Självklart är medfödd talang inte någon myt!

Det finns många som ohämmat får pladdra med sina texter i landets största tidningar vecka ut och vecka in. En av alla dessa som jag sällan har förstått någonting av storheten kring är Ronnie Sandahl som är kolumnist i Aftonbladet.

I den senaste av alla dessa tar han upp begreppet medfödd talang och hävdar med bestämdhet att det är en myt. Han använder Jan-Ove Waldner som ett exempel för att det handlar om hårt slit och långt ifrån så mycket om talang som så ofta hävdas.

Det handlar om att hålla isär olika saker:

Talang är ingen garanti för framgång om man inte också har ett intresse och en ambition att använda den. Det är något som underlättar möjligheterna men hjälper inte långt utan rätt fokus.

En talang utan tillräckligt intresse blir oftast, förr eller senare, ifattsprungen av många andra som från början talangmässigt  setts som medelmåttor.

En supertalang är oftast något helt annat. Om vi håller oss kvar vid idrottens värld är det ofta en person som bryter ny mark i hur man väljer att ta sig mot sitt mål att bli bäst i världen. Det är en person som inte gör som alla andra alltid har gjort. Det är en person som i allt runt omkring sin idrott har split vision.

En talang man inte vet om är självfallet inte något som man heller blir en världsstjärna baserat på. Det finns enormt många oanade talanger runt omkring oss som hade fått många människors liv att se helt annorlunda om dom bara hade vetat om dom eller vågat bejaka vad man verkligen kan.

Sedan finns det alltid dom som från början är den där medelmåttan men som i sin personlighet har en så stark vilja att utmana alla dom som har en bättre grundförutsättning för att lyckas genom att utan några som helst gränser träna sig till en förmåga som till och med slår de riktigt stora talangerna.

Att påstå att medfödd talang inte existerar är samma sak som att säga att alla skulle kunna bli en Zlatan, Ingemar Stenmark eller Björn Borg om man verkligen vill och lägger ner hela sin själ.

Vi kan förmodligen alla bli mycket bättre på så många fler saker än vad vi egentligen tror. Men alla kan inte bli lika bra. Vissa startar med ett försprång, en talang, som vi i vissa fall kan träna oss ikapp men som i många andra fall helt enkelt är en så stor talang att vi aldrig ens kommer i närheten oavsett hur många timmar vi lägger ner.

Att vi sedan ska uppmuntra alla att förstå att man kan bli bäst även om man inte är det som 9-åring är en helt annan sak.

Jan-Ove Waldner har mer eller mindre lagt ner hela sitt liv på att spela pingis. Han har tränat fler timmar än vad de flesta av oss ens kan drömma om att göra. Men att påstå att han inte har en grundtalang, ett bollsinne, som är utöver det normala är att nedvärdera honom riktigt rejält.

Plockar man ut diskussionen utanför idrottens värld så blir det ännu mer märkligt. Om inte medfödd talang existerar så skulle vi alla ha blivit födda med möjligheten att bli Nobelpristagare i kemi, fysik eller litteratur. Är det någon mer än Ronnie Sandahl som verkligen tror på det?

 

Zlatan spär på Fotbollförbundets tillkortakommanden med sina raljerande uttalanden

Zlatan Ibrahimovic har gjort några av sin mer korkade och i de närmaste förkastliga uttalanden som offentligt kommit över hans läppar. Det handlar om damer och herrar inom fotbollen, hur han ser på detta och den bil som Anders Svensson fick men som Terese Sjögran inte fick. Han tar Anders Svenssons uttalanden och brer på med en rejäl portion ytterligare.

Det är sorgligt ur en rad olika aspekter när vår störste fotbollsspelare genom alla tider gör detta. Deeped beskriver en av dessa på ett mycket bra vis. Det handlar om förhoppningar och idoldyrkan hos så många unga som inte vill att deras stora stjärna ska se ner på vad dom håller på med. Zlatan tycks helt ha missat att han är en stor idol även för unga tjejer som spelar fotboll.

Det Zlatan har rätt i är att förutsättningarna rent ekonomiskt är diametralt olika för damer och herrar inom fotbollen. Men det är inte vad detta handlar, hur det är idag, utan om hur ett svenskt fotbollförbund väljer att dela isär, behandlar och belöna damer och herrar på ett sätt som inte bara är helt olika utan som är oanständigt otidsenligt och helt blint. När då den största av dom alla nu väljer att inte bara försvara vad som skett utan dessutom raljera och nedvärdera på ett ännu grövre vis så gör Zlatan bort sig rejält.

Att jämföra kvalitén mellan dam- och herrfotboll är förmodligen lika korkad som att jämföra Allsvenskan för herrar med Serie A, Premier League eller Bundesliga. Det är inte detta det borde handla om. Det borde istället handla om hur Svenska Fotbollförbundet gjort ett ställningstagande som man först inte förstod vidden av och sedan försökt skyla över med tafatta försök. Samtidigt kan vi ju nu förstå hur snacket i herrlandslagets omklädningsrum har låtit. Anders Svensson snuddade vid det för någon veckan sedan och Zlatan lät det komma ut i full blomning. Jag är övertygad om att det har raljerats på ett betydligt grövre vis bland övriga landslagsgrabbar också.

Det Fotbollförbundet inte förstår är vilka signaler detta sänder ut. Det är samma förbund som tillåtit att en spelare dömd för misshandel av sin fru, under pågående strafftid, fått representera svenska landslaget. Alexander Gerndts villkorliga dom löper ut först i januari 2014 och Erik Hamén har, med förbundets goda minne, använt honom  i VM-kvalet under hösten 2013. Låt vara bara i några gåtfulla inhopp i slutet av ett par matcher, men han har varit uttagen som en (god!) representant för svensk fotboll.

Om detta har det inte debatterats och diskuterats i närheten av på samma vis som Anders Svensson och den där bilen. Men det är i båda fallen samma Svenska Fotbollförbund som står för besluten och för de signaler som sänds ut. För mig är signalen att låta en man dömd för misshandel av sin fru, under pågående strafftid, representera det stoltaste man kan som svensk fotbollsspelare betydligt mycket värre i sak än debaclet med bilen.

Det är fint att prata om värdegrundsarbete nu för tiden. Exakt vad detta innebär kan man säkert diskutera, men att Svenska Fotbollförbundet borde ha ett digert värdegrundsarbete framför sig borde vara självklart för alla inblandade.

2013 var Håkans år

Det är okontroversiellt att utnämna 2013 Håkan Hellströms år. Han är inte längre kontroversiell på det vis han en gång var. Klagokörerna har minskat och hyllningsdito har ökat i takt med insikten om en stor svensk artist som bara fortsätter leverera och gör det över alla generationsgränser.

Det finns tre saker som jag plockar ut just det här året:

Nummer ett – ALBUMET:

Han släpper albumet “Det kommer aldrig va över för mig” i april och det är en logisk uppföljning av tidigare album med låtar som från första lyssningen skapar en överväldigande känsla och där flera av låtarna sedan dess, under sju-åtta månaders tid, har blivit en del av Håkans låtskatt.

Nummer två – FILMEN:

Filmen “Känn ingen sorg” är förvisso inte någon  biografisk historia men den bygger på Håkans låtar och även om det inte är hans liv som beskrivs så finns det inte heller speciellt ihärdiga protester mot att grundlinjen i historien till stora delar är sådant som är självupplevt.

Det är ur Håkans musik som filmen ens har kunnat uppstå och det är ur denna karaktärerna har byggts. Eva, Lena, Jonny och Pål finns där i musiken och hur mycket av det Håkan skrivit om Pål (sig själv) och dom andra som verkligen är sant vet väl bara han själv, men som han själv sjunger i en av sina låtar – ibland är en lögn det finaste man har – så kanske det inte är den exakta sanningen som är viktigast utan den känsla som förmedlas via musiken som är viktigast och också är det som har gjort en liten kille som inte trodde sig våga sjunga en enda ton offentligt till en av vår tids allra största låtskrivare och artister.

Är det något man ska ta med sig ut ur filmsalongen efter att ha sett “Känn ingen sorg” så är det kanske känslan av att den där sorgesamma känslan som i alla fall jag bär med mig genom filmen, och som når sitt klimax i slutet av filmen, hur sann eller skruvad själva filmen är i förhållande till det verkliga livet ändå har den röda tråden av Håkan och hans förmåga att bryta barriärer som var ett hinder ifrån att våga göra det han brann för och att våga älska de personer som han var kär i.

“Känn ingen sorg” är, även om det inte är en magisk film, en mycket, mycket bra svensk film om än med en betydligt mer sorglig underton än vad som kommit fram i diverse recensioner. Men det viktiga är inte själva den sorgliga undertonen utan det slutliga budskapet om att det alltid finns en väg ut ur det som kan tyckas omöjligt.

Man kan välja att haka upp sig på GBG-referenser och Instagram-liknande vyer om man vill, men man kan också välja att se till filmens innehåll och budskap. Jag väljer det sistnämnda.

Oavsett vad så får Håkans musik till viss del en annan innebörd och jag är ganska säker på att det är en bild som han själv är högst delaktig och vill ska förmedlas.

Nummer tre – SKANSEN:

En konsert på tv kan vara riktigt, riktigt seg och trist. Men den kan också vara alldeles fantastiskt magisk och underbar!

Det var det sistnämnda som Håkan visade upp när han fick en timme för sig själv på Skansen i somras.

Det är möjligt att han var det redan tidigare, men med konserten och  sändningen från Skansen fick vi det sista beviset för att Håkan Hellström är folkkär i alla dess mest positiva delar.

För även om det svällade över av lyckliga, överlyckliga (läs: gråtande) unga tjejer i publiken så fanns där även så många i alla andra åldersgrupper som verkligen gick igång fullständigt.

Jag tror inte att det var många som skulle vågat sig på att förutspå detta när han släppte och gjorde succé med sitt första album. Snarare var olyckskorparna och allt snack om låtstölder och att han inte kunde sjunga det som skrockades vitt och brett om bland alla som då inte förstod sig på honom.

Jag satt och tittade på den här timmen ännu en gång för en vecka sedan och får samma överväldigande känsla i hela kroppen av att se Håkan och publiken i en så total lycka tillsammans.

Det finns säkert många tv-konserter som är magiska genom åren. Men Håkan har i alla fall för mig gjort den absolut bästa någonsin med sin timme på Skansens scen.

Om det är något ni missade när den svenska sommaren pågick som bäst, och inte heller hann med att se det på SVTPlay innan det försvann därifrån, så går det bra att se det på Youtube om och om igen.

Nästa år  kommer vare sig album eller någon film baserad på hans musik. Nästa år är det bara en enda konsert inplanerad, den på Slottskogsvallen i början av juni.

Men det spelar numera ingen roll vilket år det är när det gäller Håkan Hellström. Hans musik har idag en så stor plats i så många människors liv att ett år som nästa inte påverkar kärleken till honom och hans musik. Den är konstant och den är stor och bred i GBG såväl som Stockholm och Östersund.

Vi går en ännu mörkare tid till mötes i den politiska dialogen under 2014

Jag har bloggat sedan 2005 då den stora boomen kom. Det har varit en blandad resa med några olika bloggar men där den här hela tiden har varit navet med skrivande om samhällsfrågor och politik.

Mitt sätt att skriva och att angripa olika frågor har förändrats från ganska provocerande och starkt ifrågasättande för att leta så många läsare som möjligt till betydligt mer fundersamt och analyserande. Jag har vid en rad tillfällen gått över gränsen och skrivit saker som jag både ångrat och bett om ursäkt för.

Senaste halvåret har varit den absolut lugnaste bloggtiden sedan 2005. Jag tappade lusten ganska radikalt efter #blogg100-utmaning i våras som verkligen dränerade suget att skriva. Det är egentligen på min löparblogg det funnits en regelbundenhet under det här året.

Vad man kan konstatera är att bloggandet totalt sett inte har minskat men den interaktion med övriga traditionella medier som en gång vara en så debatterad fråga har förändrats helt. Det samma gäller det politiska bloggandet som saknar intensiteten som fanns där fram till förra valet. Vi får se vad som sker under kommande valår.

Just nu ser vi exempelvis hur det mesta av allt det som många av oss ritade upp som ett mycket troligt scenario under bloggbävningen kring FRA-lagen 2008 visar sig vara ungefär på det viset. Våra politiker har sålt ut integriteten och ingen, vare sig regering eller opposition, tar tag i debatten och det ansvar som vilar tungt på många. Visst skrivs det en del men det är mest ett resignerat “vad var det vi sa” än en eldig upprördhet som skapar några större ringar i debatten. Mest förvånade verkar traditionella medier vara – de som inte lyfte upp frågan och genomlyste frågan på ett vettigt vis när den var aktuell 2008.

Hatet och hetsen på nätet står hela tiden i fokus. Just nu är det Expressens avlöjanden kring hatsajter och personer som kommenterar där och på andra ställen och då företrädesvis med rasistiska och andra extrema åsikter.

Numera skriver jag så pass sällan, och har så få läsare, att troll i kommentarsfälten inte är något att ens hantera. Det betyder ju inte att det inte är ett enormt problem både i kommentarsfälten och i andra sociala medier där mer eller mindre kategoriska människor med skygglappar ger sig på det som inte passar deras uppfattning.

Det här är en del av problematiken och jag tror att vi kommer få se en stegrande och mycket hätsk tid fram till valet i september nästa år. Jag är fullkomligt övertygad att det finns en plan från dessa krafter att bevaka och slå ner på bloggar och i övriga sammanhang där det är möjligt för att om möjligt tysta och skrämma meningsmotståndare.

Detta är en allvarlig del av det hela. En annan sak som jag inte ser framemot det minsta är att den polarisering som finns mellan regerings- och oppositionssympatisörer kommer att bli smärtsam att genomlida. Rent politiskt finns, om man räknar bort ett par partier, mycket små skillnader i vad som rent praktiskt skulle fortsätta ske eller förändras vid ett troligt regeringsskifte. I alla fall inte utifrån vad vi sett hittills.

Redan nu finns foliehattar på båda sidor av den politiska kartan. Det handlar om en svartvit syn på verkligheten, vad som ska ske för att förändra och hur fullkomligt urusla meningsmotståndarnas förslag och åsikter är. Man skrattar i byxorna så fort det dyker upp något som skulle kunna vara negativt för motståndarsidan oavsett om det är något konstruktivt eller något som man kanske till och med tycker att motståndarsidan gör bra.

Det handlar också om att ta varje tillfälle i akt att plocka upp minsta lilla skitsak och använda det som ett argument för hur usel motståndaren är och detta oavsett om de som företräder ens egna sympatier har ungefär lika stor skuld och delaktighet i det hela som det man rackar ner på.

Det här är ingenting nytt på något vis, men det är alldeles oavsett något jag har tröttnat rejält på. Om man för fram sina åsikter och i olika stor grad spyr galla över något så förväntar jag mig också att då kunna ta en dialog, diskussion, meningsutbyte om det hela och att de argument och frågor man framför också behandlas på ett respektfullt och seriöst sätt.

Hänvisar man till något så är det rimligt att få veta var källorna till det hela finns. Är det otydligt så förväntar jag mig att en fråga innebär ett försök förtydligande. En obekväm fråga ska inte , likt vilken politiker som helst, mötas med en motfråga som inte ens har med den ursprungliga frågan att göra istället för ett försök till vettigt svar.

Kan man inte förmedla detta så har jag mycket svårt att ta det ursprungliga budskapet seriöst. Att låta bristfälliga egna argument leda över till rent personliga ifrågasättanden är inte heller seriöst.

Att inte tycka lika är en sak men att göra det genom att ignorera och måla i svart och vitt utan de nyanser som verkligheten i praktiken visar upp i nästan alla stora frågor är inte respektfullt och seriöst.

Den riktigt allvarliga problematiken finns givetvis att finna bland den grupp som inte bara är extremt jobbiga i kommentarsfälten utan som också övergår till rena personhot och ännu värre i extremfallen. Men den breda problematiken ligger i hur så många på ett så enkelspårigt sätt låter en svart och vit sida av varje enskild fråga vara det enda vis som man klarar av att hantera en dialog på. Att försöka vara nyanserad är inte ens ett alternativ. Det enda viktiga är att vara en enögd megafon.

Det värsta med detta är att vi är i en tid med så många stora frågor som verkligen behöver en bred samsyn och radikala och modiga lösningar. Vi har skolan som ett exempel och den oöverblickbara frågan om integration och invandring som en annan. I frågan om FRA och integriteten har samtliga stuckit huvudet i sanden och gör ingenting för att lyfta frågan.

Istället för dialog ser vi redan nu hur megafonerna har börjat ljuda på båda sidor och sympatisörer till det ena eller andra alternativet villigt låter sig ledas in i samma mönster. Ljudet från megafonerna kommer bara att öka i styrka.

Det ironiska med allt detta är att vi efter valet nästa år kan stå i ett läge där just samsyn och samarbete över dessa gränser är en förutsättning för att inte försätta nationen Sverige i ett riktigt allvarligt läge. Varför inte börja redan nu istället?

Får vi ändå den sannolika socialdemokratiska regeringen så är det många foliehattar som idag spyr galla över Alliansen som kommer att drabbas av en oerhört kraftig baksmälla när det som då sker inte ens kommer att vara i närheten av det man idag skyller och skäller Alliansen för. När retorik istället blir realpolitik krymper skillnaden och förändringarna till något ganska minimalt.

Det finns givetvis många som inte ägnar sig åt det jag beskriver, men det gäller att personer som socialdemokraten Johan Westerholm och liknande seriösa själar med en ambition att faktiskt se helheten får ännu större utrymme och möjlighet att påverka.

Vi skulle behöva få in Piratpartiet i matchen igen. Vi skulle behöva se ledande politiska företrädare sluta ägna sig åt megafonbudskap dagarna i ända (läs: Kent Persson).

Kanske är jag onödigt negativ i vad jag ser framför mig. Men sannolikheten för att vi går ett 2014 till mötes där den politiska dialogen istället blir en enda lång vandring rakt in i mörkret är tyvärr inte speciellt otrolig.

Att våga omfördela resurser är skolans lösning

Att den svenska skolan tycks vara på god väg ner i träsket har varit en stor diskussion senaste veckan efter presentationen av PISA-mätningen. Om detta sätt att mäta på är det bästa eller inte kan man diskutera.

Man kan också diskutera hur snabbt förändringar i skolpolitiken påverkar resultaten. Jan Björklund anser nog att det tar längre tid idag än vad han påstod för några år sedan. Ansvarsbördan för det rent politiska blir ett tyngre och tyngre ok kring Björklunds hals för varje dag som går och trovärdigheten i nästa års valrörelse kommer inte att vara speciellt hög. Samtidigt så har inte Socialdemokraterna några som helst revolutionerande förslag som radikalt förändrar förutsättningarna.

Det är lätt att raljera över att lärare inte ska gnälla då dom har så mycket ledigt sett över året. Jag har gjort det men jag kommer här och nu att ta tillbaka detta på obestämd framtid. För det är nämligen på det viset att vad som var mer sant en gång i tiden vad gäller just detta så har det förändrats på samma vis som allt annat. Frågan om resurser och kostnader är så mycket mer central idag än vad den var en gång i tiden. På gott och på ont.

Det gäller givetvis om att vara varsam med resurser och använda varje skattekrona på absolut bästa vis. Det är vad det handlar om.

Det är också så att en skolpolitik pekar ut en riktning och kan på sikt påverka det hela i ena eller andra riktningen. Just det där “på sikt” som minister Björklund nog hade hoppats på vara mer nu än senare.

Men det spelar mycket liten roll på vilket vis riktningen i skolpolitiken styrs åt ena eller andra hållet om det inte finns resurser i skolan att ta hand om varje elev så bra att den där riktningen blir konkret vardag för eleverna och lärarna. Om resurserna inte finns och varje dag och vecka blir en kamp mot tiden för att så få som möjligt ska drabbas av det hela så är det ett misslyckande. Inte ett misslyckande av skolpolitiken. Ett misslyckande från varje enskild kommuns sida som inte förser sin skolverksamhet med tillräckliga resurser för att varje elev och lärare ska få det som man kan förvänta sig för att uppfylla det skolpolitiska målet.

Så visst är det ett politiskt misslyckande vi ser frukterna av. Men det är ett politiskt misslyckande på lokal nivå i våra kommuner som styrs av partier i alla olika tänkbara konstellationer runt om i landet. Det är kommun efter kommun som inte har förstått sitt eget bästa inför framtiden och hur mycket det ger tillbaka till samhället, sin egen kommun, om man bygger en stadig och stabil grund att stå på i förskola och grundskola.

För varje barn man fångar upp i tid och lyckad ta hand om istället för att, i brist på resurser, förvara igenom skolåren så ökar man inte bara möjligheten för barnet att faktiskt bygga sin egen grund att stå stadigt på. Man bygger också en tillit till vuxna och till ett samhälle som gör vad man kan. Man minskar risker för samma kommun att senare i personens liv få bekosta betydligt högre utgifter än vad tillräckliga resurser i skolan kostar.

Jag säger inte att det är så enkelt som att större resurser enkom är lösningen på skolans problem. Det finns många andra faktorer i hemmiljön och runt omkring som påverkar.

Det är inte heller nödvändigtvis så att resurserna som krävs enbart ska komma ifrån den fördelning som varje kommun gör av sina pengar varje år. Det är kanske så att staten måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för frågan än idag.

Det är inte rimligt att lärare ser det behov som finns, och som man enligt alla föreskrifter ska leva upp till, men möts av en rektor som inte har pengar i sin budget för att skjuta till vad som krävs.

Det är inte rimligt att en rektors lojalitet i första hand ska ligga i att inte överskida den budget som politikerna i kommunen har klubbat. Lojaliteten för en rektor ska ligga i verksamheten, hos lärarna och det behov som eleverna har.

Det handlar om att våga lägga en budget för skolans verksamhet som är öppen för att bedriva en verksamhet som ger möjligheten att uppfylla de föreskrifter och den läroplan som finns. Bara genom att göra detta är jag fullkomligt övertygad om att både arbetsmiljö och resultat i den svenska skolan skulle förändras dramatiskt åt det positiva hållet.

Det handlar om prioriteringar i samhället och det kommer garanterat att gå ut över någonting annat som de gemensamma resurserna tillfälligtvis inte räcker till under den övergångsperiod det handlar om. Men när det hela får full verkan så kommer kommunala resurser som idag läggs på en rad andra mindre trevliga, men nödvändiga, områden att minska. Ordning och reda i skolan skapar förutsättningar för ordning och reda även utanför skolans väggar.

Våra kommunpolitiker måste våga visa mod och framsynthet. Regeringen måste visa samma mod och, om så krävs, förse kommunerna med de ekonomiska resurser som krävs för att skolan ska fungera så som den måste göra för våra barns framtid.

 

Nelson Mandela – från terrorstämplad till världsförbättrare

“Only armchair politicians are immune from committing mistakes. Errors are inherent in political action.”

En stor människa har gått ur tiden och det är lätt att använda dessa stora ord om Nelson Mandela samtidigt som det kanske är lite mer komplext än att han bara var godheten själv och en idag i det närmaste unisona hyllningskören för honom.

För så här har det nämligen inte alltid varit vare sig vi pratar om Sverige eller andra länders syn på Nelson Mandela. Det vi idag hör är den uppfattning som gäller efter hans frigivning 1990. Vad som hördes före detta var en betydligt mer splittrad syn på honom, hans gärningar och vad han stod för. För det var knappast så att alla framträdande svenska politiker på högerdelen av det politiska landskapet hade de här åsikterna när de själva var unga på 80-talet. Då var nog snarare den generella uppfattningen hos många, inte minst bland många moderater, att han var en terrorist.

Sanningen är sällan så endimensionell som det lite för ofta målas upp som. Mandela har levt ett liv som radikal rebellisk, ledare för ANC:s militära gren, och så obekväm för makten att han fängslades och fick sitta alla de år som i många fall skulle skapat en hämndlysten och oresonlig människa. Men i Mandelas fall blev det istället en man som är det dom flesta idag förknippar honom med som landsfader och samhällsbyggare i sitt land.

Istället för hämnd förlät han, sökte försoning och en väg att ena det Sydafrika som han och befrielserörelsen uppmanade världen att bojkotta som en påtryckning mot de styrande. När han väl släpptes så satte han sig bokstavligen direkt vid samma bord som han kämpat emot och kom överens om en väg in i framtiden för Sydafrika. Det skedde givetvis också tack vare att Botha, de Klerk och övriga vita styrande i landet också var beredda till försoning.

Men det hade aldrig skett utan att Mandela var den man och människa med förmåga att se bortom primitiva kortsiktiga lösningar som inte var bra för människorna i Sydafrika. Han erkände brott och satt 27 år i fängelse, kom ut ifrån detta och lärde både sydafrikaner och världen vad förlåt och försoning innebär i praktiken.

Så givetvis är det en stor människa som har lämnat jordelivet, men han är och var denna stora människa i betydligt fler dimensioner än vad vi lärt oss känna igen sedan frigivningen 1990.

“No one is born hating another person because of the colour of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.”

En stor fråga för Sydafrika nu är hur arvet efter Mandela kommer att förvaltas. Man lyckades aldrig att ta sina visioner så långt som man önskade och kompromissade i många delar bort möjligheten att förändra Sydafrika fullt ut.

Det har under ganska många år kommit oroande rapporter om hur ledande företrädare i Sydafrika idag agerar på ett sätt som ligger långt ifrån vad jag tror att Nelson Mandela vill stå för. Landets president Jacob Zuma har definitivt inte ett sätt att agera och uttala sig som ligger i Mandelas linje och han har även kritiserats starkt av Desmond Tutu. Det positiva som finns att säga om Zuma är att han tar avstånd ifrån Zimbawes Robert Mugabe och hans diktatoriska sätt att leda grannlandet.

Även om tidigare ungdomsordföranden för ANC Julius Malema uteslöts ur partiet för ett antal kontroversiella uttalanden så är också han ett tecken på att Sydafrika har starka slitningar.

Mandela_2_0

Det kanske inte händer så mycket direkt, men jag är rädd för att den symbolik som finns i Mandela och vad han har gjort för Sydafrika är något som har hållit samman landet och hållit tillbaka starka krafter som när han nu inte längre finns i livet mycket väl kan explodera och skapa en situation som kan påverka hela södra Afrika.

Jag hoppas verkligen att arvet efter en av vår tids största och viktigaste personer är starkare än så.

En fråga man också kan ställa sig, och bör göra, är vilka personer som är dagens Mandela där vi inte på något självklart vis kan se att denna person går från att vara en radikal och rebellisk person som gör att vissa ser personen som en terrorist och många andra ser samma person som en frihetskämpe.

Vi har en benägenhet att i alldeles för hög grad måla både personer och grupper av människor i svart eller vitt när verkligheten i princip alltid är så mycket mer mångfasetterad.

“Out of the experience of an extraordinary human disaster that lasted too long, must be born a society of which all humanity will be proud.”

Alkoholen i “Så mycket bättre” är onödig och tillför minimalt

Det är upp till var och en att ansvara för hur mycket alkohol man dricker så länge det inte går ut över omgivningen. Jag är exempelvis motståndare till den debatt som kommer inom någon vecka som går ut på att vi som vuxna ska avstå snapsen på julafton för barnens skull. Det är inte i ett sådant symboliskt tomt avståndstagande som vi gör någon skillnad så länge det handlar om vad våra barn får uppleva när vuxenvärlden dricker för mycket alkohol.

Om man tar parti för alla barns rätt till en vit jul så borde man i rimlighetens namn göra detsamma övriga 51 veckor om året. För det handlar inte om att skillnaden går vid några snapsar eller några öl.

De här barnen, som är utsatta för vuxna människors drickande och som är det som kan skada, handlar inte om det måttfulla drickandet utan om det som existerar vecka ut och vecka in året runt under stora delar av deras uppväxt. För dessa barn spelar det ingen som helst roll om du eller jag avstår en julsnaps den tjugofjärde.

Samtidigt har jag, utan att vara moralistisk, personligen fått allt svårare för den svenska alkoholromantiken och den framträdande plats det omåttliga drickandet har. Det kan delvis bero på att jag inte alls dricker alkohol själv i närheten av den utsträckning som jag gjorde för 8-10 år sedan och att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt ändå. Det är fantastiskt gott att dricka några öl en fredagskväll eller en whiskey på lördagen, inget snack om den saken, men att hälften av årets alla helger (minst) vakna upp en lördag eller söndag och veta att det i bästa fall inte går att köra bil än på några timmar, eller i värsta fall vara bakis en lång stund in på dagen, är inget jag längtar efter. Det som skedde med stor regelbundenhet för 8-10 år sedan (läs: minst ett par gånger per månad) sker idag ett par-tre gånger per år. Men det är mitt val och ingen annans.

Möjligen som en följd av detta har jag även på senare år reagerat över vilken relativt framträdande roll alkohol har fått i svenska underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Aktuellt just nu är “Så mycket bättre” på TV4 där öl, vin, champagne och sprit är en stor del rent visuellt och något som också påverkar hur artisterna beter sig. Ett annat exempel är “Stjärnorna på slottet” på SVT och det allra mest talande av dom alla “Pluras kök” där alkoholen har en roll som nästan överskuggar själva maten dom lagar och äter.

Just “Pluras kök” har jag fått svårare att se med samma glädje som de första säsongerna när det inte var på det här viset och det stör mig att en del som inte behöver vara så framträdande förstör något som i grunden är en bra idé och alldeles lysande tv-underhållning. Det är inte skoj att se en stenpackad Plura stå och sluddra i slutet av varje avsnitt.

En annan signal som sänds ut varenda helg från oss personligen är alla dessa bilder på Facebook och Instagram som enbart föreställer ett glas med alkohol eller en flaska i sin enkelhet. Det signalerar att vi mår bra och har roligt vilket ju inte är något märkligt i sig att vilja göra. Jag har gjort det många gånger och säger inte heller att det behöver vara fel, men att detta så entydigt signalerar lycka när det hos så många istället är sinnebilden för personlig olycka och en omgivnings lidande är det få av oss som tänker på. Då handlar det kanske inte om en glättig filtrerad Instagram-bild utan om samma ölmärke x 13 tomma flaskor utspilld på ett vardagsrumsbord och en sovande stenpackad förälder i soffan.

På 80-talet var det förfärligt att vi fick se amerikanska tv-serier som Dallas där JR Ewing både rökte och drack varenda vecka. Även i svenska tv-serier var alkoholen då mer framträdande och möjligtvis ärligare framställd än vad vi ser idag där det är mycket mer svart eller vitt.

I slutet av 90-talet och början av 00-talet var det en lång rad dokusåpor där alkoholen flödande som bespottades av etablissemanget. Baren, Villa Medusa och Big Brother är väl de främsta exemplen över där alkoholen medvetet användas av programmakarna för att påverka deltagarna i hur man betedde sig.

Idag ser vi inte den typen av dokusåpor längre. Istället ser vi hur den svenska kändiseliten, på bästa sändningstid, låta sig påverkas på exakt samma triviala vis som alla “billiga” dokusåpadeltagare i Baren, Villa Medusa och Big Brother gjorde.

För att koka ner det hela lite så handlar mina funderingar inte om, som jag inledde med, att tala om för någon annan hur dom ska leva sitt liv. Det handlar i första hand om att jag tycker att alkoholen har fått en alldeles för framträdande roll i underhållningsprogram på bästa sändningstid. Det är onödigt och tillför inte sammanhanget vad man inbillar sig.

Svensson, Sjögren, Sjögran och bilen

Det som varje klart tänkande fotbollsintresserad svensk undrade i måndags när Anders Svensson fick en bil för sitt landskampsrekord på herrsidan var ju tydligen ingenting som Fotbollförbundet reflekterat över.

Att överraska Anders Svensson med något som ger honom möjligheten att betala sisådär 200 000 i skatt är ju spännande i sig. Att man inte överraskade Therese Sjögran, som spelat flest landskamper på damsidan, med samma sak är ju det som ingen förstår logiken i.

Det är i grunden ogenomtänkt och mycket märkligt. Detta borde man givetvis ha funderat igenom i förväg, vilket inte hade skett, och istället försöker Fotbollförbundet att rädda upp det i efterhand med diverse påståenden som är betydligt mer ihåliga än en schweizerost.

Det ska enligt förbundet ha funnits en lysande plan att fira Sjögren (!) vid ett senare tillfälle och att att överraskningen till henne är samma som till Svensson – en bil för 340 000 kronor.

Givetvis är det en efterhandskonstruktion, något annat är bullshit, och vilket annat tillfälle som är bättre än Fotbollsgalan som forum för att hylla Sjögran är en mycket bra fråga. En minst lika bra fråga är hur mycket överraskning det är att hon då skulle få en bil?

Vad detta egentligen visar är att SvFF inte ens på högsta nivå har en medvetenhet och en plan för att behandla kvinnliga och manliga fotbollsspelare på samma vis. För det finns ingen skillnad alls mellan Anders Svensson och Therese Sjögran.

Båda är i slutet av sin landslagskarriär.

Båda har spelat flest landskamper för sina respektive landslag.

Den enda skillnaden sett ur ett ledningsperspektiv på Svenska Fotbollförbundet är att Anders Svensson är en man och Therese Sjögran är en kvinna.

Ska Moderaterna haverera redan innan man förlorat makten?

Frågan är faktiskt berättigad om man har följt debatten och diverse olika reportage på sista tiden och sedan lägger ihop det med vad som har skett i partiet de senaste 2 åren.

Allra bäst, och mest initierat, kanske man får det beskrivet för sig i Fokus och artikeln Underbara dagar bakom oss där en förödande bild av uppgången efter valet 2002, valvinsten 2006 (och 2010) tillsammans med den fullkomliga dränering på kompetens som har drabbat partiet successivt sedan 2006 framträder. Allt detta varvat med en historik om partiet från slutet av 60-talet och framåt där framgångar skapades av den politiska kompetens som fanns i partiet då och som trots allt var grunden även för den generation som tog över efter valet 2002.

Man kan säga mycket om den trötthet som fanns hos socialdemokratin och som var grunden för deras förlorade makt 2006. Men trots detta var man inte ett parti som havererade inifrån före det att man förlorat makten. Trötthet och brist på idéer, absolut! Men det stora haveriet inleddes först efter Göran Perssons avgång, med Sahlintiden och Juholts makalösa stund på toppen innan Löfven steg in och ändå skapade någon form av lugn i leden (för en stund).

Det som nu sker i det nya statsbärande partiet (det är väl fortfarande så man vill bli sedda?) är att man både visar upp en stor brist på visioner, där man på något vis sticker hakan utanför mellanmjölkens land där nästan alla andra står och betar, samtidigt som man snart inte har ett enda starkt namn kvar som internt kan hantera den helt avgörande inrikespolitiken för partiet.

Förutom att statsministern själv får utstå en hel del kritik för bristande ledarskap, där kompetens har sköljts ut genom partiets dörrar, så är det fullkomligt uppenbart att partisekreterare Kent Persson inte på något vis har det förtroende som han skulle behöva ha inom partiet. Strömlinjeformade budskap som upprepas med en papegojas envishet är ingenting som vare sig lockar väljarna eller som imponerar på avgörande företrädare inom partiet.

Fredrik Antonsson beskriver idag sin besvikelse över vad som skett med det parti han tidigare stod upp för och hur det gick till när han slutligen gav upp tron på Moderaterna. Det skedde i samband med en meddelande-växling mellan honom och partisekreterare Persson i samband med Alliansens korvgrillning i Maramö i februari och det budskap Persson klart och tydligt förmedlade var att Antonsson inte visade tillräcklig tillgivenhet till Moderaterna och att han borde ändra på sig för att det skulle finnas någon del av hans plattform i partiet kvar.

Till saken hör att Antonsson och Persson före den sistnämndes allt tyngre positioner inom partiet var goda vänner i den dagliga politiska debatten. Så är inte fallet längre och det är definitivt så att orsaken i första hand ligger i hur Kent Persson har förändrats sedan han klev allt längre in i Moderaternas centrum.

Jag undrar hur Moderaterna ens ska lyckas ta sig fram till valdagen i september nästa år utan att allt det som för oss väljare ligger under ytan och gror internt i partiet också briserar och blir till en föreställning inför öppen ridå?

Socialdemokraterna förlorade makten 2006 till en enad Allians som hade förberett sig noggrant och var väl samspelta. Man själva var trötta och utan idéer. Mot detta ställdes något som kändes fräscht och spännande, med många starka personer, som hade förmågan att driva det hela framåt under de första åren.

Moderaterna kommer att förlora makten 2014 till något som vi inte ens vet vad ännu och där vi har en socialdemokrati i förarsätet som har parkerat så nära Moderaternas politik att det inte ens går att öppna dörrarna och komma ut och andas frisk luft.

Det är inte speciellt mycket, om ens något, i svensk politik just nu som känns spännande och fräscht sådär så att man verkligen vill engagera sig eller lägga sin röst på det. Det finns ett utrymme, som är ganska stort om man bara vågar, att faktiskt göra något i svensk politik som bryter mönstret i det som idag helt kretsar kring två stora partier.

Tyvärr verkar det inte finnas någon som har den förmågan och ännu mer tyvärr är den stora vinnaren av detta Sverigedemokraterna.