Kanske inte riktigt så, men visst är det väl märkligt hur det bara säger svisch och så är det lilla barnet helt plötsligt en stor tjej på 8 år som i rasande takt är på väg mot andra klass.
När hon var 6 år brukade hon ofta undra varför dagarna gick så fort. Det undrar hon inte längre, men att tiden går fort är ett faktum och det märks inte minst om man stannar upp och reflekterar över det hela.
Det har nog alltid funnits en viss friktion i vår relation. I grunden beror det nog på att vi på många sätt och vis är ganska lika i hur vi tar oss an saker och ting. En likhet som inte alltid har varit till fördel och där jag i många fall haft för dåligt tålamod och tyckt saker istället för att, som jag brukar, vara lite cool och kolla in läget innan jag agerar. Resultatet har istället blivit en gnistbildning.
Nu tycker jag att det är en fantastisk skillnad med några års perspektiv, men likheten blir nog mer och mer påtaglig på många sätt och vis. Hon har exempelvis börjat att skratta åt vissa av mina skämt som en del andra i familjen tycker är torra och riktigt dåliga. Bara det är en likhet att bevara.
Hon är smart och intelligent på ett sätt som imponerar. Frågor och funderingar finns hela tiden och det hon inte får svar på av oss tar hon reda på via nätet. Tänk om man själv haft internet som liten!
Instagram, YouTube och en hel del andra sidor kan hon på sina fem fingrar. Spotify-kontot hon delar med sin syster likaså. Min fundering nu är när hon ska få sin egen domän, som finns reserverad, och börja blogga precis som sin pappa?
Dagen började 06.00 i morse när vi skulle väcka och försöka överraska henne med sång och presenter. Men hon hade varit vaken i en halvtimme och bara väntat på oss. Sedan simskola, barnmässa i Borås, Subway-lunch på begäran och sedan lek med kompisen i några timmar innan lite pyssel och avslutning framför TV:n och Mästarnas Mästare. Hon somnade någonstans mitt i…
Vid den här tiden förra året hade vår långresa tagit oss från Malaysia, via Sydney och rundresa i Nya Zeeland, till Cooköarna mitt ute i Stilla havet.
Även fast att vi varit bort hemifrån i mer än 1,5 månad vid det laget så blev Cook Islands och Rarotonga, huvudön, den plats av alla där vi fullkomligt kopplade av och nästintill förslappade.
Redan på flygplatsen sattes signumet för vistelsen då en äldre man i stråhatt och Hawaii-skjorta satt uppe på rullbandet där väskorna kommer och spelade skön polynesisk musik för alla väntande.
Väl ute därifrån för att åka taxi till hotellet på sydvästra hörnet av ön så tog nästa sköna kille över stafettpinnen med sin taxibil som han fyllde med resenärer och tog oss med på en resa med så många roliga kommentarer att käken nästan gjorde ont när vi väl var framme på The Rarotongan Beach and Spa. Där tog ett par killar hand om väskorna när vi checkade in och njöt av iskall juice.
Sedan bestod vistelsen av långsamma soliga dagar mellan rummet, poolen, stranden och restaurangen på hotellet. Ville vi snorkla gick det att låna saker för detta. Ville vi åka lite kanot så var även det bara att låna. Pengar behövdes över huvud taget inte tas med så länge hotellområdet inte lämnades. Alla inköp sattes upp på den slutliga notan att betala på avresedagen. Livsfarligt, men oerhört bekvämt och avkopplande.
På Rarotongas sydkust ligger Stilla Havet på och skapar hela tiden vågor som är minst någon meter höga, men dessa vågor bryts något hundratal meter ut där korallreven går och innanför denna i lagunen är det om inte lugnt så i alla fall minimala vågor mer eller mindre hela tiden. På morgonen är det högt vatten som sedan successivt försvinner undan så att det nästan är vattenfritt ut till reven framåt kvällen.
Korallrev innebär också en massa fisk och dessa utforskades under många snorklingsturer därute. Resorten vi bodde på är välkänd och inte minst är den det för alla de bröllop som sker just här. Under tiden vi var där var det ett bröllop varje kväll utom en. Allra helst skulle bröllopen ske precis exakt till solnedgången.
I paradiset är dricksvatten en bristvara.Alldeles oavsett om det var på hotellet eller annat inköpsställe så kostar 25-30 kronor för 1,5 liter. Vi löste det till viss del genom att koka kranvatten i vattenkokaren på rummet som sedan fylldes upp flaskor som kyldes ner.
Förutom den totala avkopplingen som vi upplevde på Rarotonga så är det dessutom en ö som fortfarande känns fullkomligt genuin utan de exploateringar och den känsla av turism som finns i princip överallt annars.Det existerar inga butiker längs gatorna som säljer badringar, hinkar, solhattar och billiga kopior av matchtröjor. Det är en stillsam ö som fortfarande känns genuin i jämförelse med mycket annat.
Samtidigt så går det inte att låta bli att fundera över hur situationen egentligen ser ut i förhållande till vår egen. När vi en dag satt och åt lite glass och drack Coca Cola så pratade vi med några äldre män som bor på ön. Dom hade precis fått sin pension för två veckor och firade detta med lite god mat. Deras pension är 400 dollar per månad, vilket motsvarar ungefär 2200 kronor, som betalas ut i två delar varannan vecka.
Förutom vatten så var internetuppkoppling en bristvara som det togs riktigt rejält betalt för. 85 kronor för 50 MB vilket bara sa slurp…
Men det är inte för att det är billigt man åker till Cooköarna kanske bara en gång i livet. Det är för att faktiskt få uppleva det som är paradiset på riktigt. Det är värt ganska mycket för att få uppleva och som enskilt resmål på vår 77 dagar långa resa skulle jag allra helst återvända just till Rarotonga, Cooköarna och The Rarotongan Beach and Spa igen.
Jag har bloggat sedan början av 2005 precis när boomen började ta fart på allvar.
Ända sedan dess har det varit den här bloggen, med inriktning på politik och aktuella samhällsfrågor, som varit huvudfokus för mig. Ett tag hade jag även en separat blogg om sport, men den dog ut efter ett tag och sportinläggen införlivades fullt ut här
Hösten 2007 startade jag även en blogg, I huvudet på Keken, där jag betydligt mer sporadiskt skriver om mer personliga tankar och funderingar. På den bloggen skrev jag även då och då om min löpträning och de framsteg och bakslag som fanns i detta.
När jag vid årsskiftet bestämde mig för att skriva ett inlägg om varje träningsrunda jag genomför under 2013 så ökade helt plötsligt antalet texter där dramatiskt och någonstans blev det inte riktigt något som passar in i det som ska vara just det personliga och betydligt djupare som dyker upp i tankarna när man minst anar det.
Därför har jag nu brutit ut löpningen till en tredje blogg under namnet The lone runner och som enbart kommer att innehålla det som har med min träning att göra tillsammans med en del relaterade saker kring detta som jag fångar upp.
Med denna enhetlighet i tre bloggar så kände jag också att en viss samordning var på sin plats. Därför har samtliga dessa nu samma tema (Blaskan), med samma header men i varsin färg och enhetliga länkar under denna som kopplar samman dom på ett mer genomtänkt sätt än tidigare.
Tre olika bloggar med en samhörighet där det nu också framgår på ett tydligare sätt.
Frågan är vilken blogg som är fadern, sonen respektive anden i denna min egen treenighet?
Inlägg #043 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.
En evighetslång mellanlandning på Heathrow - En doft av Asien i ett Singapore med storslagen arkitektur - Kulturkrock i Ipoh - Total nedvarvning på Pangkor Island - Skön hotellvistelse i ett rörigt Kuala Lumpur.
Flygförsening till Sydney med fullservice från flygbolaget - En dyr vecka i Sydney - Chock över ett avspärrat Christchurch - Nervkittlande första dag med husbil på slingriga smala bergsvägar vid Nyzeeländska kusten - Mil efter mil över vidsträckta vidder, stegrande berg, dalar och azurblå sjöar på sydön med stopp på mysiga och personliga campingplatser - Trollskogar, heta källor och regn på nordön - Nyzeeländskt avslut i ett ganska trist Auckland.
Flyg mot paradiset på Cooköarna med landning som blev ett nytt lyft och ny landning - Fullständig avkoppling på Rarotonga på paradisstrand boendes på suveränt hotell med total service med sol, bad, snorkling, löpning och sköna solnedgångar i hav utan slut.
Uppväckta till verkligheten på Los Angeles International Airport och några dagar i det bisarra Las Vegas - Återseende av bröllopsplatsen i Valley of fire - En natt i Ybor District i Tampa - Ny husbil i Florida som på alla sätt var helt annorlunda som campingland - Stora bilar och opersonliga campingplatser - Svårtillgängligt och tillstängt - Tillbaka i Tampa.
Amtrak till New York - 26 timmar genom delstater och städer längs östkusten - Rakt in på Penn Station - Gul taxibil till hotell och kärt återseende - Fina men kalla dagar på Manhattan med supershopping för dom sista pengarna och mer därtill.
Nattflygning till London och supertrist SAS-plan tillbaka till Landvetter - Back in reality…
Det som började med en vild tanke om att ta ledigt från allt under en längre tid utkristalliserade sig sommaren 2010 till en målsättning att vintern/våren 2012 dra iväg med hela familjen i 3 månader runt jorden.
Det slutliga planen landade på 77 dagars resa med stopp i fem olika länder och enormt många minnen som tagit ganska lång tid att fullt ut smälta.
Idag är det exakt ett år sedan vi tidigt på morgonen blev skjutsade till Landvetters flygplats för den första av elva flygningar. Planerna var nitiskt gjorda i rena resor från A till B och det boende som krävdes på olika destinationer. Väl på plats fanns inga planer för dagarna som kom och gick. I princip allt fungerade bättre än vad någon av oss kunde tro.
Minnena efter resan finns där hela tiden och det har tagit tid att ta in allt och verkligen förstå vad det var vi gjorde. Även om jag sammanfattade mina tankar redan när det gått 6 månader sedan vi kom hem så har det fyllts på sedan dess och en längtan efter så många platser och annat på resan har egentligen bara växt.
För första gången på ett bra tag var jag inne på Flickr och kikade igenom alla bilder vi tog och det är verkligen så att minnen och all längtan suger tag i magen på mig. Andra bilder än de som är tagna återkommer. Dofter och andra intryck framkallas igen och känslan av att kunna knäppa med fingrarna för att återvända i år igen tar över. Just möjligheten att under en så lång sammanhängande period kunna ta dagen som den kommer utan alla vardagliga rutiner hemma var grymt och även om barnen inte kommer att minnas allt så är det ändå något som jag tror är en bestående positiv del i deras uppväxt.
Singapore gav oss ett kort och intensivt mycket bra intryck. Ytterligare ett antal dagar där utan jetlag. Ännu några löprundor längs med Singapore river och runt Marina Bay Sands. Lite mer av alla galna byggnader i denna mycket europainfluerade asiatiska stad.
Marina Bay Sands sett från andra sidan Singapore River
Det vänliga landet Malaysia är ett fullgott alternativ till Thailand. I alla fall om man vill komma bort ifrån att stöta på Svenssons och Anderssons på varenda gata i huvudstan eller på stränderna längs Indiska oceanen. Det var en chock när vi kom till Ipoh i inlandet. Kontrasten till Singapore var så extrem. Men hade vi besökt den stan lite senare så skulle vi nog tagit det med större lugn. Stränderna och lugnet på Pangkor Island är det som barnen hela tiden återkommer till. Det är deras allra starkaste minne vid sidan om husbilsnätterna.
All tid i Malaysia, oavsett Kuala Lumpur, den lilla stan Ipoh eller lata dagar med sol och bad så är vänligheten från alla hela tiden närvarande. Vänligheten med en viss blyghet och att det så påtagligt var kvinnor som arbetade överallt i receptioner, på restauranger och butiker.
Solnedgång på Pangkor Island med blicken ut i Indiska Oceanen
Vi visste att vår resa gick i början av hösten när vi skulle till Australien och Nya Zeeland. Det märktes redan när vi kom till Sydney där det regnade en hel del och inte alls var så fint väder som det ens brukar vara där vid den årstiden. Det hade varit en usel sommar hela tiden och inte alls i närheten av den rekordvärme som man nu ser på östkusten.
Annars var Sydney där och då en dyr historia och kanske färgade det lite bilden av stan. Men även här kan jag nu känna att jag gärna åker dit igen och kanske då lite mer fokuserat på att inte ha 50 dagar till som pengarna ska räcka till. Vi bodde på The Rocks och höll oss ganska centralt i stan hela tiden förutom en dagsutflykt med sol och bad till Manly Beach.
Mardi Gras Parade i Sydney vår första regniga dag där
Fortfarande är Nya Zeeland totalt sett höjdpunkten av helheten. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att en fjärdedel av resan bestod av det landet, men allra mest för att det är ett makalöst land som man inte ens är i närheten av att hinna uppleva på så kort tid som tre veckor.
Mount Ruapehu utanför Tauopo på Nya Zeelands nordö. En bild som väl sammanfattar alla våra mil i husbil.
Det spelar ingen roll vilken fantastisk plats som jag ser bilder från i Nya Zeeland på nu så är det en plats vi inte besökte. Det är ett land med ett folk och en känsla som på många sätt påminner om Sverige. Landskapet är inte detsamma givetvis, men sättet att vara på och känslan i butiker, på hotell och andra platser skulle likaväl kunna vara någonstans i Sverige.
En av alla dessa fält med får. Här utanför Hanmer Springs
Det som över allt annat var just paradiset på resan var vår tid på Cooköarna och huvudön Rarotonga. Kanske för att vi då hade varit bort så länge att vi redan var så nere i varv att det där med att ta dagen som den kom var fullkomligt naturligt. En skön avslappnad stämning med boende på ett hotell där pengarna kunde lämnas på rummet (slutbetalning vid avresa), utrustning för att bada och snorkla lånades och solen sken sådär perfekt över lagunen som det gör i bilden av paradiset.
Kvällspromenad i solnedgången på Rarotonga.
Avslutningen av resan skedde i USA med stopp i Las Vegas några dagar innan husbil nummer två tog oss runt i Florida. Las Vegas är galet, och måste upplevas, men det är ingen plats att vara med barn. Huvudsyftet med att ens åka dit var att det var där vi gifte oss, utanför stan i en nationalpark, och vi ville låta barnen se var detta skedde.
The valley of fire utanför Las Vegas – tillbaka på “brottsplatsen” för vårt bröllop 2004.
Florida blev en mindre besvikelse och att jämföra husbil i Nya Zeeland och USA är två helt skilda världar. Det är ett mycket mer otillgängligt land att ta sig fram med husbil och den gemytliga stämningen från Nya Zeeland är nästintill obefintlig. Vanlig bil och hotell är nog att föredra i Florida.
Totalt sett tror jag att man kan säga att till de platser vi besökte utan att ha för höga förväntningar på förhand så var det en fördel. Sydney hade i alla fall jag en helt annan bild av innan och den stämde inte alls vilket nog gav en viss besvikelse. Detsamma gäller Key West och den mytomspunna resan dit ut på alla broar som inte alls gick mitt ute i vattnet på det viset som var min bild på förhand.
Sedan har vi ju The Big Apple. Jag tror att det är svårt att ha en lagom-känsla för New York och Manhattan. Förmodligen älskar eller hatar man den stan odelat. För mig är det en odelad kärlek till en makalös plats där man aldrig slutar att fascineras.
Utsikt över Central Park från Top of the Rock.
Det spelar ingen roll att snålblåsten varit förlamande vissa av dagarna där. Själva miljön och pulsen övervinner det mesta.
En kronologisk fotoresa från våra 77 dagar finns i det här setet:
När vi väl varit hemma ett tag så slöt vi cirkeln genom att i en bok sammanfatta hela resan från de första planerna sommaren 2010 och fram till det att vi var hemma igen och hunnit hämta andan.
Det är plock ifrån vår blogg kompletterat med praktiska tips och tankar om att resa med barn. “Lost in paradise – boken” finns att köpa på Vulkan.
Att det har gått ett år sedan vi åkte iväg tidigt den där kalla måndagsmorgonen känns idag ganska avlägset och nästan lite overkligt. Men känslan av vad vi var med om är inte svårare att framkalla än att titta på en bild från resan, läsa om en plats vi varit på eller bara blunda och minnas något av allt fantastiskt.
—–
Lost in paradise var en dröm som förverkligades och även om vardagen kommer ifatt snabbare än vad man vill eller tror så är det ett enormt positivt bagage att bära på.
Inlägg #021 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.
Att sätta upp mål för min löpning är en del för att peppa mig själv.
Inte minst när det så här års kan kännas lite motigt att ge sig ut så är det nog viktigt att ha sådana uppsatta målsättningar som sträcker sig över året och är beroende av hela årets träning.
100 löppass under 2013 var det första målet jag satte upp. Det är grundat på de 86 pass det blev 2012.
Nu har jag dessutom satt upp något som inte är ett mål utan ett löfte rakt av. Jag kommer att skänka 2 kronor per avklarad kilometer löpning under 2013.
För att göra detta har jag startat upp en insamling hos Cancerfonden där jag vid varje månads slut kommer att sätta in 2 kr x månadens avklarade antal km. För januari har det resulterat i 102 kr som nu finns där.
Om jag springer som jag satt upp som mål ska 1500 kronor sista december vara inom räckhåll, men det är ju så att den som tycker att Cancerfonden rent generellt är en bra grej givetvis kan bidra med en slant till min insamling.
Eller varför inte starta en egen insamling för att se hur många kronor dina kilometer kan ge till Cancerfonden eller någon annan viktig organisation?
Några andra som genomför liknande insamlingar under året är Springcalle som skänker 10 kr träningstimme till Diabetesforskning och Kristian Ekfors som sedan 2010 skänker 1 kr per löpt kilometer till Cancerfonden.
Den som vill följa min träning gör det bäst på min andra blogg där varje pass blir ett blogginlägg. Jag finns även på Runkeeper och Strava.
Jag har aldrig i mitt liv haft ett överflöd av vänner omkring mig att välja bland. Jag skulle vilja påstå att jag har haft väldigt få vänner i mitt liv. Det beror förmodligen minst lika mycket på mig som på personer i min omgivning.
Mycket beror det på att jag är en person som trivs i min valda ensamhet och att det så länge detta känns bekvämt inte heller är akut att omge mig med vänner på det vis som många andra gör för att må bra.
Det är också så att alla man tror är ens vänner just då sedan visar sig inte alls vara det när saker väl ställs på sin spets. Man måste också inse att olikheter inte behöver vara negativt utan att vänskapen kan fungera ändå. Det kan till och med vara så att en rejäl konfrontation sopar undan oklarheter och gör det möjligt att fortsätta en vänskap byggd på större respekt.
Det är som sagt få personer i mitt liv som jag upplever detta med, men igår kväll var ett sånt där tillfälle där två personer som funnits med i mitt liv länge, i 15-20 år, verkligen gav mig känslan av verkliga vänner.
Vi umgås inte ofta men när vi som igår träffades utan någon annan med, så som ofta är fallet nu för tiden, så var det just den där känslan av ömsesidig respekt och en öppenhet att prata om allt som hänt mellan oss och i varandras liv och där historien har gemensamma beröringspunkter som för alltid knyter oss samman.
Det har absolut inte enbart varit positiva saker, vi har inte på långa vägar alltid varit överens och jag har personligen haft starka invändningar mot det som runnit under broarna genom åren. Men någonstans upplevde jag igår, tillsammans, en ärlighet och en öppenhet om allt som gjorde mig enormt glad och som gav mig den där för mig mycket ovanliga känslan av verkliga vänner där allt kan avhandlas.
Mitt engagemang i samhällsfrågor och politik har alltid funnits där. När jag började blogga 2005 så var det en rejäl kick rakt in i något nytt men även en möjlighet att testa tankar och visa sina åsikter för många andra.
Det har varit en resa som inte bara handlat om samhällsengagemang utan även om den resa som internet och sociala medier har gjort sedan 2005.
Paradoxalt nog är det så att glöden i mitt bloggande om politik och samhällsfrågor har falnat ungefär i samma takt som sociala medier har blivit mainstream och var mans egendom.
Det är både på gott och ont. Tidigare fanns det perioder när det kändes mer eller mindre som ett tvång att producera inlägg bara för att inte tappa placeringar på Knuff, Bloggportalen och andra digitala anslagstavlor där bloggbuzz samlas.
Numera har jag helt släppt den tanken och det som skrivs numera sker när lusten faller på. Vissa dagar blir det tre inlägg på mina olika bloggar och sedan kan det gå en vecka innan det är dags igen.
Det enda som har någon form av kontinuitet är att jag sedan årsskiftet bestämt mig för att på min andra blogg skriva ett inlägg om vart och ett av de 100 löpträningspass jag lovat mig själv att genomföra under 2013.
En annan sak som har vandrat fram och tillbaka är mina tankar om att engagera mig i ett politisk parti och då i första hand på lokal nivå i min hemkommun. Efter sommaren förra året var jag säker på det. Så säker att jag bad om att få bli medlem. Dock är det nu så att jag har kommit fram till att det inte är aktuellt att binda mig till något parti.
Gör jag det i Bollebygd så är det för att kunna påverka så mycket som möjligt just här där jag lever och då finns det i princip bara två partier att välja mellan – Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Skulle jag gå med i något av dessa lokalt så gör jag det alldeles oavsett vad också på riksnivå. Det går helt enkelt inte att blogga om riksangelägenheter och där kritisera ett parti man lokalt är medlem i och engagerad för. Intressekonflikten där skulle, om inte omedelbart så i alla fall ganska snart, skapa problem som jag inte är beredd att konfrontera lokalt.
Jag är helt enkelt inte beredd att engagera mig lokalt och ta det pris det skulle innebära att tvingas vara tyst i viktiga frågor där samma parti på riksnivå inte för en politik jag kan stå för. Då spelar det ingen roll hur väl det partiets ambitioner i Bollebygd stämmer överens med mina egna.
Kalla det feghet, att det är “enkelt” att sitta och tycka på en blogg, eller vad ni vill. Men så ser det ut.
Vilket parti mina tankar att gå med i får ni räkna ut själva, men låt oss säga som så att det partiet lokalt säkert skulle fungerat alldeles utmärkt att företräda, men att samma parti på riksplanet på alldeles för många avgörande punkter inte för en politik idag eller har bevisat för mig att man har ambitionen att ytterligare ändra på sig så mycket att det är ett tänkbart alternativ att kunna stå upp och försvara i så hög grad som jag bedömer är ett måste.
Sammantaget innebär detta att den som så önskar kommer att få dras med mina åsikter, utan bindning till ett specifikt parti, även i fortsättningen.
De val som ska hållas under nästa år ser extremt ovissa ut och ganska snart, i alla fall senast från i sommar, måste ganska många av riksdagspartierna börja att visa att man vill vara med även efter riksdagsvalet 2014.
Vem vet, det kanske slutar med att något av de mindre partierna till slut lyckas få mig engagerad lokalt utan att behöva försvara en politik på riksplanet som jag inte kan stå för…
Någonstans gnager det ändå i mig att politiken fortfarande tycks vara så låst i gamla strukturer att det känn så här. Det räcker att se på den debatt som har varit om Centerpartiets förslag till idéprogram där fria tankar utan beslut redan i det skedet innebär att partiledaren ska ifrågasättas. Jag tror att de politiska partierna på ett helt annat sätt måste kunna ta till sig ett engagemang i enskilda frågor och på så vis fånga upp intresserade samhällsmedborgare.
Men om det redan på idéstadiet i ett parti sker på det vis nu ser i Centerpartiet, som dessutom står på randen till en katastrof i nästa val, så vet jag inte hur många år vi ska vänta på den förändringen. Många av oss trodde att sociala medier skulle spela en stor roll i denna förändring. Milt uttryckt kan vi väl konstatera att det är betydligt segare än att börja blogga och twittra.
Jag har tidigare bloggat om den 77 dagar långa resan runt jorden som vår familj gjorde i våras.
Under tiden vi var på resande fot skrev vi på vår bloggLost in paradise samtidigt som vi funderade på hur vi skulle kunna dela med oss av våra erfarenheter utöver det som skrevs på bloggen.
Resultatet har blivit en bok som innehåller flertalet av alla blogginlägg men med tillägg där vi beskriver förberedelser och delar med oss av erfarenheter rent generellt.
Den heter Lost in paradise – boken och finns att köpa hos Vulkan som pdf eller som pocket.
Jag har tidigare skrivit om hurtränings-appar i våra smartphones faktiskt är något som kan bidra till mer motion.
Möjligtvis är min nördiga statistikådra en starkt bidragande anledning, men ända sedan jag på allvar återupptog regelbunden motion 2010 har Runkeeper varit min hjälpreda och en inspirationskälla. Det är där alla siffror finns efter en runda och möjligheten att se hur man utvecklas.
Från att ha varit ganska ensam på Runkeeper så har det successivt fyllts på med människor i min närhet och även vissa som varit skeptiska från början ser nu nyttan och inspirationen av att kunna dokumentera och följa sin träning på ett enkelt sätt.
Jag har sedan i våras kompletterat Runkeeper med en GPS/pulsklocka från Garmin som också dokumenterar mina rundor som jag sedan laddar upp på Garmin Connect och där ännu mer detaljerad information finns och möjligheten att både under rundan och efteråt se hur pulsen har reagerat ett stort hjälpmedel för mig. Inte minst efter en lunginflammation, som jag hade i juni, och de veckor som jag tränat mig tillbaka har kontrollen på pulsen varit en förutsättning för att inte träna för hårt.
Jag hade nog tänkt mig att helt gå över till Garmin Connect, och släppa Runkeeper, men tyvärr känns deras sajt inte riktigt framme än när det gäller möjligheter att koppla ihop andra sajter och på ett bra sätt dela med sig av vad man gör. Så tills vidare är det Runkeeper och Garmin som går parallellt.
Antalet appar som finns att använda vid sidan om Runkeeper är enormt många och det samma gäller olika träningshubbar på nätet som man kan skicka sina resultat till för uppföljning. Endomondo, Shapelink, Nike+, Strava,
Även om Runkeeper är stället som min officiella träningsdata landar på så använder jag också appen iSmoothRun som enbart tar upp träningsdatan, tillsammans med väderdata, under rundan för att sedan sprida den till de portaler man vill och där Runkeeper är en. Andra är Daily Mile, RunningFree Online, TrainingPeaks och TribeSports. På flera av dessa finns även andra hjälpmedel och diskussionsforum.
En av dom bästa finesserna med iSmoothRun är att den har en accelerometer som gör att den fortsätter mäta din runda även om GPS-kontakten försvinner. Det är inte minst bra om man ger sig ut i terrängen där radioskuggan är total mellan varven.
Lifehacker har bland sina läsare genomfört en undersökning för att få fram de fem bästa löpningsapparna för smartphones.
Av dessa är tre nämna ovan (Runkeeper, Endomondo och Nike+) samt två för mig okända sedan tidigare – Zombies, Run som tycks vara en kombination av dokumentation och spel där man förföljs av zombies i sin hörlurar under rundan för att springa fortare och MapMyRun som är en mer traditionell app för att dokumentera vad man gör. Zombie-appen lockar mig inte nämnvärt, men MapMyRun kommer jag att ta en titt på framöver.
Sammantaget kan man säga att om sporren för att börja träna är att på ett enkelt sätt kunna följa sina framsteg i form av km-tider, höjdskillnader och sluttider på olika sträckor så finns det ingen ursäkt om man har en smartphone. Appen springer inte för dig men den springer med dig och inspirerar med km-tider och annat roligt under resans gång.
Det är skillnad mot på den gamla analoga tiden, på 1900-talet, när jag dokumenterade varje runda på papper och följde upp med statistik av alla de slag i mina kollegieblock.
En frånvaro från Sverige i 77 dagar får många olika konsekvenser. Bara det faktum att det handlar om en lång semester med familjen är kanske den största. All den tid som annars aldrig finns tillräckligt av tillsammans existerar nu hela tiden. Det är överskuggande allt annat.
Skrivandet i sociala medier får inte bli viktigare än själva skeendet – Bodil Jönsson
Samtidigt så blir det enormt tydligt vilken glädje och nytta man har av sociala medier och de möjligheter som idag finns även under en så pass lång frånvaro från det riktiga livet som detta ändå handlar om.
När vi var i USA 2004 så fanns givetvis internet och vi skrev en resedagbok under vår månad där. Men i övrigt fanns nästan ingenting av vad vi idag ser som självklara delar av vår vardagliga kommunikation. Varken Facebook eller Twitter existerade och bloggar var i princip en okänd företeelse som på allvar började kliva fram i sluter av 2004 och början av 2005 som "en dagbok på nätet".
Under vår resa på 11 veckor har vi förvisso låtit vårt privata facebookande ligga på is och låtit FB-sidan för vår resa vara rösten där vår blogg har varit talande. Bloggen har hela tiden kunnat ge vad resedagboken 2004 gjorde men med otaliga antal ytterligare spridningspunkter än den enda som var fallet 2004.
Ingen som har velat har behövt fundera över vad vi egentligen har haft för oss och, inte minst, veta att vi mått bra.
Annat som idag går att sköta på samma sätt som hemma är de ekonomiska transaktioner åt olika håll som måste fungera under 11 veckor. Det är få saker som inte har varit möjliga att hantera på distans under resans gång.
2004 fanns digitalkameror, med små minneskort och dålig upplösning, men vi hade en analog APS-kamera med oss. Nu har vi haft en bra digitalkamera som huvudkamera och i fickan varsin iPhone med överlägset bättre kvalitet än de allra flesta existerande digitalkameror på marknaden 2004.
En allmän trendspaning efter att ha rest runt i 6 länder runt jorden är att det är just stillbildskameror som i första hand gäller. Av alla de turister, inklusive mig själv, som 2004 sprang omkring med videokameror är det inte många kvar. De som filmar gör det i kortare snuttar i sina mobiler eller i sina digitalkameror. Antalet systemkameror är otaliga. Det som var dokumentation i långa sekvenser av film har idag ersatts av mångdubbelt fler stillbilder kompletterat med korta ögonblicksfilmer med konkret innehåll.
Ingenting av det vi har förmedlat vidare via sociala medier är sådant som vi har behövt göra. Men det har skett på ett kravlöst sätt och är dessutom ett dokument och vi har valt att göra det till en del av resan.
En sådan praktisk sak som uppkoppling via trådlösa nätverk har fungerat olika bra och med varierande kostnader. I Malaysia hade vi fria wifi-hotspots överallt. Sydney var i princip befriat från gratisnät och kostnaden för access låg på 35 kr för en timme. Orsaken till denna strikta hållning och höga priser sägs vara att landet är så stort och att kostnaden för att upprätthålla systemen kräver debitering därefter.
I Nya Zeeland var det mer eller mindre på samma vis som i som i Sydney, med där köpte vi ett mobilt bredband laddat med 2 GB för 470 kr som servade oss under 3 veckor. Hade vi inte haft detta skulle varje timme på campingplatserna där vi stannade ha kostat mellan 25-30 kr.
Cook Islands: Faktum är att just på Cook är det första och enda stället där det inte fanns mobiler och datorer överallt i händerna på människor. Wifi på vårt hotell som fungerade på ytterst begränsade hotspots kostade 85-90 kronor för 50 MB!
USA är det land som varit mest likt Sverige. I Las Vegas, där hotellen vill tjäna så mycket som möjligt på sina besökare var det en kostnad på 90 kronor per dygn. I New York var det också svårare att finna öppna trådlösa nätverk än vad jag hade trott och på hotellet kostade det 350 kronor för en veckas uppkoppling, I övrigt så har fria Wifi-hotspots funnits i princip på alla campingplatser vi bott på och runt om på en rad andra platser. Den enda enskilda plats i övrigt där det inte fanns ett enda wifi-nät att använda var på Disney World. Kanske med tanken att göra annat där…
Kontentan av detta är att vi i Sverige fortfarande har en rimlig prissättning på datatrafik och att det är enormt viktigt att det fortsätter vara så ur ett demokratiskt perspektiv.
Min tanke var nog att jag skulle ha kunnat få iväg bilder via Instagram, och kanske kortbloggat lite fler gånger än vad som nu skedde, från betydligt fler platser än vad de öppna nätverken nu har tillåtit. Men totalt sett har det fungerat bra och balansen mellan sociala medier och skeendet har varit god.
För övrigt så har vi nu när vi väl är hemma igen fått förse oss med egen bredbandsuppkoppling hemma. Den fasta uppkopplingen vi hade via Telia sade vi upp innan resstart och nu har vi istället skaffat Telenors trådlösa 4G-uppkoppling för hemmabruk där sim-kortet sitter integrerat i en router som klarar 10 anslutna enheter. Efter inledande strul så fungerar det nu utmärkt!
