det området. Jag tror hon skulle kunna lyckas bra även där.

Sedan tycker jag att det är bra när Sverigedemokraterna får vara med och debattera annat än sådant som tydligt har en koppling till invandring och integration. Det tydliggörs då hur man även i andra frågor innehar mer eller mindre kontroversiella åsikter. Exempelvis tycks man i frågan om abort att, om inte anamma, så i alla fall vilja ta ett rejält steg i riktning mot Ja till livet.

Framförallt behövs det politiker som vågar stå upp för sin egen linje på det vis Arnholm verkar göra. Även om det inte fullt ut är partiets eller regeringens linje så tar hon fram både för- och nackdelar och sätter det i sitt sammanhang. Det skapar trovärdighet.

Ett viktigt skifte i synen på löneökningar #blogg100

Årets avtalsrörelse ser ut att löpa på utan någon större dramatik. En kortstrejk och några hot om strejk har förekommit, men i det stora hela kommer parterna överens.

En av de viktigaste sakerna som äntligen sker i år är synen på hur fördelningen av löneökningar sker.

Det har så länge jag vet varit en struktur där det procentuellt fördelas ut löneökningar. Möjligtvis med en minimihöjning i krontal, men oftast har denna varit på en nivå som för många inneburit ungefär samma som procenten på den gamla lönen.

Jag har alltid tyckt att detta varit ett fullkomligt idiotiskt sätt att förhandla fram ett löneavtal. I praktiken innebär det bara att löneskillnaderna på samma arbetsplats till övervägande delen ökar. Ju högre lön desto större ökning i kronor på samma procentsiffra.

Men nu i år har det äntligen hänt något som är grunden till en viktig förändring. Man har börjat sätta kronor i ökning på de lägre lönenivåerna och procent på de högre med resultat att skillnaden i löneökning räknat i kronor inte automatiskt blir till fördel för den med en redan högre lön.

Det sker alldeles för sent, och får ingen omedelbar effekt, men det är ett välkommet trendbrott och i grunden en frågan om rättvisa som är obegriplig att vi inte har sett tidigare.

Reinfeldt klarar inte av att vara både supporter och statsminister #blogg100

Hot inom svenska fotboll är ingenting nytt och både ledare och tränare har känt sig tvingade att sluta sina jobb i många svenska klubbar de senaste åren. Om detta kan man har sina åsikter och dom flesta ser det givetvis som oacceptabelt.

När nu hoten drabbat tränare och ledare inom Djurgårdens IF efter en skral start på fotbollsallsvenskan, och dessa personer med omedelbar verkan lämnat sina uppdrag, så är det ytterligare en klubb i raden som tvingas hantera detta. Lika oacceptabelt som när det gällt Örgryte, AIK eller någon annan förening i svensk fotboll.

När Fredrik Reinfeldt, som uttalad djurgårdssupporter, på en presskonferens tar upp just detta så anser jag att han i sin roll som statsminister sätter helt fel fokus på det hela.

Det är inte fel att uppmärksamma vad som sker i form av hot och eventuellt våld mot ledare i svensk fotboll. Men det är mycket märkligt när Fredrik Reinfeldt som djurgårdare, och i sin roll som statsminister, kallar till presskonferens för att tala om att en gräns är nådd.

Gick den gränsen vid att hans egen förening drabbats av samma sak som andra tidigare gjort. Klarar han känslomässigt inte av att hålla isär sig själv som supporter med den som statsminister?

Jag kan nämligen inte se att det är någon annan gräns som är nådd än att det nu är statsministerns förening som är drabbad. Hade hans engagemang i frågan visat sig på samma sätt vid något av de andra liknande fall som har funnits skulle jag inte reagerat på samma vis.

Men nu smakar det ärligt talat inte bra och det är få frågor den senaste tiden som han har varit så snabb på som just den här som uppenbarligen ligger honom mycket varmt om hjärtat helt plötsligt.

Björn Ranelid – landets mest kränkte man #blogg100

Att vara kränkt är något som är inne i vår tid. Det krävs inte mycket numera för att någon ska känna sig kränkt.

Sedan finns det dom som är mer lättkränkta än andra och i det mesta hittar oförrätter att blir kränkta över.

Det finns två män i Sverige som är överrepresenterade i de här sammanhangen. Den ene är Marcus Birro som i det mesta lyckas finna något att känna sig kränkt över. Men det finns en man som slår honom på poäng både i att vara kränkt och att lyckas lägga fram det på de mest makalösa och underhållande sätt.

Björn Ranelid är exemplarisk på att lyckas vara kränkt och att samtidigt såga andra människor i höjd med fotknölarna. Nu är han kränkt över att, återigen, inte ha fått Piratenpriset.

Att Birgitta Stenberg får priset är”som att dela ut ett pris till en korplagspelare men inte till Zlatan.”

Det enda jag är säker på är att det inte är sista gången Björn Ranelid kommer att känna sig kränkt och åsidosatt.

Sociala medier har förändrat världen ändå ser den ut precis som vanligt #blogg100

Ett inlägg till förmån för Unicef och kampanjen “För varenda unge”:

”Like” En liten knapp som visar att man bryr sig. Inget fel i det. Men att gilla något förändrar inte världen. Likes är inte pengar. Eller? Vi beslöt att testa och skickade vi ut våra vänner Henrik Schyffert och Yohio på stan för att se om det går att köpa något annat för likes. En tröja eller en god lunch kanske?

I klädaffären:

På restaurangen:

Hos barberaren:

 

Så gilla gärna UNICEF (och det här inlägget ;) men ta också chansen att förändra världen på riktigt! På unicef.se/poliovaccin kan du köpa vaccin som räddar barns liv.

Har partiledningen i Socialdemokraterna blivit ett gäng alter egon?

Lyssnade på Omars Mustafas presskonferens på väg hem från jobbet.

Han skulle där ge sin syn på vad som skett och utan tvivel har Veronica Palm spelat en viktig, och näst intill dubbla personligheter i det hela.

Det är hon som burit fram honom till en plats i partistyrelsen, det är hon som stått vid hans sida under krisen där de tillsammans formulerat bland annat den förklaring som publicerades i Aftonbladet, och det är hon som till slut som partiledningens representant kommit fram till att den förklaringen inte dög.

Till detta kommer Mustafas sågning av Löfvens uttalanden i affären och att Mona Sahlin fått stå oemotsagd

Omar Mustafa har redan lämnat alla uppdrag för partiet och han säger nu att han inte längre kallar sig socialdemokrat.

Utan att ge sig in i frågeställningen om värdet i Omar Mustafas förklaring var tillräcklig eller inte så måste man ändå konstatera att den bild som målas upp av Socialdemokraterna och deras räddhågsna sätt att hantera ännu en kris är beklämmande. Ingen ledande företrädare tycks kunna stå upp är det blåser. Inte heller Stefan Löfven.

Jag tror inte att den här frågan enskilt kommer att ha någon påverkan på några val eller liknande, men det är symptom på något mycket allvarligt i landets största parti. Den enighet och styrka som man försökte föra fram vid kongressen är istället betydligt mer diffus och otydlig i frågan om ledarskap än vad man ville.

Nästa del i striden kommer till helgen när Socialdemokraterna i Stockholms län har årskongress. Jag gissar att Veronica Palm kommer att vara en av huvudpersonerna där.