Besserwissrarna och Birro-koftorna som förorenar den politiska debatten

Dom finns överallt och i alla olika politiska kulörer. Personerna som alltid vet allt före alla andra.

Allra helst gör dom det innan det ens har skett genom att idiotförklara alla som inte tycker som dom.

Samma sak sker när en person baserat på fakta, snarare än tro eller fingret upp i luften, har det stora modet att ändra uppfattning i en sakfråga.

Det går att kalla dom för fullkomligt fantastiska personer som verkligen har stenkoll på allt som nästan ingen annan har eller så kan man kalla dom för fullkomligt fanatiskt upptagna av sin egen självgodhet.

Vilken kulör dom har spelar ingen roll eftersom dom finns i alla läger.

Som kontrast till dessa personer har vi en skara ledande politiker på riksnivå som är precis raka motsatsen och inte vågar ha en enda egen åsikt eller yttra något som det minsta lilla skulle kunna ge intrycket av att faktiskt andas handlingskraft. Det saknas ledarförmåga. Det saknas visioner. Det saknas mod att ta besvärliga beslut med risk att det blir fel någon gång.

Till detta har vi en lång rad folkvalda politiker runt om i landet som dagarna i ända får klä skott för allt som “politiker” gör alldeles oavsett vad det handlar om. För politiker är generellt lite korrupta och tänker mest på sig själva. De är lite av ett eget folkslag i mångas ögon och alla är de personer som skor sig själva i möjligaste mån när det i verkligheten mest handlar om människor som har ett intresse och faktiskt offrar både tid, pengar och sin psykiska hälsa.

I väljarskaran skapas ibland ett så stort missnöje att det bildas lokala partier som baserat på en sakfråga fångar många röster i ett val att de själva blir politiker utan att själva se sig som “politiker”…

När de fått det mandatet så använder de inte detta för att hitta en väg framåt för det samhälle som behöver utveckling, kreativitet och visioner. Istället blir de en egen hybrid av “politiker” som väljer att vara motvals och leta upp varje tillfälle att hugga en kniv i ryggen på sina kamrater till fritidspolitiker. Inte sällan handlar det om personer som tycker att det mesta var bättre förr, att utveckling är för storstäder och att ingen lyssnar på “vanligt folk” och “sunt förnuft” – den icke-rasistiska släktingen till alla sverigedemokrater helt enkelt. De är inte på något vis intresserade av vad väljarna vill vid sidan om den sakfråga som tog dom in i fullmäktige eller regionen.

Tycker ni att jag raljerar lite för mycket om politiskt färgade besserwissrar, politiker på olika nivåer och vilka orimliga krav som medborgarna ställer på våra politiker? Kanske? Kanske inte?

Tycker ni att jag själv har agerat på något av de här viset tidigare? Ja, förmodligen! Men inte längre på det enögda politiska sättet som så många gör i den alltmer polariserade debatten i samhället.

Vi måste få tänka fritt utan att direkt sättas in i ett fack där vi inte får ha andra åsikter än de som står på det facket. Om vi ger oss in i en debatt med en åsikt så måste vi också kunna bemöta frågor och kritik utan att surmulet backa och sätta på oss foliehatten och Birro-koftan. Vi måste kunna byta åsikt och se det som en styrka snarare än att med ett hånleende bli kallad PK eller populist.

Vi lever i en orolig tid som på många sätt lockar fram de allra sämsta sidorna hos oss när kortsiktighet, rädslor och försiktighet ersätter visioner, mod och styrka. Det måste finnas ett läge mellan intetsägande hummanden och högt skrikande plakatbudskap. Annars är vi illa ute.

Vi och våra politiker måste våga bryta mönster som inte längre går att fortsätta bygga på.

Alliansen kan inte tro att man ska återfå makten 2018 genom ett nytt manifest som förintar identiteten hos vart och ett av partierna.

Socialdemokraterna måste sluta tro att man är det enda stora partiet som kan diktera villkoren alldeles oavsett vad. Man måste bryta mönster och bjuda in på ett sätt som är anständigt och trovärdigt.