Revirpinkande grunden för konflikten hos Moderaterna i Bollebygd

Moderaterna i Bollebygd har en konflikt som i första hand berör en person som inte tyckt som ledningen anser vara gott nog.

Det kan givetvis finnas fler orsaker än vad som sägs, men dagens artikel i Borås Tidning visar inte det. Snarare handlar det om att ledande företrädare tycks vilja slå vakt om sina positioner än att tillåta åsiktsskillnader och ifrågasättanden av vad ledande företrädare driver för linje.

För några år sedan hade jag starka funderingar på att engagera mig politiskt lokalt i Bollebygd. Även om det inte var det som avgjorde så var en av mina allra största farhågor att mina åsikter i enskilda frågor, i första hand nationella, inte skulle falla i god jord.

Det är märkligt hur lågt i tak det tycks vara i en tid när det i många kommuner dras ner på antal ledamöter i kommunfullmäktige pga för få intresserade. Om vi bortser från rena tomtar så borde ett starkt engagemang vara en guldgruva även om det finns avvikande åsikter i enskilda frågor.

Uppenbarligen fungerar det inte så hos Moderaterna i Bollebygd och tydligtvis är det inte heller ett problem isolerat till just det partiet. Sofia Mirjamsdotter skrev igår i Sundsvalls Tidning hur det just i Sundsvall på bara några månader. Där handlar det om en miljöpartist och en moderat som känt sig tvingade att hoppa av och istället bildat två nya partier:

I många fall är det nyttigt för politiken med nya partier som fokuserar på bortglömda politiska frågor. De kommer upp på bordet och tvingar till handling. Samtidigt som det kan orsaka kaos och svårigheter att enas i beslutande församlingar. Det är precis så det ska vara i en demokrati. Ändå bör det som nu händer i Sundsvall mana till eftertanke hos de etablerade partierna, och en ambition att höja taket i de interna diskussionerna. Det behövs fler, inte färre personer som Ammor och Möller i de etablerade partierna, som kan skaka om och driva utvecklingen av partiernas värdegrunder.

Det här är lokalpolitiska exempel och jag tror att det är tuffare ju större kommun vi pratar om och att det inom rikspolitiken är ännu snävare i vad man får säga för att ha en chans att skapa sig en plattform och framträdande position.

I det aktuella Bollebygdsfallet är det uppenbarligen många moderater som väljer att vara tysta, även vissa jag känner, och det gör mig ganska bekymrad.

Uppdatering:

Efter lite lyssning mot rälsen är det nog mer som ligger bakom det aktuella fallet i Bollebygd än vad en ensidig rapportering i Borås Tidning gör gällande. Dock kvarstår frågetecknen där ledningen för partiet i Bollebygd nog behöver ta bladet från munnen – om inte annat för egen skull.

Jills veranda tar oss med under den glättiga ytan

Artister som Johnny Cash och Dolly Parton är kanske det som svenskar i allmänhet skulle nämna om dom fick frågan om dom känner till någon country-artist. Kanske är också bilden av countrymusiken mycket mer kopplad till en klatschighet än vad den någonsin förtjänar.

Det är säkert många som förknippar country med de olika slakter som har skett av diverse svenska artister genom åren och egentligen finns det bara en svenska artist som har tagit countryn på allvar och gjort något av det hela som i alla fall knyter an till vad det handlar om och det är Jill Johnson. Det finns även ett antal som gjort det på svenska på ett mycket bra vis. Kanske är Alf Robertsson och hans berättande i countrymusikens linje den som gjort det allra bäst.

Att just Jill Johnson är synonym med countryn tror jag de flesta håller med om och efter hennes programserie Jills veranda har hon i både mina och andras ögon växt både som artist och som en person med förmåga att ta sig an frågor med ett mycket större djup än vad som normalt sker av svenska artister i tv-sammanhang.

Det är en programserie som på ett vis knyter band ifrån Så mycket bättre där vi från början fick lära oss att känna helt andra sidor än vad vi normalt ser. Där har det utvecklats till mer ryggdunkande på senare år och istället får vi Jills veranda där de olika gästande artisterna både delar med sig av sig själva och faktiskt har åsikter värda att lyssna på kring ämnen som tillhör vår vardag och den inte alls glättiga tillvaro som vi eller människor i Nashville och dess omgivningar lever i.

