Olof Palmes klasstillhörighet i perspektiv till vår tid

Dokumentären om Olof Palme går just nu SVT. Jag har bara sett del 1 än men avser att se både andra och tredje avsnittet.

En sak som var framträdande i första delen var Palmes klasstillhörighet och hur han blev socialdemokrat trots den bakgrund han hade och hur detta var en del av det hat som fanns mot honom som person.

Palme var oavsett vilken politisk åskådning man innehar en stor politiker som vi inte ser speciellt många av i vår tid och som , på gott och ont, är med och förändrar samhället.

Lena Andersson skriver i DN idag om hur det i Palmes fall kunde betraktas som ett svek av den klass han kom ifrån när han ville bekämpa en samhällsordning med fastlåsta och medfödda positioner.

Hon drar sedan en alldeles lysande parallell till hur vi i vår tid kan se det omvända där vissa socialister ser sig som bättre människor just bara för att dom är socialister:

Det var kollektivt särartstänkande; den egna gruppens utvaldhet, sammanhållning och särskildhet gentemot de andra grupperna, det som vår värld är full av och när det gäller förtryckta grupper betraktas som gott och framstegsvänligt. En viss sorts socialister har på ett olyckligt sätt glidit in i samma särartstänkande som den högre borgerligheten uppvisade i sin syn på Palme, men de har vänt på hierarkin. Folket, arbetarklassen, de förtryckta, de utstötta, kvinnorna, de fattiga, görs till bärare av något ädlare, sannare och riktigare. De är i besittning av en metafysisk pärla som inte får förstöras. […] De förenas i synen på att världen består av fasta grupper och att somliga grupper utgör ett frälse – i det ena fallet av finhet, i det andra av utsatthet.

Detta sätt att se på sig själv och betrakta andra med en annan uppfattning är en realitet och, skulle jag vilja påstå, något som socialismen idag lider kraftigt av. Det handlar inte om att andra har det bästa svaret och lösningen på våra samhällsfrågor, men det handlar om att vidga perspektivet och fundera över om det inte finns något att ta tillvara även i de tankar som människor med en annan politisk uppfattning har. Lena Andersson tycker så här:

Det man ska vara solidarisk med, anser jag, är inte sin klass eller sin kategori, utan sökandet efter de bästa idéerna och de rimligaste svaren på de svåra frågorna, det moraliskt mest försvarbara, mest anständiga samhället där fysiskt och psykiskt lidande minimeras, där det inte spelar någon roll vem man är och där individer inte fjättras vid tillhörighet. Det tycks ha varit vad Palme sökte och fann. Den som kan tänka sig att beteckna en sådan hållning som svek mot gruppen, oavsett vilken grupp det rör sig om, delar konservatismens världsbild även om vederbörande är socialist.

Jag tror inte att detta är ett sätt att se på vårt samhälle idag som genomtränger ett parti som Socialdemokraterna och sätter deras agenda. Men det finns där och det finns hos många socialister utanför ett aktivt partiarbete. Det går exempelvis att se i aktuella frågor inom vård, skola och omsorg där det inte handlar om att nå det bästa resultatet utan om principer om vem som ska kunna bedriva verksamheten.

Det handlar om en gåtfull och ibland överlägsen ton som, precis likt det Lena Andersson beskriver, grundar sig i att man som socialist per definition är en bättre människa.

Detta är ett förödande sätt att se på sin omvärld om ambitionen är att hitta den bästa vägen in i en betydligt mer komplicerad framtid än den Olof Palme såg som sin uppgift att förändra för 50 år sedan.

Det han gjorde skedde i en unik framgångsvåg i den svenska historien, där folkhemsbygget fullföljdes och direkt överilade beslut om en fortsatt expansion som var en del av grunden till den problematik vi fick ta hand om med start åren efter Palmes död i slutet av 80- och början av 90-talet.

Det finns många goda tankar att hämta ifrån det Palme en gång stod upp för. Men lösningarna som fanns i en tid där allt var så mycket annorlunda är inte möjliga att av nostalgiska skäl återuppliva. Folkhemmet i denna tappning är, på gott och ont, dött och begravet.

På samma vis borde alla socialister som ser sig som bättre människor bara för att dom kallar sig socialister begrava denna föreställning och istället föda en tanke som grundar sig i där vi står nu och hur vi på ett annat sätt, tillsammans, kan förändra alla de delar av samhället som bevisligen kräver något utöver politisk retorik och nostalgiskt käbbel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *