Palme – klassförädaren som inte vågade fullfölja sina ideal

Jag har nu sett färdigt Palme-dokumentären på SVT. Det är ett viktigt dokument om en av 1900-talets viktigaste politiker i Sverige. Alldeles oavsett var man står på gilla-skalan till Palme så är det otvivelaktigt så.

Mycket av det som handlar om andra halvan och 70-talet och 80-talet fram till hans död känner jag väl igen. Nidbilderna och hatet var en realitet är något jag inte minst minns från min högstadietid.

Det som ändå slår mig allra mest är egentligen två saker:

Hur en person med så hängivet låter sitt liv fullkomligt präglas av sitt uppdrag så att hans söner, och i viss mån även fru, med sorg i blicken beskriver hur deras tid tillsammans med honom var.
Hur samma hängivna inställning och lojalitet till sitt uppdrag driver honom till att åsidosätta så mycket av det som han av sina sympatisörer ha kallats och själv påstod sig vara.

Den sorg som tycks finnas hos hans efterlevande är inget unikt just för Palme. Det handlar om hur anhöriga till starkt hängivna personer i ledande befattningar offrar samvaron med sina nära och kära till förmån för sitt kall. Så är det hur sorgligt det än är.

Det som handlar om att åsidosätta sin egen övertygelse är det som även hos de allra starkaste sympatisörerna borde framkalla en klump i magen. Den Palme som har varit deras bild är en Palme som i ett antal avgörande frågor och affärer inte var i närheten av att stå där rakryggat och hantera sanningen i vitögat.

Dom stora talen och dom fina orden om orättvisor har funnits med oss som är en bit över 40 i hela våra liv. Nu finns det även en ännu tydligare bild av hur Palme i IB-affären, i Geiger-affären, i frågan om löntagarfonder och i en rad andra viktiga delar misslyckades kapitalt. Det var bland annat i dessa som Palme hade kunnat gjort sig odödlig på ett helt annat sätt genom att helt och fullt leva upp till sin övertygelse istället för att falla för lojaliteten till sitt parti.

Till allt detta misslyckades både Palme och hans omgivning i Socialdemokraterna att inse att den framgångsvåg Sverige byggdes på efter andra världskriget faktiskt inte var för evig. Kjell-Olof Feldt och dom andra finns kvar i livet och kan vittna om och erkänna detta idag. Detta insåg man alltför sent vilket på många vis har varit bidragande till många av de kriser vi sett sedan 70-talet. Fortfarande idag finns det idylliska bilder av det svenska folkhemmet och att det ska återupprättas till vad det en gång var där ingenting var för mycket.

Att Palme var en av förra seklets viktigaste politiker har jag redan skrivit. Men det som läggs i epitetet viktig hade på betydligt många fler punkter kunnat skrivas i betydligt positivare ordalag om han stått upp för det han sa sig företräda och haft insikten om att dra i nationens handbroms i tid.

Men förmodligen hade han då aldrig varit kvar som partiledare och statsminister så länge som han nu var. Då hade det förräderi som överklassen ansåg att han gjorde sig skyldig till när han blev socialdemokrat kanske även setts som ett förräderi av arbetarklassen och hans parti.