Den livsviktiga elitidrotten och det otillåtna i densamma

Att dopa sig inom idrotten har varit förbjudet i många år. Anabola steroider blev förbjudna på 70-talet och därefter har vi sett andra typer av doping florera med alltmer sofistikerade metoder.

I många sporter finns regler för hur utrustningen får se ut för att det ska vara lika för alla. Vi vet också att det även inom handikappidrotten finns fusk där icke handikappade tävlar som handikappade för att få en uppmärksamhet man annars inte fått. Sedan har vi handikappade som tävlar mot dom som inte är handikappade och där blir ifrågasatta för de hjälpmedel man använder. Australiens Oscar Pistorius och hans kolfiberproteser på 400 m i friidrott är ett sådant exempel. Frågan om könstillhörighet har skördat flera offer på damsidan och där Caster Semenya från Sydafrika är ett av de mer kända fallen på senare år.

Till detta kommen den godtycklighet i bedömningen av resultat inom många olika idrotter som Jonas Karlsson på ett strålande sätt illustrerade i en krönika under OS. Inom vissa idrotter är det tusendelar av en sekund som avgör segraren. I andra är det en funktionär som ska mäta ett nedslag i diskus som är 25 meter ifrån där densamma står vid själva nedslaget.

Många som såg Folke Rydéns dokumentär Medaljens pris reagerade starkt på vad som finns bakom kulisserna i en elitidrottares liv. Visst blev även jag förvånad men kanske inte sådär värst även om vissa av metoderna som alldeles uppenbarligen genererade samma typ av skador självkritiskt borde ske på annat sätt. Men att det krävs en uppoffring utöver det normala för oss andra dödliga var jag medveten om. Det är en livsstil och det är säkert också därför det skapas en tomhet i så många idrottares liv när elitkarriären är till ända.

En av dom som var med i Folke Rydéns dokumentär var Susanna Kallur. Hon har varit skadedrabbad sedan flera år tillbaka och istället för att vara med i OS fick hon avbryta de planerna och återgå till rehabilitering av sitt ben. Nu kan vi läsa att hon i dagarna har gjort ännu en operation och satt in en 33 cm lång titanspik inuti benet som en armering. Det sker inte för att hon ska kunna gå och leva ett drägligt liv. Det sker för att hon ska ta sig tillbaka till löparbanorna och de resultat som hon presterade före skadorna kom på allvar.

Jag har den största respekt för Sanna Kallur och ser henne som en sympatisk person och enormt duktig elitidrottare. Men jag kan ändå inte komma runt frågan om var gränsen går för vad man gör för att kunna upprätthålla en elitkarriär? Är det rimligt att man opererar in 33 cm långa titanspikar i smalbenet för att återigen maximalt kunna belasta detsamma över 100 meter häck? Om det fungerar, är det då ens på samma villkor som resten av de tävlande på startlinjen?

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det – är det beundransvärt eller helt jävla galet och rent av otillåtet i förhållande till andra atleter?

Det jag tycker att Folke Rydéns dokumentär gör är att inge en ännu större respekt för alla idrottare som lägger ner all tid på att nå den yppersta eliten. Det finns inga genvägar för att nå dit. Det handlar “bara” om att göra det så effektivt och smart som möjligt för att undvika dom allra värsta skadorna. Det är snarast en dokumentär som gör att jag i fortsättningen kommer att ifrågasätta enskilda idrottares mer eller mindre stora misslyckanden betydligt mer sansat än tidigare. Ingen är mer besviken än vad dom själva är och de små marginaler i träning och tävling som det balanserar på är förmodligen omöjligt för var och en av oss att förstå.

Det det som går att tillföra utifrån den enskilda atletens egen bubbla är resurser som skapar förutsättningar för att kunna göra de satsningar som sker. Det är inte bara resurser för att kunna träna på elitnivå. Det är även resurser som finns redan på barn- och ungdomsnivå där grunden läggs och där det inte minst måste finnas en kunskap som gör att vi inte ser ett så stort bortfall av skadade ungdomar i dom tidiga tonåren som vi såg exempel på i Medaljens pris. Det är inte acceptabelt och om det sker på ett mycket bättre sätt så skapas det inte bara större förutsättningar för fler världsstjärnor utan även möjligheten och intresset för många andra som inte vill eller kan satsa på den nivån att ändå fortsätta göra det med ett friskt och sunt liv som morot.

Vi ser just nu en enorm motionsboom i Sverige där fler än någonsin springer, simmar, skidar och cyklar runt i landet för att sedan ställa upp i diverse olika motionstävlingar. Det är givetvis något som i grunden är enormt positivt samtidigt som vi ser hur samhället i det avseendet bryts isär där dom som kanske mest av allt skulle behöva ge sig ut och motionera av olika orsaker inte gör det. Motion är att betrakta som läkemedel för många samtidigt som läkemedel används av motionärer för att kunna träna på ett sätt som kroppen egentligen inte klarar av.

Elitidrott och motionsidrott kan gå hand i hand. Det är två väsensskilda saker för utövaren men om förståelsen för elitidrottarens enorma prestationer och uppoffringar finns med, där kunskap och rätt värderingar finns i det idrottande som sker på motions- och lägre elitnivå, så är det i det stora hela något positivt.

Människor med drivkraft som förebilder behövs alldeles oavsett om det handlar om en Carolina Klüft eller en entreprenör som startar och driver företag som skapar arbetstillfällen.