Det är smärta och svärta i programmen med Kristian Gidlund och Kakan Hermansson. Det är mer av idoldyrkan och djup kunskap om countryn med Magnus Carlson. Det är sann musikglädje med Marit Bergman och besöket i Appalacherna i spåren av The Carter Family. Det är en oväntad sida av Skizz och en bild av hur svårt det fortfarande är att vara svart när Titiyo beskriver sin syn på att besöka vissa delar av USA. Det är en blandning av livet skulle man kunna säga och det är väl just det countryn handlar om – livet i dess vardag.

Att höra Kristian Gidlund sjunga Blue eyes crying in the rain och relatera den till hans starka koppling till Hank Williams som dog vid 29 års ålder samtidigt som Kristian själv vid programmets inspelning har 4 månader kvar att leva och själv undrar om han ska få uppleva att bli äldre än just 29 år är skakande och en kuslig koppling. När vi dessutom redan vet att han inte fick uppleva sin 30-årsdag blir det ännu värre att se…

För mig knyter countryn, och det jag gillar i denna, ihop banden med den musik som jag tycker allra mest om. Den musik som berättar en historia att relatera till och där svenska artister som Peter LeMarc, Anna Ternheim, Plura, Mauro Scocco och Ulf Lundell är kända namn på det spåret. Det finns andra lite mindre kända berättare som Toni Holgersson eller Anna Hertzman. Artisterna jag nämner är inte country i den bemärkelsen att dom är hämtade ifrån Grand ole opry i Nashville, men det är musik som berättar historier som relaterar till människors vardag.

Det finns många som ser musik som något där det ska vara glatt och utan sorg. Den typen av musik gillar jag också, men det är svärtan, melankolin, det sorgesamma och berättandet om vardagen och människor som är fundamentet i vilken musik som fångar mig.

Magnus Carlsons Weeping Willows starka koppling till countryn har jag inte sett så tydlig som vid programmet med honom, men det är en bekräftelse på vad det är jag föll för i deras musik. Jag kan fortfarande minnas känslan i kroppen när jag i den kyliga och mörka Boråsnatten någon gång våren 1998 stod på en balkong och lyssnade på Weeping Willows med So it´s over. Det är country för mig…

 

Livemusiken från programmet finns nu samlat på ett album. Även om ni tror att ni inte gillar country så föreslår jag en lyssning. Jag tror att ni fastnar minst för någon av låtarna:

För den som är intresserad finns det även en spellista som SVT lagt upp där en stor del av all övrig musik som spelats i programmen finns:

Aregawi bara en bricka i spelet

Fler detaljer kring Abeba Aregawi, hennes svenska medborgarskap, tävlande för Sverige och skilsmässan börjar nu komma fram.

Alldeles tydligt har hennes svenska klubb Hammarby redan från början varit väl informerade om vad det hela handlar om. Trots det har man hållit fanan högt och inte satt ner foten.

Att det inte handlar om ett äktenskap grundat på annat än en väg in i Sverige och medborgarskap och även i frågan om att skatta så lite som möjligt (ingenting i Etiopen) har klubben varit medvetna om och arbetat mer eller mindre aktivt för.

Hur ekonomin hanteras är en sak. Den kan man ha åsikter om men det är inte där skon klämmer. Istället är det den springande punkten om det faktiskt är så att medborgarskapet har kommit till genom ett regelrätt skenäktenskap. Alla kort är inte på bordet men mycket talar för detta.

Hur stor delaktighet Aregawi själv har i de olika delarna är svårt att veta. Hon har gift sig och ansökt om det medborgarskap hon fått. Men vilken styrning har hon haft och vem är det som tjänar på det hela mer än vad hon själv gör?

Det här skadar i första hand Abeba Aregawi men i takt med att den här historien växer i omfattning, och vilka som haft kunskap om det hela, så skadas även svensk friidrott genom hennes förening och vidare till Friidrottsförbundet.

Dessutom är det här, om inget nytt kommer fram, som klippt och skuret för vissa mörka krafter i det svenska samhället som med alla medel vill stänga våra gränser för människor från andra länder. Det kanske är det allra värsta i förlängningen av det hela.

Mer och mer ser det här ut som om Abeba Aregawi är en bricka i ett spel där det i slutändan handlar om pengar. Följer vi dom så kommer vi säkert också närmre sanningen.

 

Abeba Aregawi och hennes mörkade skilsmässa

Nyheten om att Abeba Aregawi skilde sig redan i maj förra året och sedan dess mörkat detta är katastrofalt.

Även om det inte finns några belägg för att hennes svenska medborgarskap kommit till via ett skenäktenskap så finns det alldeles för många frågetecken i det hela för att det ska kännas bra.

Det kan vara så att kärleken har tagit slut mellan henne och Henok Weldegebriel. Sånt händer många och betydligt snabbare än vad som skett i deras fall. Dom gifte sig trots allt redan 2008. Det kan också vara så att hon helt enkelt inte vågat tala om vad som är verkligheten på grund av hur det nu kommer att låta.

Allt detta är möjligt och kanske kommer det en fullkomligt godtagbar förklaring efter hennes VM-lopp till helgen. Men krävs nog en mycket bra förklaring för att den ska vara tillräcklig för alla de människor runt omkring henne som nu känner sig rejält blåsta.

Friidrottsförbundet säger att det inte är en fråga för dom och det stämmer kanske just nu. Men det blir en fråga när Abeba Aregawi tävlar för Sverige och under många år framöver är tänkt att vara en förebild för svenska löpare. Den matchen kan bli betydligt svårare efter det här.

Statsminister Stefan Löfven har allt att förlora

Det finns ingenting som tyder på annat än att vi efter valet i september kommer att ha Stefan Löfven som vår nya statsminister. Även om opinionsundersökningar ska tas för vad dom är så är skillnaden så stor med bara ett halvår kvar att det vore overkligt om Alliansen skulle lyckas vända på det hela.

Trots bristande insikt om vad det är för politik väljarna har byggt upp sina förväntningar kring för att ge Alliansen en så kraftig bakläxa som det lutar åt. I min värld är det mer en en missnöjesyttring än att man har kunskap om en politik som på något djupare plan förändrar någonting av det som debatten går hetast om.

Även om Stefan Löfven kommer att bli statsminister så är det inte på något vis så att hans parti är på väg mot något fantastiskt resultat. Man ligger bara några procent över det katastrofala resultatet från 2010.

Till det kommer Vänsterpartiet som sakta men säkert får ett allt starkare stöd, mycket beroende på S brist på alternativ, och om det håller i sig inte alla går att ställa åt sidan på det vis som S nog hoppats på i en förhandling om hur regeringen ska formeras. Utan ett stöd från V blir inte Löfven statsminister och för att få ett stöd från V så måste Löfven på en rad punkter kliva en bra bit åt vänster jämfört med vad som har signalerats ännu så länge.

Utan ett stöd från V så skulle det mycket väl kunna väga jämnt mellan S+MP och Alliansen. I det läget hamnar vi helt plötsligt i ett läge där V och SD kommer att få en betydligt större roll i bildandet av en regering än vad de flesta av oss vill.

Precis allt tyder alltså på att Stefan Löfven blir statsminister. Allt annat vore direkt sensationellt och att betrakta som en fullkomlig genomklappning.

Men samtidigt så bygger opinionsstödet inte i speciellt många delar på en tro på en ny politik som ska förändra och skapa en långsiktig vision om hur Sverige ska se ut. Det bygger på varsin del missnöje över regeringen och okunskap om hur lite det i praktiken skiljer mellan S och Alliansen. Det bygger också på nostalgi och tron på att historiska lösningar är aktuella lösningar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till när jag försöker förstå hur det kan vara ett så stort försprång.

Att det finns ett missnöje inför Alliansen är det inget snack om och givetvis är det många av oss som bidragit till att rösta fram dom till makten som ingår i de missnöjdas skara. Inte heller jag ska påstå att jag är nöjd med hur det ser ut idag både rent politiskt och på en rad områden runt om i samhället.

Men även om jag är missnöjd så måste ändå frågan i det läget vara om jag ska rösta fram en annan regering bara för att få ett ombyte eller om jag ska göra det för att jag ser att det kommer innebära något nytt, spännande och visionsfyllt?

Ska jag rösta fram Stefan Löfven för att Alliansen tappat styrfart efter att girat in i mittenträsket?

Ska jag rösta bort Alliansen för att ge ett i högsta grad oprövat kort i ett stukat parti chansen att regera med ungefär samma politik som vi redan har idag?

Likheten med 2006 är att vi har en statsminister som börjar bli extremt trött på jobbet och att regeringen inte har några visioner ens om vad man vill genomföra den kommande mandatperioden.

Skillnaden mot hur det såg ut inför valet 2006 är dock mycket större än vad vissa försöker göra gällande. Då fanns det i alla fall en plan för de kommande mandatperioderna från Alliansen som man faktiskt har hållit sig till i stora drag. Den här gången går vi in i de sista 6 månaderna till valet med två regeringsalternativ utan några vettiga visioner om vart man vill ta Sverige 5, 10 och 20 år in i framtiden.

Så även om det mesta talar för att Stefan Löfven kommer att stå där på valkvällen som en vinnare så kommer han att göra det med enormt mycket att förlora om han inte omgående ser till att börja prata om vad man konkret vill göra för att förändra Sverige och vem man har för avsikt att regera med förutom Miljöpartiet.

Samma sak gäller Alliansen – även dom har en politisk vision att lägga upp på bordet.

Just nu är jag inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta!

Kan en svensk verkligen vara oskyldigt skyldig för doping?

Tre kronor var bleka mot Kanada i hockeyfinalen. 0-3 utan Nicklas Bäckström som fick avstå av medicinska själ som det sades. Direkt efter matchen fick vi veta att han stängts av för doping och efter hand har mer detaljer framkommit om detta.

Det handlar om allergimedicin som han använder regelbundet men nu har han legat över det gränsvärde av en specifik substans.

Jag förstår Bäckströms förtvivlan. Tror inte att han skulle ha försökt att bli bättre på det viset. Jag kan också förstå Per Mårts frustration över att få detta i ansiktet någon timme före den stora finalen.

Det jag dock har svårt att förstå är varför just en svensk hockeyspelare som, hur klantigt och oskyldigt det än kan tyckas vara, skulle komma undan med att ha för höga värden av ett preparat som bara tillåts upp till en viss nivå!

Vi kan ta de höga blodvärden som längdskidåkare ibland stoppas att delta i ett enskilt lopp som exempel. Eller när Marit Björgens bruk av astmamedicin (som nu är tillåten) var en nyhet. I båda dessa exempel så låter tongångarna inte speciellt förmildrande. Det är mycket “ingen rök utan eld” när sådant händer och resonemanget går mycket ut på att det nog ligger annat fuffens bakom.

Vi har otaliga gånger hört mer eller mindre osannolika förklaringar till varför en idrottsman fått i sig en mer eller mindre allvarlig substans inom det breda spektrat av dopingklassade preparat. En svensk är inte en mindre osannolik dopingförbrytare än någon annan.

Sedan tror jag inte att Bäckström gjort detta för att bli bättre. Men jag blir irriterad över att reaktionen från så många är så förstående i förhållande till hur reaktionen hade varit om det handlat om en annan nationalitet än svensk i Bäckströms pass.

En annan intressant sak är hur denna enskilda händelse i OS, på dess sista dag, får människor som inte yttrat ett ord om någon av alla prestationer i tävlingarna i OS helt plötsligt ger sig hän i den här frågan. Men det är kanske en fråga som är betydligt djupare och svårare att förstå än varför ett klantigt agerande av Bäckströms medicinering givit denna trista debatt på OS sista dag.

Det är längdåkarna som räddar den svenska OS-äran

Sochi-OS är över och Sverige gör medaljmässigt sitt bästa vinter-OS genom alla tider. Jag gav mig in på ett extremt vågat tips om 19 svenska medaljer före OS med ett vägt tips, sett till tidigare två vinter-OS, på 16 medaljer. Det stannar på strålande 15 medaljer.

Curlinglagen har plockat hem ett silver och ett brons, Anna Holmlund ett brons i skicross och Tre kronor tar ett silver.

Även om det inte går att räkna bort längdåkningen ifrån övriga OS-truppen så är det ändå så att det är längdlandslaget som räddar den svenska OS-truppens ära om man ska se till helheten. Utan deras magnifika OS med elva medaljer är det i många avseenden mer eller mindre stora misslyckanden av inom många andra områden i detta OS.

Det allra största misslyckande för svensk del står det alpina landslaget för. På förhand fanns det många mycket realistiska medaljkandidater på den alpina sidan men ingen av dessa har varit i närheten av att ta en medalj. Jag är fullkomligt övertygad om att de själva känner exakt på det viset. En femteplats i damernas slalom, långt ifrån rejäl medaljchans, är det närmaste.

Ett misslyckande, om inte så stort, står skidskyttarna för. Det fanns någon möjlighet att kunna tampas om en medalj, men den försvann genom missade skott och jag tror att en sjundeplats är det bästa vi fått.

