Den stora sågningen av Crossfit

Träningstrender kommer och går. Den allra tydligaste trenden är hur motionsidrotten, med de tre triathlon-delarna, samlar rekordmånga människor både i träning och tävling.

En annan trend av det mer hypade slaget är crossfit och hur redan befintliga träningsmetoder förpackas i annan form.

Jag hörde för några veckor sedan Blossom Tainton entusiastiskt förespråka det fantastiska med crossfit. Det var dessutom något som inte tar någon tid och ger makalösa resultat. När frågorna från reportern sedan kom in på vad som var nytt med crossfit var det svårare för henne att svara och min slutsats handlade mer om att det är just en ny samlad förpackning av en rad olika träningsmetoder som vi redan känner till.

När jag nu läser Jonas Coltings mer eller mindre totala sågning av företeelsen crossfit och de slutsatser han drar så blir jag än mer övertygad om min förpackningstes och att det i första hand handlar om gymkedjornas ambition att locka med ny träning. Här ett litet utdrag ur hans långa inlägg:

Den kanske största myten om CF är den att CF-utövare skulle vara så duktiga idrottare (utanför “grenen” CF) och att idrottare skulle bli så mycket bättre av CF-träning. Vilket trams. Idrottare blir bra och bättre av att utöva sin idrott. Det kan krävas mer eller mindre “träning för att kunna träna”, i syfte att motverka den dysfunktionalitet som modern miljö tillfogar våra kroppar, men i grunden så är det kärnverksamheten som gör en idrottare bättre.

-Jag vet simmare av mycket hög klass som inte kan göra tre riktiga chins.

-Jag känner cyklister som kan snitta 440 watt på en timme, som aldrig varit i ett gym, och som inte skulle klara ett regelrätt marklyft.

-Jag har kunnat ta två VM- och två EM-medaljer i triathlon, utan att kunna ha förmågan att göra en enda regelrätt knäböj med stång. Jag har under samma tid dömts ut som dysfunktionell av “alla” experter jag träffat (sjukgymnaster, MAQ-folk etc). Frågan är; har de rätt eller är det deras idé av funktionalitet som är fel?

-Jag har sprungit 20 km på 1.06, 30 km på 1.47, och marathon på 2.44, i samband med triathlon, och aldrig kunnat göra ett regelrätt huksittande, med hela foten i marken, utan att trilla bakåt.

-Under 18 år var jag i princip aldrig skadad av triathlonträning. De enda skavanker jag ådrog mig kom ifrån övningar på gym och med vikter i ytterlägen.

-Idrottsmän skadar sig i allmänhet inte av de 14 milen löpning i veckan, eller av de 20 timmarna i veckan som ägnas kärnverksamheten, utan av de 30 minuter som ägnas tunga lyft, roterande vikt eller explosiva hopp och rörelser.

Colting är känd för att vara kontroversiell och provocera med sina ställningstaganden. Men med tanke på hans egna prestationer och den erfarenhet han trots allt har så lägger jag mycket stor vikt vid hans genomgång.

Det är givetvis inte fel att träna och göra det regelbundet, men någonstans tror jag mer på grundläggande och gedigen träning än förpackade format som crossfit trots allt är. Hans avslutning tycker jag säger det viktigaste i hela texten:

Att träna sig utmattad eller att ha ont är sällan ett tecken att man är på väg åt rätt håll.

Del 2 i hans genomgång/sågning av crossfit kommer snart…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *