En första OS-vecka med maximerad framgång

Visst är det så att pricken över i, ett guld, fortfarande saknas i OS efter den första veckan. Men bortsett från det är framgångarna, om än på lite annat vis än mitt tips, uppfyllda till max.

5 silver och 2 brons, samtliga i längdskidor uppe i Laura skidstadion, är över all förväntan där och i nivå med mitt medaljtips. Sju tippade medaljer första veckan (1 guld, 3 silver, 3 brons) har blivit sju medaljer som resultat fördelat på 5 silver och 2 brons.

Detta har skett trots att skidskyttarna har misslyckats enligt mitt tips och garanterat även utifrån sina egna förväntningar.

Utan tvivel är Charlotte Kalla den starkast lysande stjärnan av alla svenskar. Inte bara för hennes två silver utan även sett till vad hon har presterat i sina två framträdanden. Det första silvret, i skiathlon, var det största hon presterat i mina ögon så långt. Det andra på 10 km klassiskt igår slår det och jag längtar redan efter att se henne i avslutande 30 km masstart där jag tror hon har enorma chanser på ännu en medalj.

Hellners silver var på något vis en återkomst till den absoluta toppen. Den märkliga sprintfinalen med Petersons och Jönssons medaljer är roliga men ändå mest bara ett märkligt lopp.

Det som sedan skett idag i herrarnas 15 km klassiskt, med ännu ett silver och ett brons, är två svenska prestationer som på så många vis är både imponerande och tårfyllda.

Johan Olsson har ända sedan VM förra året varit en stor svensk favorit inför OS. När han då blir skadad och inte har kunnat vara i närheten av att förbereda sig optimalt så var uppenbarligen även han själv så tvivelaktig att han övervägde att ge upp. Att i det läget ändå bita ihop, fortsätta träna vad som var möjligt, och återkomma idag och genomföra en så stark prestation är oerhört imponerande.

När Daniel Richardsson i juli månad själv blev allvarligt skadad i sitt knä, samtidigt som hans vän avled, vid en svår trafikolycka fanns det få som trodde att han hade en chans att prestera eller ens ta sig till OS som mycket små. Han tränade tillsammans med landslaget under hösten, byggde upp musklerna kring sitt knä istället för att operera det med en lång tids rehab som resultat och OS som uteslutet. Samtidigt med detta gick han en mental kamp att hantera vad som skedde i själva olyckan.

Att han kommer tillbaka och lyckas prestera så bra att det räcker till ett brons är en smärre bragd.

Även vid sidan om de som tagit medaljer i längdskidåkningen har det varit prestationer på en högre nivå än vad jag trott och helgens stafetter ser mycket spännande ut på förhand. Min tippade bronsmedalj för herrarna måste i ljuset av veckans tävlingar ses som extremt stabilt och frågan är om man inte får bära favoritskapet att försvara guldet. Till och med damerna har en chans på medalj om allt stämmer.

Jag tippade inga medaljer för någon av de svenska deltagarna i freestyle-grenarna, trots att det fanns svenska förhandsfavoriter, och även om det givit en fjärdeplats visar det sig återigen vara något som saknas när det gäller svenskar, favoritskap och denna del av OS. Att det dessutom handlar om en bedömningssport med så mycket tveksamheter gör inte mitt intresse större.

Den andra veckan av OS har jag tippat ytterligare ett guld, ett silver och ett brons för längdåkarna. Med tanke på vad som skett hittills kan det mycket väl landa i fyra eller fem medaljer till.

Att övriga svenska deltagare i OS har sina egna högt ställda förväntningar och mål att uppnå i OS är givet. Men ingen av dom behöver i alla falla känna pressen att ta medaljer på grund av att det saknas sådana sedan tidigare i det här mästerskapet.

För övrigt tycker jag att Viasat på alla vis sköter sig utomordentligt i sitt sätt att hantera sitt första OS. Övertygande kommentatorer, bra bisittare och stålande studievärdar!

Charlotte Kallas största prestation någonsin

Det blev inget guld för Charlotte Kalla.

Även om det bara var 1,8 sekunder som skilde henne från vinnaren Marit Björgen så var det nog egentligen aldrig någon diskussion.

Kalla gjorde precis allt vad man kunde begära av henne. Hon hängde med på den klassiska delen. Hon åkte taktiskt helt fulländat genom hela tävlingen. Hon stod på benen. Hon gjorde sitt ryck på exakt rätt ställe. Men ändå så syntes det hela tiden hur Björgen hade full kontroll över situationen.

Även om Charlotte fick någon meter i sitt ryck så fanns Marit där snabbt till synes ganska enkelt. In i sista kurvan där Charlotte fick ta yttern, för att hantera tröttheten och inte riskera ett fall, så hade Marit kraften att ta innerkurvan och utan någon större kamp dra ifrån på upploppet.

kalla

Charlotte Kalla vann guld för fyra år sedan i Vancouver och var då bara 22 år. Det var en seger som övertygade både mig och många andra om att hon var en vinnare på yppersta internationella nivå. Det var en seger som banade väg för ytterligare ett fantastiskt OS för svensk del och även om det idag inte blev en seger så ser i alla fall jag hennes prestation idag som större än guldet för fyra år sedan.

Med tanke på hur det såg ut idag så finns det mycket stora möjligheter för Charlotte Kalla att vara med och slåss om fler pallplatser i resterande individuella lopp.

Ny svensk succé i OS trots rysk omänsklighet och kraftig risk för terrorattentat

OS i Sotji invigs idag.

Det finns mycket i övrigt att önska vad gäller Ryssland som land och hur man behandlar människor som inte rätar in sig i ledet. Det finns även många verkliga hotbilder som skapar en osäker tillvaro för deltagare och besökare.

Det har funnits starka hotbilder även mot OS som gått i USA och det senast i London. Men inte någon gång har OS gått av stapeln i ett land där bombdåd med många offer sker mer som regel än undantag. Senaste dådet i Volgograd, 100 mil från Sotji,  i december dödade 32 personer.

Jag tror att risken för ett rejält terrordåd, med många dödsoffer, aldrig har varit större inför ett olympiskt spel än den här gången. Risken att den vita snön i Sotji färgas röd av blod är mycket stor.

Om man ändå ser till själva idrotten, som det borde handla om, så tror jag på några trevliga veckor.

Två olympiska vinterspel i rad har det gått alldeles strålande för Sverige med 7 guld i Turin och 5 guld senast i Vancouver.

Det är oavsett om man räknar antal guld eller totalt antal medaljer de två bästa vinter-OS som Sverige gjort genom alla tider.

Den här gången, borta i Ryssland, finns det ännu en gång förutsättningar för att det ska bli riktigt många svenska medaljer även om jag tror  att antalet guld går ner ytterligare.

De som är mest slående den här gången är att förhoppningarna på förhand inte alls är så hårt knutna till specifika fixstjärnor även om de också finns. Istället är det många namn som kan dela på trycket att förlösa den svenska truppen.

Precis som inför 2006 och 2010 sticker jag ut hakan och tippar ett stort antal medaljer för Sverige som med detta skulle göra ett nytt rekord i antal medaljer. Att det är längdskidor och alpint som ska gå i täten är inget överilat tips – 13 av mina 19 tippade medaljer ska bärgas inom dessa. Sedan hamnar 3 medaljer hos skidskyttarna, 2 hos curlingen och ett hos hockeyn.

Totalt alltså 19 medaljer:  3 GULD – 7 SILVER – 9 BRONS.

Dessa kämpar sig svenskarna till på det här viset från imorgon och fram till OS näst sista dag 22 februari:

8 februari – Längdskidor D Skiathlon 2 x 7,5 km – Charlotte Kalla – GULD

8 februari – Skidskytte H 10 km – Fredrik Lindström – BRONS

9 februari – Längdskidor H Skiathlon 2 x 15 km – Marcus Hellner – SILVER

10 februari – Skidskytte H 12,5 km jaktstart – Björn Ferry – SILVER

11 februari – Längdskidor H Spring – Emil Jönsson – BRONS

13 februari – Längdskidor D 10 km – Charlotte Kalla – BRONS

14 februari – Längdskidor H 15 km – Johan Olsson – SILVER

16 februari – Längdskidor H Stafett 4 x 10 km – BRONS

18 februari – Alpint D Storslalom – Jessica Lindell Vikarby – SILVER

18 februari – Alpint D Storslalom – Maria Pietilä Holmner – BRONS

19 februari – Längdskidor H Teamsprint – SILVER

20 februari – Curling D – SILVER

21 februari – Curling H – GULD

21 februari – Alpint D Slalom – Frida Hansdotter – SILVER

21 februari – Alpint D Slalom - Maria Pietilä Holmner – BRONS

22 februari – Längdskidor D 30 km – Charlotte Kalla – BRONS

22 februari – Skidskytte H Stafett 4 x 7,5 km – BRONS

22 februari – Ishockey H – BRONS

22 februari – Alpint H Slalom – Mattias Hargin – GULD

Det är kanske vågat att tro så mycket på Charlotte Kalla redan i det inledande loppet då Marit Björgen har varit så bra även den här säsongen. Men det Kalla har visat prov på, inte minst i klassisk stil, den här säsongen har lyst så mycket av självförtroende att vi kan få se ett klassiskt svenskt guld redan imorgon.

Utan Johan Olssons skada hade han varit given medaljkandidat på alla individuella distanser. Nu är det nästan omöjligt att veta hur han ska kunna prestera, men ett silver på 15 km är möjligt med allt fokus bara på det loppet. Herrarnas stafettmedalj hänger väldigt mycket på om Olsson kan vara med där och göra sig själv rättvisa och Hellner, som inte har lyst på det vis han gjorde förra OS-säsongen och något år därefter kommer inte att försvara sitt guld.

På den alpina sidan ser det så extremt stabilt ut för damerna att två silver och två brons i slalom/storslalom absolut är realistiskt.

Skidskyttemedaljer är den här gången enbart en fråga om herrar. Men där finns det tre killar som kan ta medalj på alla distanser och en stafett där fjärdemannen egentligen är avgörande för medaljframgång. Just på den punkten har det ju senaste åren fallerat rejält.

Sedan kommer curlingen, som vanligt höll jag på att säga, få sina veckor i strålkastarljuset. Det är en sport som vi egentligen bara engagerar oss i när det handlar om olympiska medaljer.

19 medaljer låter helt galet på förhand och det kan likaväl bli 9. Men i tipset finns det egentligen inte ett enda namn som skulle vara den stora överraskningen som OS-medaljör.

Det kommer alltid stora överraskningar och det är dessa som lyft Sverige de senaste gångerna. Det finns ett antal namn som mycket väl skulle kunna ta en medalj om dagen är den rätta: Kajsa Kling, André Myhrer, Calle Halfvarsson, Teodor Peterson, Ida Ingemarsdotter eller Carl-Johan Bergman för att nämna några. Jag skulle kunna tippa någon av alla uttagna freestyle-åkare, men dom har aldrig lyckats leverera i OS tidigare.

Tippade 11 medaljer 2006 blev 14. Tippade 17 medaljer 2010 blev 11.

Om vi hoppas på ett snitt i min felmarginal så tar Sverige rekordmånga 16 medaljer den här gången.

(S) väljer piska före morot i skolpolitiken

Skillnaderna är minimala i det svenska politiska mittfältet och det går snart inte att gissa vilket parti som lägger fram ett förslag.

Skolpolitiken är het som lava just nu och positionering pågår för att hitta en väg som ingen annan kommit sig för att föreslå. Det Ibrahim Baylan och Socialdemokraterna kommit fram till är att det krävs en satsning på yrkesprogram som ger högskolebehörighet.

Så långt inte så mycket att invända, men sedan kommer den del som likaväl hade kunnat varit ett förslag från Moderaterna eller Folkpartiet:

Man ställer ett krav som går ut på att den som inte går ut gymnasieskolan inte heller ska få för sig att ekonomiskt bistånd (socialbidrag) är ett alternativ. Ibrahim Baylan uttrycker det så här:

De flesta ungdomar inser att om man ens vill komma på en anställningsintervju så krävs det en gymnasieutbildning. Det är självklart så att det här innebär att samhället måste ställa upp med utbildningar, arbete och praktik.

Det låter ju flott att man genom att man genom en satsning på yrkesprogram med högskolebehörighet, och skolplikt även för gymnasiet, skulle lösa en problematik där skoltrötta ungdomar med alla medel ska hållas kvar i skolgång till 19-års ålder med moroten att dom kan uppnå högskolebehörighet.

För mig handlar inte det om någon morot utan om ett klar och tydlig piska om att anpassa sig till något för att erhålla pengar att till viss del klara sig på.

Det är en sak att ställa krav på medborgare för att exempelvis få ekonomiskt bistånd. Detta ställer jag till mycket hög grad upp på. Men att tro på utökad obligatorisk skolgång och hot om att inte få pengar borde vara fjärran för en kommande (!) socialdemokratisk skolminister. Jag kan i alla fall inte se någon som helst skillnad i den människosyn som Alliansen sedan 2006 har beskyllts för att inneha. Det är samma skrot och korn med skillnad i millimeter när allt kommer till kritan.

Det måste kunna finnas en mycket större frihet och flexibilitet för någon som är 17, 18 eller 19 år idag än att med en piska tvingas kvar i skolbänken.

Vad det hela istället handlar om är att föräldrar till skoltrötta barn som med detta förslag tvingas kvar i skolgång kommer att vara de som får dra det ekonomiska lasset fullt ut.

Så det kanske bara är en smaksak i Socialdemokraternas värld vem det är som får det ekonomiska biståndet utbetalt – föräldern eller 18-åringen som hoppat av skolan.

Det är i alla fall ingen lösning på en problematik och det är mycket långt ifrån den retorik om att se till dom mest utsatta i samhället som Socialdemokraterna använder för att återta regeringsmakten till hösten.

En lösningsinriktad syn på problematiken börjar inte med att piska på dom elever som är i slutet av sin skolgång. Vill man göra det ska man se det från början av skolgången, från förskoleklass, för att skapa rätt förutsättningar.

Det både Socialdemokraterna och Alliansen försöker sig på nu är att så gott det går släcka bränder som man gemensamt medverkat till att skapa. Det finns fina ord om att lösningen är tidiga insatser, men vackra ord utan konkreta resurser som tillförs är inte värda mer än vatten.

Självklart är medfödd talang inte någon myt!

Det finns många som ohämmat får pladdra med sina texter i landets största tidningar vecka ut och vecka in. En av alla dessa som jag sällan har förstått någonting av storheten kring är Ronnie Sandahl som är kolumnist i Aftonbladet.

I den senaste av alla dessa tar han upp begreppet medfödd talang och hävdar med bestämdhet att det är en myt. Han använder Jan-Ove Waldner som ett exempel för att det handlar om hårt slit och långt ifrån så mycket om talang som så ofta hävdas.

Det handlar om att hålla isär olika saker:

Talang är ingen garanti för framgång om man inte också har ett intresse och en ambition att använda den. Det är något som underlättar möjligheterna men hjälper inte långt utan rätt fokus.

En talang utan tillräckligt intresse blir oftast, förr eller senare, ifattsprungen av många andra som från början talangmässigt  setts som medelmåttor.

En supertalang är oftast något helt annat. Om vi håller oss kvar vid idrottens värld är det ofta en person som bryter ny mark i hur man väljer att ta sig mot sitt mål att bli bäst i världen. Det är en person som inte gör som alla andra alltid har gjort. Det är en person som i allt runt omkring sin idrott har split vision.

En talang man inte vet om är självfallet inte något som man heller blir en världsstjärna baserat på. Det finns enormt många oanade talanger runt omkring oss som hade fått många människors liv att se helt annorlunda om dom bara hade vetat om dom eller vågat bejaka vad man verkligen kan.

Sedan finns det alltid dom som från början är den där medelmåttan men som i sin personlighet har en så stark vilja att utmana alla dom som har en bättre grundförutsättning för att lyckas genom att utan några som helst gränser träna sig till en förmåga som till och med slår de riktigt stora talangerna.

Att påstå att medfödd talang inte existerar är samma sak som att säga att alla skulle kunna bli en Zlatan, Ingemar Stenmark eller Björn Borg om man verkligen vill och lägger ner hela sin själ.

Vi kan förmodligen alla bli mycket bättre på så många fler saker än vad vi egentligen tror. Men alla kan inte bli lika bra. Vissa startar med ett försprång, en talang, som vi i vissa fall kan träna oss ikapp men som i många andra fall helt enkelt är en så stor talang att vi aldrig ens kommer i närheten oavsett hur många timmar vi lägger ner.

Att vi sedan ska uppmuntra alla att förstå att man kan bli bäst även om man inte är det som 9-åring är en helt annan sak.

Jan-Ove Waldner har mer eller mindre lagt ner hela sitt liv på att spela pingis. Han har tränat fler timmar än vad de flesta av oss ens kan drömma om att göra. Men att påstå att han inte har en grundtalang, ett bollsinne, som är utöver det normala är att nedvärdera honom riktigt rejält.

Plockar man ut diskussionen utanför idrottens värld så blir det ännu mer märkligt. Om inte medfödd talang existerar så skulle vi alla ha blivit födda med möjligheten att bli Nobelpristagare i kemi, fysik eller litteratur. Är det någon mer än Ronnie Sandahl som verkligen tror på det?

 

Zlatan spär på Fotbollförbundets tillkortakommanden med sina raljerande uttalanden

Zlatan Ibrahimovic har gjort några av sin mer korkade och i de närmaste förkastliga uttalanden som offentligt kommit över hans läppar. Det handlar om damer och herrar inom fotbollen, hur han ser på detta och den bil som Anders Svensson fick men som Terese Sjögran inte fick. Han tar Anders Svenssons uttalanden och brer på med en rejäl portion ytterligare.

Det är sorgligt ur en rad olika aspekter när vår störste fotbollsspelare genom alla tider gör detta. Deeped beskriver en av dessa på ett mycket bra vis. Det handlar om förhoppningar och idoldyrkan hos så många unga som inte vill att deras stora stjärna ska se ner på vad dom håller på med. Zlatan tycks helt ha missat att han är en stor idol även för unga tjejer som spelar fotboll.

Det Zlatan har rätt i är att förutsättningarna rent ekonomiskt är diametralt olika för damer och herrar inom fotbollen. Men det är inte vad detta handlar, hur det är idag, utan om hur ett svenskt fotbollförbund väljer att dela isär, behandlar och belöna damer och herrar på ett sätt som inte bara är helt olika utan som är oanständigt otidsenligt och helt blint. När då den största av dom alla nu väljer att inte bara försvara vad som skett utan dessutom raljera och nedvärdera på ett ännu grövre vis så gör Zlatan bort sig rejält.

Att jämföra kvalitén mellan dam- och herrfotboll är förmodligen lika korkad som att jämföra Allsvenskan för herrar med Serie A, Premier League eller Bundesliga. Det är inte detta det borde handla om. Det borde istället handla om hur Svenska Fotbollförbundet gjort ett ställningstagande som man först inte förstod vidden av och sedan försökt skyla över med tafatta försök. Samtidigt kan vi ju nu förstå hur snacket i herrlandslagets omklädningsrum har låtit. Anders Svensson snuddade vid det för någon veckan sedan och Zlatan lät det komma ut i full blomning. Jag är övertygad om att det har raljerats på ett betydligt grövre vis bland övriga landslagsgrabbar också.

Det Fotbollförbundet inte förstår är vilka signaler detta sänder ut. Det är samma förbund som tillåtit att en spelare dömd för misshandel av sin fru, under pågående strafftid, fått representera svenska landslaget. Alexander Gerndts villkorliga dom löper ut först i januari 2014 och Erik Hamén har, med förbundets goda minne, använt honom  i VM-kvalet under hösten 2013. Låt vara bara i några gåtfulla inhopp i slutet av ett par matcher, men han har varit uttagen som en (god!) representant för svensk fotboll.

Om detta har det inte debatterats och diskuterats i närheten av på samma vis som Anders Svensson och den där bilen. Men det är i båda fallen samma Svenska Fotbollförbund som står för besluten och för de signaler som sänds ut. För mig är signalen att låta en man dömd för misshandel av sin fru, under pågående strafftid, representera det stoltaste man kan som svensk fotbollsspelare betydligt mycket värre i sak än debaclet med bilen.

Det är fint att prata om värdegrundsarbete nu för tiden. Exakt vad detta innebär kan man säkert diskutera, men att Svenska Fotbollförbundet borde ha ett digert värdegrundsarbete framför sig borde vara självklart för alla inblandade.

2013 var Håkans år

Det är okontroversiellt att utnämna 2013 Håkan Hellströms år. Han är inte längre kontroversiell på det vis han en gång var. Klagokörerna har minskat och hyllningsdito har ökat i takt med insikten om en stor svensk artist som bara fortsätter leverera och gör det över alla generationsgränser.

Det finns tre saker som jag plockar ut just det här året:

Nummer ett – ALBUMET:

Han släpper albumet “Det kommer aldrig va över för mig” i april och det är en logisk uppföljning av tidigare album med låtar som från första lyssningen skapar en överväldigande känsla och där flera av låtarna sedan dess, under sju-åtta månaders tid, har blivit en del av Håkans låtskatt.

Nummer två – FILMEN:

Filmen “Känn ingen sorg” är förvisso inte någon  biografisk historia men den bygger på Håkans låtar och även om det inte är hans liv som beskrivs så finns det inte heller speciellt ihärdiga protester mot att grundlinjen i historien till stora delar är sådant som är självupplevt.

Det är ur Håkans musik som filmen ens har kunnat uppstå och det är ur denna karaktärerna har byggts. Eva, Lena, Jonny och Pål finns där i musiken och hur mycket av det Håkan skrivit om Pål (sig själv) och dom andra som verkligen är sant vet väl bara han själv, men som han själv sjunger i en av sina låtar – ibland är en lögn det finaste man har – så kanske det inte är den exakta sanningen som är viktigast utan den känsla som förmedlas via musiken som är viktigast och också är det som har gjort en liten kille som inte trodde sig våga sjunga en enda ton offentligt till en av vår tids allra största låtskrivare och artister.

Är det något man ska ta med sig ut ur filmsalongen efter att ha sett “Känn ingen sorg” så är det kanske känslan av att den där sorgesamma känslan som i alla fall jag bär med mig genom filmen, och som når sitt klimax i slutet av filmen, hur sann eller skruvad själva filmen är i förhållande till det verkliga livet ändå har den röda tråden av Håkan och hans förmåga att bryta barriärer som var ett hinder ifrån att våga göra det han brann för och att våga älska de personer som han var kär i.

“Känn ingen sorg” är, även om det inte är en magisk film, en mycket, mycket bra svensk film om än med en betydligt mer sorglig underton än vad som kommit fram i diverse recensioner. Men det viktiga är inte själva den sorgliga undertonen utan det slutliga budskapet om att det alltid finns en väg ut ur det som kan tyckas omöjligt.

Man kan välja att haka upp sig på GBG-referenser och Instagram-liknande vyer om man vill, men man kan också välja att se till filmens innehåll och budskap. Jag väljer det sistnämnda.

Oavsett vad så får Håkans musik till viss del en annan innebörd och jag är ganska säker på att det är en bild som han själv är högst delaktig och vill ska förmedlas.

Nummer tre – SKANSEN:

En konsert på tv kan vara riktigt, riktigt seg och trist. Men den kan också vara alldeles fantastiskt magisk och underbar!

Det var det sistnämnda som Håkan visade upp när han fick en timme för sig själv på Skansen i somras.

Det är möjligt att han var det redan tidigare, men med konserten och  sändningen från Skansen fick vi det sista beviset för att Håkan Hellström är folkkär i alla dess mest positiva delar.

För även om det svällade över av lyckliga, överlyckliga (läs: gråtande) unga tjejer i publiken så fanns där även så många i alla andra åldersgrupper som verkligen gick igång fullständigt.

Jag tror inte att det var många som skulle vågat sig på att förutspå detta när han släppte och gjorde succé med sitt första album. Snarare var olyckskorparna och allt snack om låtstölder och att han inte kunde sjunga det som skrockades vitt och brett om bland alla som då inte förstod sig på honom.

Jag satt och tittade på den här timmen ännu en gång för en vecka sedan och får samma överväldigande känsla i hela kroppen av att se Håkan och publiken i en så total lycka tillsammans.

Det finns säkert många tv-konserter som är magiska genom åren. Men Håkan har i alla fall för mig gjort den absolut bästa någonsin med sin timme på Skansens scen.

Om det är något ni missade när den svenska sommaren pågick som bäst, och inte heller hann med att se det på SVTPlay innan det försvann därifrån, så går det bra att se det på Youtube om och om igen.

Nästa år  kommer vare sig album eller någon film baserad på hans musik. Nästa år är det bara en enda konsert inplanerad, den på Slottskogsvallen i början av juni.

Men det spelar numera ingen roll vilket år det är när det gäller Håkan Hellström. Hans musik har idag en så stor plats i så många människors liv att ett år som nästa inte påverkar kärleken till honom och hans musik. Den är konstant och den är stor och bred i GBG såväl som Stockholm och Östersund.

Vi går en ännu mörkare tid till mötes i den politiska dialogen under 2014

Jag har bloggat sedan 2005 då den stora boomen kom. Det har varit en blandad resa med några olika bloggar men där den här hela tiden har varit navet med skrivande om samhällsfrågor och politik.

Mitt sätt att skriva och att angripa olika frågor har förändrats från ganska provocerande och starkt ifrågasättande för att leta så många läsare som möjligt till betydligt mer fundersamt och analyserande. Jag har vid en rad tillfällen gått över gränsen och skrivit saker som jag både ångrat och bett om ursäkt för.

Senaste halvåret har varit den absolut lugnaste bloggtiden sedan 2005. Jag tappade lusten ganska radikalt efter #blogg100-utmaning i våras som verkligen dränerade suget att skriva. Det är egentligen på min löparblogg det funnits en regelbundenhet under det här året.

Vad man kan konstatera är att bloggandet totalt sett inte har minskat men den interaktion med övriga traditionella medier som en gång vara en så debatterad fråga har förändrats helt. Det samma gäller det politiska bloggandet som saknar intensiteten som fanns där fram till förra valet. Vi får se vad som sker under kommande valår.

Just nu ser vi exempelvis hur det mesta av allt det som många av oss ritade upp som ett mycket troligt scenario under bloggbävningen kring FRA-lagen 2008 visar sig vara ungefär på det viset. Våra politiker har sålt ut integriteten och ingen, vare sig regering eller opposition, tar tag i debatten och det ansvar som vilar tungt på många. Visst skrivs det en del men det är mest ett resignerat “vad var det vi sa” än en eldig upprördhet som skapar några större ringar i debatten. Mest förvånade verkar traditionella medier vara – de som inte lyfte upp frågan och genomlyste frågan på ett vettigt vis när den var aktuell 2008.

Hatet och hetsen på nätet står hela tiden i fokus. Just nu är det Expressens avlöjanden kring hatsajter och personer som kommenterar där och på andra ställen och då företrädesvis med rasistiska och andra extrema åsikter.

Numera skriver jag så pass sällan, och har så få läsare, att troll i kommentarsfälten inte är något att ens hantera. Det betyder ju inte att det inte är ett enormt problem både i kommentarsfälten och i andra sociala medier där mer eller mindre kategoriska människor med skygglappar ger sig på det som inte passar deras uppfattning.

Det här är en del av problematiken och jag tror att vi kommer få se en stegrande och mycket hätsk tid fram till valet i september nästa år. Jag är fullkomligt övertygad att det finns en plan från dessa krafter att bevaka och slå ner på bloggar och i övriga sammanhang där det är möjligt för att om möjligt tysta och skrämma meningsmotståndare.

Detta är en allvarlig del av det hela. En annan sak som jag inte ser framemot det minsta är att den polarisering som finns mellan regerings- och oppositionssympatisörer kommer att bli smärtsam att genomlida. Rent politiskt finns, om man räknar bort ett par partier, mycket små skillnader i vad som rent praktiskt skulle fortsätta ske eller förändras vid ett troligt regeringsskifte. I alla fall inte utifrån vad vi sett hittills.

Redan nu finns foliehattar på båda sidor av den politiska kartan. Det handlar om en svartvit syn på verkligheten, vad som ska ske för att förändra och hur fullkomligt urusla meningsmotståndarnas förslag och åsikter är. Man skrattar i byxorna så fort det dyker upp något som skulle kunna vara negativt för motståndarsidan oavsett om det är något konstruktivt eller något som man kanske till och med tycker att motståndarsidan gör bra.

Det handlar också om att ta varje tillfälle i akt att plocka upp minsta lilla skitsak och använda det som ett argument för hur usel motståndaren är och detta oavsett om de som företräder ens egna sympatier har ungefär lika stor skuld och delaktighet i det hela som det man rackar ner på.

Det här är ingenting nytt på något vis, men det är alldeles oavsett något jag har tröttnat rejält på. Om man för fram sina åsikter och i olika stor grad spyr galla över något så förväntar jag mig också att då kunna ta en dialog, diskussion, meningsutbyte om det hela och att de argument och frågor man framför också behandlas på ett respektfullt och seriöst sätt.

Hänvisar man till något så är det rimligt att få veta var källorna till det hela finns. Är det otydligt så förväntar jag mig att en fråga innebär ett försök förtydligande. En obekväm fråga ska inte , likt vilken politiker som helst, mötas med en motfråga som inte ens har med den ursprungliga frågan att göra istället för ett försök till vettigt svar.

Kan man inte förmedla detta så har jag mycket svårt att ta det ursprungliga budskapet seriöst. Att låta bristfälliga egna argument leda över till rent personliga ifrågasättanden är inte heller seriöst.

Att inte tycka lika är en sak men att göra det genom att ignorera och måla i svart och vitt utan de nyanser som verkligheten i praktiken visar upp i nästan alla stora frågor är inte respektfullt och seriöst.

Den riktigt allvarliga problematiken finns givetvis att finna bland den grupp som inte bara är extremt jobbiga i kommentarsfälten utan som också övergår till rena personhot och ännu värre i extremfallen. Men den breda problematiken ligger i hur så många på ett så enkelspårigt sätt låter en svart och vit sida av varje enskild fråga vara det enda vis som man klarar av att hantera en dialog på. Att försöka vara nyanserad är inte ens ett alternativ. Det enda viktiga är att vara en enögd megafon.

Det värsta med detta är att vi är i en tid med så många stora frågor som verkligen behöver en bred samsyn och radikala och modiga lösningar. Vi har skolan som ett exempel och den oöverblickbara frågan om integration och invandring som en annan. I frågan om FRA och integriteten har samtliga stuckit huvudet i sanden och gör ingenting för att lyfta frågan.

Istället för dialog ser vi redan nu hur megafonerna har börjat ljuda på båda sidor och sympatisörer till det ena eller andra alternativet villigt låter sig ledas in i samma mönster. Ljudet från megafonerna kommer bara att öka i styrka.

Det ironiska med allt detta är att vi efter valet nästa år kan stå i ett läge där just samsyn och samarbete över dessa gränser är en förutsättning för att inte försätta nationen Sverige i ett riktigt allvarligt läge. Varför inte börja redan nu istället?

Får vi ändå den sannolika socialdemokratiska regeringen så är det många foliehattar som idag spyr galla över Alliansen som kommer att drabbas av en oerhört kraftig baksmälla när det som då sker inte ens kommer att vara i närheten av det man idag skyller och skäller Alliansen för. När retorik istället blir realpolitik krymper skillnaden och förändringarna till något ganska minimalt.

Det finns givetvis många som inte ägnar sig åt det jag beskriver, men det gäller att personer som socialdemokraten Johan Westerholm och liknande seriösa själar med en ambition att faktiskt se helheten får ännu större utrymme och möjlighet att påverka.

Vi skulle behöva få in Piratpartiet i matchen igen. Vi skulle behöva se ledande politiska företrädare sluta ägna sig åt megafonbudskap dagarna i ända (läs: Kent Persson).

Kanske är jag onödigt negativ i vad jag ser framför mig. Men sannolikheten för att vi går ett 2014 till mötes där den politiska dialogen istället blir en enda lång vandring rakt in i mörkret är tyvärr inte speciellt otrolig.

Att våga omfördela resurser är skolans lösning

Att den svenska skolan tycks vara på god väg ner i träsket har varit en stor diskussion senaste veckan efter presentationen av PISA-mätningen. Om detta sätt att mäta på är det bästa eller inte kan man diskutera.

Man kan också diskutera hur snabbt förändringar i skolpolitiken påverkar resultaten. Jan Björklund anser nog att det tar längre tid idag än vad han påstod för några år sedan. Ansvarsbördan för det rent politiska blir ett tyngre och tyngre ok kring Björklunds hals för varje dag som går och trovärdigheten i nästa års valrörelse kommer inte att vara speciellt hög. Samtidigt så har inte Socialdemokraterna några som helst revolutionerande förslag som radikalt förändrar förutsättningarna.

Det är lätt att raljera över att lärare inte ska gnälla då dom har så mycket ledigt sett över året. Jag har gjort det men jag kommer här och nu att ta tillbaka detta på obestämd framtid. För det är nämligen på det viset att vad som var mer sant en gång i tiden vad gäller just detta så har det förändrats på samma vis som allt annat. Frågan om resurser och kostnader är så mycket mer central idag än vad den var en gång i tiden. På gott och på ont.

Det gäller givetvis om att vara varsam med resurser och använda varje skattekrona på absolut bästa vis. Det är vad det handlar om.

Det är också så att en skolpolitik pekar ut en riktning och kan på sikt påverka det hela i ena eller andra riktningen. Just det där “på sikt” som minister Björklund nog hade hoppats på vara mer nu än senare.

Men det spelar mycket liten roll på vilket vis riktningen i skolpolitiken styrs åt ena eller andra hållet om det inte finns resurser i skolan att ta hand om varje elev så bra att den där riktningen blir konkret vardag för eleverna och lärarna. Om resurserna inte finns och varje dag och vecka blir en kamp mot tiden för att så få som möjligt ska drabbas av det hela så är det ett misslyckande. Inte ett misslyckande av skolpolitiken. Ett misslyckande från varje enskild kommuns sida som inte förser sin skolverksamhet med tillräckliga resurser för att varje elev och lärare ska få det som man kan förvänta sig för att uppfylla det skolpolitiska målet.

Så visst är det ett politiskt misslyckande vi ser frukterna av. Men det är ett politiskt misslyckande på lokal nivå i våra kommuner som styrs av partier i alla olika tänkbara konstellationer runt om i landet. Det är kommun efter kommun som inte har förstått sitt eget bästa inför framtiden och hur mycket det ger tillbaka till samhället, sin egen kommun, om man bygger en stadig och stabil grund att stå på i förskola och grundskola.

För varje barn man fångar upp i tid och lyckad ta hand om istället för att, i brist på resurser, förvara igenom skolåren så ökar man inte bara möjligheten för barnet att faktiskt bygga sin egen grund att stå stadigt på. Man bygger också en tillit till vuxna och till ett samhälle som gör vad man kan. Man minskar risker för samma kommun att senare i personens liv få bekosta betydligt högre utgifter än vad tillräckliga resurser i skolan kostar.

Jag säger inte att det är så enkelt som att större resurser enkom är lösningen på skolans problem. Det finns många andra faktorer i hemmiljön och runt omkring som påverkar.

Det är inte heller nödvändigtvis så att resurserna som krävs enbart ska komma ifrån den fördelning som varje kommun gör av sina pengar varje år. Det är kanske så att staten måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för frågan än idag.

Det är inte rimligt att lärare ser det behov som finns, och som man enligt alla föreskrifter ska leva upp till, men möts av en rektor som inte har pengar i sin budget för att skjuta till vad som krävs.

Det är inte rimligt att en rektors lojalitet i första hand ska ligga i att inte överskida den budget som politikerna i kommunen har klubbat. Lojaliteten för en rektor ska ligga i verksamheten, hos lärarna och det behov som eleverna har.

Det handlar om att våga lägga en budget för skolans verksamhet som är öppen för att bedriva en verksamhet som ger möjligheten att uppfylla de föreskrifter och den läroplan som finns. Bara genom att göra detta är jag fullkomligt övertygad om att både arbetsmiljö och resultat i den svenska skolan skulle förändras dramatiskt åt det positiva hållet.

Det handlar om prioriteringar i samhället och det kommer garanterat att gå ut över någonting annat som de gemensamma resurserna tillfälligtvis inte räcker till under den övergångsperiod det handlar om. Men när det hela får full verkan så kommer kommunala resurser som idag läggs på en rad andra mindre trevliga, men nödvändiga, områden att minska. Ordning och reda i skolan skapar förutsättningar för ordning och reda även utanför skolans väggar.

Våra kommunpolitiker måste våga visa mod och framsynthet. Regeringen måste visa samma mod och, om så krävs, förse kommunerna med de ekonomiska resurser som krävs för att skolan ska fungera så som den måste göra för våra barns framtid.