Där det på den alpina sidan mer handlar om marginaler och missar i enskilda tävlingar så ser det betydligt mörkare ut för skidskyttesporten.

Den tredje kategorin som måste ses har misslyckats är snowboard-deltagarna. Sven Thorgren var fyra men i övrigt är det som det brukar i OS-sammanhang – mer snack än verkstad.

Nu ska man inte prata om misslyckanden när Sverige som nation gjort det bästa vi någonsin sett i antal medaljer.

Ska man se till bästa vinter-OS sett till prestationer så ligger Turin 2006 med 7 guld  och totalt 14 medaljer en bra bit före vad vi sett i år.

Längdåkarna har gjort det mycket bra och har i ett antal fall haft marginaler med sig. Emil Jönsson har tagit två brons som i normala fall inte hade givit en enda. Daniel Richardsson var två tiondelar före finnen på 15 km klassiskt.

Charlotte Kalla lyckas med en magisk sista sträcka i stafetten och till det två silver där hon i båda fallen var slagen med betryggande marginal av Björgen respektive Kowalcyk.

Marcus Hellner är med och försvarar stafettguldet från Vancouver och återtar en plats i världstoppen individuellt med sitt silver i Skiathlon.

Bragdguldsvinnaren Johan Olsson genomförde en smärre bragd genom att återkomma och ta ett silver.

Perspektivet av misslyckande i relationen att ta medaljer är förvisso mitt eget, men jag tror att de svenska OS-deltagare som jag berör i de flesta fall instämmer i detta. Det är goda prestationer i tävlingar under speciella omständigheter men det är inte det som både dom och vi vet kan presteras. Det har dom själva, inte minst på den alpina sidan, visat under hela säsongen före OS.

För övrigt återkommer jag i ett separat inlägg med mina tankar om Bäckström och hans allergimedicin.

En första OS-vecka med maximerad framgång

Visst är det så att pricken över i, ett guld, fortfarande saknas i OS efter den första veckan. Men bortsett från det är framgångarna, om än på lite annat vis än mitt tips, uppfyllda till max.

5 silver och 2 brons, samtliga i längdskidor uppe i Laura skidstadion, är över all förväntan där och i nivå med mitt medaljtips. Sju tippade medaljer första veckan (1 guld, 3 silver, 3 brons) har blivit sju medaljer som resultat fördelat på 5 silver och 2 brons.

Detta har skett trots att skidskyttarna har misslyckats enligt mitt tips och garanterat även utifrån sina egna förväntningar.

Utan tvivel är Charlotte Kalla den starkast lysande stjärnan av alla svenskar. Inte bara för hennes två silver utan även sett till vad hon har presterat i sina två framträdanden. Det första silvret, i skiathlon, var det största hon presterat i mina ögon så långt. Det andra på 10 km klassiskt igår slår det och jag längtar redan efter att se henne i avslutande 30 km masstart där jag tror hon har enorma chanser på ännu en medalj.

Hellners silver var på något vis en återkomst till den absoluta toppen. Den märkliga sprintfinalen med Petersons och Jönssons medaljer är roliga men ändå mest bara ett märkligt lopp.

Det som sedan skett idag i herrarnas 15 km klassiskt, med ännu ett silver och ett brons, är två svenska prestationer som på så många vis är både imponerande och tårfyllda.

Johan Olsson har ända sedan VM förra året varit en stor svensk favorit inför OS. När han då blir skadad och inte har kunnat vara i närheten av att förbereda sig optimalt så var uppenbarligen även han själv så tvivelaktig att han övervägde att ge upp. Att i det läget ändå bita ihop, fortsätta träna vad som var möjligt, och återkomma idag och genomföra en så stark prestation är oerhört imponerande.

När Daniel Richardsson i juli månad själv blev allvarligt skadad i sitt knä, samtidigt som hans vän avled, vid en svår trafikolycka fanns det få som trodde att han hade en chans att prestera eller ens ta sig till OS som mycket små. Han tränade tillsammans med landslaget under hösten, byggde upp musklerna kring sitt knä istället för att operera det med en lång tids rehab som resultat och OS som uteslutet. Samtidigt med detta gick han en mental kamp att hantera vad som skedde i själva olyckan.

Att han kommer tillbaka och lyckas prestera så bra att det räcker till ett brons är en smärre bragd.

Även vid sidan om de som tagit medaljer i längdskidåkningen har det varit prestationer på en högre nivå än vad jag trott och helgens stafetter ser mycket spännande ut på förhand. Min tippade bronsmedalj för herrarna måste i ljuset av veckans tävlingar ses som extremt stabilt och frågan är om man inte får bära favoritskapet att försvara guldet. Till och med damerna har en chans på medalj om allt stämmer.

Jag tippade inga medaljer för någon av de svenska deltagarna i freestyle-grenarna, trots att det fanns svenska förhandsfavoriter, och även om det givit en fjärdeplats visar det sig återigen vara något som saknas när det gäller svenskar, favoritskap och denna del av OS. Att det dessutom handlar om en bedömningssport med så mycket tveksamheter gör inte mitt intresse större.

Den andra veckan av OS har jag tippat ytterligare ett guld, ett silver och ett brons för längdåkarna. Med tanke på vad som skett hittills kan det mycket väl landa i fyra eller fem medaljer till.

Att övriga svenska deltagare i OS har sina egna högt ställda förväntningar och mål att uppnå i OS är givet. Men ingen av dom behöver i alla falla känna pressen att ta medaljer på grund av att det saknas sådana sedan tidigare i det här mästerskapet.

För övrigt tycker jag att Viasat på alla vis sköter sig utomordentligt i sitt sätt att hantera sitt första OS. Övertygande kommentatorer, bra bisittare och stålande studievärdar!

Charlotte Kallas största prestation någonsin

Det blev inget guld för Charlotte Kalla.

Även om det bara var 1,8 sekunder som skilde henne från vinnaren Marit Björgen så var det nog egentligen aldrig någon diskussion.

Kalla gjorde precis allt vad man kunde begära av henne. Hon hängde med på den klassiska delen. Hon åkte taktiskt helt fulländat genom hela tävlingen. Hon stod på benen. Hon gjorde sitt ryck på exakt rätt ställe. Men ändå så syntes det hela tiden hur Björgen hade full kontroll över situationen.

Även om Charlotte fick någon meter i sitt ryck så fanns Marit där snabbt till synes ganska enkelt. In i sista kurvan där Charlotte fick ta yttern, för att hantera tröttheten och inte riskera ett fall, så hade Marit kraften att ta innerkurvan och utan någon större kamp dra ifrån på upploppet.

kalla

Charlotte Kalla vann guld för fyra år sedan i Vancouver och var då bara 22 år. Det var en seger som övertygade både mig och många andra om att hon var en vinnare på yppersta internationella nivå. Det var en seger som banade väg för ytterligare ett fantastiskt OS för svensk del och även om det idag inte blev en seger så ser i alla fall jag hennes prestation idag som större än guldet för fyra år sedan.

Med tanke på hur det såg ut idag så finns det mycket stora möjligheter för Charlotte Kalla att vara med och slåss om fler pallplatser i resterande individuella lopp.

Ny svensk succé i OS trots rysk omänsklighet och kraftig risk för terrorattentat

OS i Sotji invigs idag.

Det finns mycket i övrigt att önska vad gäller Ryssland som land och hur man behandlar människor som inte rätar in sig i ledet. Det finns även många verkliga hotbilder som skapar en osäker tillvaro för deltagare och besökare.

Det har funnits starka hotbilder även mot OS som gått i USA och det senast i London. Men inte någon gång har OS gått av stapeln i ett land där bombdåd med många offer sker mer som regel än undantag. Senaste dådet i Volgograd, 100 mil från Sotji,  i december dödade 32 personer.

Jag tror att risken för ett rejält terrordåd, med många dödsoffer, aldrig har varit större inför ett olympiskt spel än den här gången. Risken att den vita snön i Sotji färgas röd av blod är mycket stor.

Om man ändå ser till själva idrotten, som det borde handla om, så tror jag på några trevliga veckor.

Två olympiska vinterspel i rad har det gått alldeles strålande för Sverige med 7 guld i Turin och 5 guld senast i Vancouver.

Det är oavsett om man räknar antal guld eller totalt antal medaljer de två bästa vinter-OS som Sverige gjort genom alla tider.

Den här gången, borta i Ryssland, finns det ännu en gång förutsättningar för att det ska bli riktigt många svenska medaljer även om jag tror  att antalet guld går ner ytterligare.

De som är mest slående den här gången är att förhoppningarna på förhand inte alls är så hårt knutna till specifika fixstjärnor även om de också finns. Istället är det många namn som kan dela på trycket att förlösa den svenska truppen.

Precis som inför 2006 och 2010 sticker jag ut hakan och tippar ett stort antal medaljer för Sverige som med detta skulle göra ett nytt rekord i antal medaljer. Att det är längdskidor och alpint som ska gå i täten är inget överilat tips – 13 av mina 19 tippade medaljer ska bärgas inom dessa. Sedan hamnar 3 medaljer hos skidskyttarna, 2 hos curlingen och ett hos hockeyn.

Totalt alltså 19 medaljer:  3 GULD – 7 SILVER – 9 BRONS.

Dessa kämpar sig svenskarna till på det här viset från imorgon och fram till OS näst sista dag 22 februari:

8 februari – Längdskidor D Skiathlon 2 x 7,5 km – Charlotte Kalla – GULD

8 februari – Skidskytte H 10 km – Fredrik Lindström – BRONS

9 februari – Längdskidor H Skiathlon 2 x 15 km – Marcus Hellner – SILVER

10 februari – Skidskytte H 12,5 km jaktstart – Björn Ferry – SILVER

11 februari – Längdskidor H Spring – Emil Jönsson – BRONS

13 februari – Längdskidor D 10 km – Charlotte Kalla – BRONS

14 februari – Längdskidor H 15 km – Johan Olsson – SILVER

16 februari – Längdskidor H Stafett 4 x 10 km – BRONS

18 februari – Alpint D Storslalom – Jessica Lindell Vikarby – SILVER

18 februari – Alpint D Storslalom – Maria Pietilä Holmner – BRONS

19 februari – Längdskidor H Teamsprint – SILVER

20 februari – Curling D – SILVER

21 februari – Curling H – GULD

21 februari – Alpint D Slalom – Frida Hansdotter – SILVER

21 februari – Alpint D Slalom - Maria Pietilä Holmner – BRONS

22 februari – Längdskidor D 30 km – Charlotte Kalla – BRONS

22 februari – Skidskytte H Stafett 4 x 7,5 km – BRONS

22 februari – Ishockey H – BRONS

22 februari – Alpint H Slalom – Mattias Hargin – GULD

Det är kanske vågat att tro så mycket på Charlotte Kalla redan i det inledande loppet då Marit Björgen har varit så bra även den här säsongen. Men det Kalla har visat prov på, inte minst i klassisk stil, den här säsongen har lyst så mycket av självförtroende att vi kan få se ett klassiskt svenskt guld redan imorgon.

Utan Johan Olssons skada hade han varit given medaljkandidat på alla individuella distanser. Nu är det nästan omöjligt att veta hur han ska kunna prestera, men ett silver på 15 km är möjligt med allt fokus bara på det loppet. Herrarnas stafettmedalj hänger väldigt mycket på om Olsson kan vara med där och göra sig själv rättvisa och Hellner, som inte har lyst på det vis han gjorde förra OS-säsongen och något år därefter kommer inte att försvara sitt guld.

På den alpina sidan ser det så extremt stabilt ut för damerna att två silver och två brons i slalom/storslalom absolut är realistiskt.

Skidskyttemedaljer är den här gången enbart en fråga om herrar. Men där finns det tre killar som kan ta medalj på alla distanser och en stafett där fjärdemannen egentligen är avgörande för medaljframgång. Just på den punkten har det ju senaste åren fallerat rejält.

Sedan kommer curlingen, som vanligt höll jag på att säga, få sina veckor i strålkastarljuset. Det är en sport som vi egentligen bara engagerar oss i när det handlar om olympiska medaljer.

19 medaljer låter helt galet på förhand och det kan likaväl bli 9. Men i tipset finns det egentligen inte ett enda namn som skulle vara den stora överraskningen som OS-medaljör.

Det kommer alltid stora överraskningar och det är dessa som lyft Sverige de senaste gångerna. Det finns ett antal namn som mycket väl skulle kunna ta en medalj om dagen är den rätta: Kajsa Kling, André Myhrer, Calle Halfvarsson, Teodor Peterson, Ida Ingemarsdotter eller Carl-Johan Bergman för att nämna några. Jag skulle kunna tippa någon av alla uttagna freestyle-åkare, men dom har aldrig lyckats leverera i OS tidigare.

Tippade 11 medaljer 2006 blev 14. Tippade 17 medaljer 2010 blev 11.

Om vi hoppas på ett snitt i min felmarginal så tar Sverige rekordmånga 16 medaljer den här gången.