Ranelids ego är större än hans lidande

Det är ingen som helst tvekan om att Björn Ranelid är en högst begåvad människa och jag betvivlar inte för en sekund att både han och hans barn har blivit utsatta för mobbing som ingen ska behöva acceptera.

När jag såg kommentarerna på Twitter och Facebook efter Stjärnorna på slottet igår så var jag tvungen att kolla avsnittet på SVTplay.

Ranelid lyckas bredda den stereotypa bilden av sig själv i vissa delar av programmet och jag kan faktiskt även bli intresserad av att läsa någon av hans böcker. Han visar upp en känslighet och en förmåga att uppskatta sina medverkande vänner på slottet. Det tillhör på sätt och vis konceptet men han gör det ändå bra.

Men det fallet till slut platt och tyvärr är slutintrycket av honom inte på något vis förbättrat efter programmet.

Det var hans dag att styra programmet för de andra och han väljer att använda detta genom att gråta ut om alla orättfärdigheter som han har drabbats av genom livet. Från barndomen och den smärtsamma tinnitus han lider av sedan unga barnaår, till att ha blivit mobbad för vad han själv kallar "sin negerläpp" som opererades vid 14-års ålder och alla de enligt honom orättvisa beskrivningar av honom som person och att han ljuger sig fram med felaktig fakta.

Han har all rätt att uttrycka sin smärta över mycket av det som han beskriver, men han gör det på ett sätt som inte är smakfullt. Han gör det oemotsagd i goda vänners lag och han gör det genom att själv nedvärdera så många människor och företeelser i samhället som inte faller honom på läppen.

Han uttalar att utseende inte har någon betydelse egentligen men han talar trots detta om att Leif GW Persson skulle gått och hängt sig i förrgår om Ranelid kommenterat GW:s utseende.

Han gör det med en fullkomlig självupptagenhet även om han försöker kamouflera denna med att berömma sina kamrater vid bordet

Det är inte konstigt att han ger sig på Linda Skugge, men precis som han själv beskriver saken så har hon personligen kontaktat honom för att få be om ursäkt och göra en längre intervju med honom. Detta har inte blivit av säger han och jag tror inte att det beror på Linda Skugge utan snarare på Ranelids ego. Istället talar han om att hon inte har någon förmåga att utföra något av värde.

Han visar inte upp den ödmjukhet och förmåga att förlåta andra människor som en människa med hans intelligens borde besitta. Inte ens när det verkar finnas en utsträckt hand till försoning. Det är viktigare för honom att be berörda personer ringa till hans fru och hans barn för att höra om han har beklagat sig hemma någon enda gång.

Han säger att det inte handlar om att beklaga sig men något annat än en stor fet beklagan om precis allt och alla som inte bara beundrar alla hans framgångar är vad det handlar om.

Det som har att göra med nidbilder och ren mobbing av honom är självfallet inte något som någon ska applådera. Men han är en offentlig person och han måste som en sådan klara av att hantera kritik mot vad han säger och vad han skriver.

Han klarar inte själv av att skilja på det som har att göra med honom som barn, som pappa och familjefar med hans roll som författare, föredragshållare och excentrisk offentlig person och provokatör.

Provokatören Ranelid klarar bara av att provocera andra men kan inte hantera att själv bli provocerad och utsatt för ifrågasättanden. Han har svar på allt men ibland håller inte de nya svaren ihop med verkligheten i en annan tidigare blixtsnabb replik.

Det är faktiskt sorgligt och en smula tragiskt att se en man på 60 år inte kunna hantera det bättre.

Relaterade inlägg:

Fejkad blogg i Björn Ranelids namn

Ranelid underhåller med sin Jaguar

Upphovsrättsivraren Ranelid använder YouTube

Andra bloggar:

Kulturbloggen, Alex Schulman, As Good as it gets, Mina moderata karameller

Andra bloggar om: björn ranelid, stjärnorna på slottet, linda skugge, kultur, nöje