Hur ska vi föra samtal utan att komma längre ifrån varandra?

För någon vecka sedan skrev jag en text med rubriken Besserwissrarna och Birro-koftorna som förorenar den politiska debatten. Den inleds med följande rader:

Dom finns överallt och i alla olika politiska kulörer. Personerna som alltid vet allt före alla andra.

Allra helst gör dom det innan det ens har skett genom att idiotförklara alla som inte tycker som dom.

Samma sak sker när en person baserat på fakta, snarare än tro eller fingret upp i luften, har det stora modet att ändra uppfattning i en sakfråga.

Det går att kalla dom för fullkomligt fantastiska personer som verkligen har stenkoll på allt som nästan ingen annan har eller så kan man kalla dom för fullkomligt fanatiskt upptagna av sin egen självgodhet.

Vilken kulör dom har spelar ingen roll eftersom dom finns i alla läger.

Lite längre in följer jag upp detta:

Vi måste få tänka fritt utan att direkt sättas in i ett fack där vi inte får ha andra åsikter än de som står på det facket. Om vi ger oss in i en debatt med en åsikt så måste vi också kunna bemöta frågor och kritik utan att surmulet backa och sätta på oss foliehatten och Birro-koftan. Vi måste kunna byta åsikt och se det som en styrka snarare än att med ett hånleende bli kallad PK eller populist.

När jag läser Sofia Mirjamsdotters ledare i Sundsvalls Tidning så känner jag att det hon skriver någonstans pekar i samma riktning som det jag själv kom fram till i min text:

Min upplevelse är att den som uttrycker sig idag måste vara säker. Åsikten måste vara klar och tydlig, den får inte spreta, man får inte säga å ena sidan å andra sidan, man får definitivt inte visa förståelse för motståndarens argument. Positionering har blivit viktigare än sakfrågan, polariseringen breder ut sig i takt med de medvetna missförstånden som uppstår i den nya folksport “debatt” som utspelas på nätet. Sporten som belönar den som är rapp i käften, gärna lite elak, alltid säker i sin åsikt och aldrig tvekar.

Det Sofia kommer fram till i sitt resonemang är det farliga i att man blir tyst i debatten istället för att ta den då det alldeles för ofta blir jobbigt.

Det handlar också om hur alldeles för många kör på att oavsett vad de man själv sympatiserar med säger eller gör så är det alltid fullt fokus på att hitta fel och skälla på sina politiska meningsmotståndare även om de inte ens är i position att göra något annat än att bara tycka saker just nu.

Kritik mot de man står närmast uttalas inte. Det är istället svepande och generaliserande kommentarer om “borgarna”, “kommunisterna” eller något annat käckt som buntar ihop alla i en smutsig hög.

Kritik mot samhällsinstanser uttalas bara när det passar ens egen agenda men inte när det sker uppenbart bisarra saker som borde vara föremål för en kritisk kommentar för alla oavsett politisk utgångspunkt. Allt sker för att vinna matchen på pappret snarare än att vinna den med bästa lösningarna och framtidsutsikterna.

När inte ens personer som Sofia Mirjamsdotter känner att hon orkar eller kanske ens vågar ta en diskussion i alla lägen så är det ett ytterst oroande tecken på hur illa det är ställt.