Det är inte motionsloppen som löser den svenska folkhälsan

En undersökning visar att en mycket hög andel av alla som sprang årets Göteborgsvarvet har en god ekonomi och i många fall jobb som chefer och projektledare. Andelen som säger att man är arbetslösa är en procent.

Egentligen så är detta bara en bekräftelse på det jag bloggade om redan i januari månad efter Petra Månströms inlägg i debatten om dyra anmälningsavgifter till alla olika lopp.

Hon uppmärksammar även dagens undersökning och skriver så här:

Svenskarnas motionsvanor blir allt mer polariserade och för att vända den trenden behöver något göras. Behövs andra typer av lopp, kanske subventionerade, för att locka en ny typ av deltagare? Eller är det kanske något annat än just lopp som behövs – men vad i så fall?

För det första så kanske inte just de stora loppen är det som ska utgöra riktmärket för hur det ser ut. Att det kostar mycket att arrangera Göteborgsvarvet, Stockholm Maraton och Vasaloppet för en alltmer krävande grupp motionärer som helst ska ha förutsättningar på högsta nivå för att kunna maxprestera i allt högre utsträckning tror jag är en bidragande anledning. Människor nöjer sig inte längre med att bara kunna delta.

Istället tror jag att den viktiga frågeställningen ligger på alla andra mindre lokala lopp, som borde utgöra kärnan för motionen runt om i landet, som i förhållande till de riktigt stora loppen kostar alldeles för mycket.

En annan faktor är de fokus på utrustning, där jag själv definitivt har lockats in i träsket, där man kan få för sig att det krävs utrustning för många tusenlappar för att ens komma ut och springa.

En tredje sak som också får många att tveka eller avstå av rent ekonomiska faktorer är den gruppträning som idag i allt högre utsträckning sker i organiserad form på gym och där det krävs dyra månadskort eller extremt dyra engångskostnader för att få vara med. Den typ av “gymnastikträning” som tidigare på sin höjd kostade ett medlemskap i den lokala idrottsföreningen har ersatts med detta.

Men allra viktigast i allt detta är att de som behöver komma ut och träna, inte springa lopp, faktiskt gör det. Det handlar om attityder i samhället där vår egen självbild i förhållande till den offentliga bilden av en perfekt människa glappar så mycket att vi inte tror det är någon idé.

Det handlar i sin tur om hur barn gör som vi gör, och påverkas av vad vi säger om andra. Det handlar om hur en kommentar i fel läge kan bryta ner en människas ambitioner till noll igen.

Men tyvärr tror jag att det är en våg som bryter itu. Det är självfallet bra att alla som idag motionerar mer än vad dom någonsin gjort tidigare gör detta. Men det är i alldeles för hög utsträckning människor som inte i första hand tillhör riskgrupperna som göra detta. Många av alla som verkligen skulle behöva göra det är inte i närheten av att ens sätta på sig ett par joggingskor eller beträda gymmets röda matta.

Ska man se lite mer allvarligt på det hela så tror jag egentligen att alldeles för många “enkla” idrotter har skapat en bild som i lite för hög grad fokuserar på material snarare än prestation. De flesta av oss slänger säkert ut pengar i onödan och samtidigt bidrar vi till att ge andra, som inte kan göra det på samma vis, dåligt samvete och i värsta fall kanske dom avstår från att motionera för att dom inte har råd med dom rätta prylarna…

Motionsloppen kan vara en morot för att komma igång och träna, men det är långt ifrån den viktigaste faktorn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *