Skriv inte om historien om kritiken mot integrationspolitiken!

Det finns något som irriterar mig riktigt mycket i den debatt som förs av de ihärdiga som pratar om en systemkollaps i Sverige. Dom har gjort med full kraft sedan 2015 när flyktingströmmen var som värst och dom fortsätter ihärdigt att hävda detta.

Det som stör mig är bilden av många av alla de som är mer nyanserade än systemkollaps-gänget är. Det framställs som om det inte finns minsta lilla uns av oro eller insikt om att vi har problem i det här landet med integrationen. Det kablas ut en bild som säger att det är bara att fortsätta ta emot människor i blindo utan att ha en plan.

Det låter som om ingen har förstått att det finns en djup problematik i storstädernas förorter där unga, andra generationens invandrare, med vapen i hand gör upp om knarkaffärerna utan att någon bryr sig.

Och givetvis är det bara systemkollaps-gänget som vet vilken medicin som hjälper – ta inte emot en enda person till i vårt land och se allra helst till att utvisa så många vi bara kan av alla de som har kommit hit från krig.

Det blir nästan lite komiskt när systemkollaps-gänget ena dagen varnar oss för de “no-go-zoner” som pekats ut i Sverige för att nästa dag inte se någon som helst problematik med att skicka tillbaka unga människor till Kabul i Afghanistan.

Det finns ingen förståelse för att de som har en lite mer nyanserad bild av verkligheten skulle kunna ha en poäng i något. Det framställs som om ingen annan har sett den problematik som har funnits i vår integration och det utanförskap som successivt har vuxit.

Att det inte är sant utan att det faktiskt en gång i tiden, för inte så länge sedan, fanns en ganska öppen och sansad debatt om att vi misslyckats med vår integrationspolitik MEN att lösningen inte då handlade om att stoppa människor och skicka ut dom ur vårt land, pratas det inte alls om.

Istället fortsätter man att bygga på sin egen sanning om att ingen har förstått och att många fortfarande väljer att blunda för problemet.

Den andra sidan av myntet handlar om att de etablerade svenska politiska partierna i decennier har duckat för att på allvar ta tag i integrationsfrågan och utanförskapet. Det tragikomiska är att den största förändringen hos de här partierna senaste 20 åren har skett enbart på grund av Sverigedemokraterna.

Förändringen har skett i ren panik för att på så vis kunna ta tillbaka ett tappat initiativ i frågan. Förändringen har inte skett grundat i långsiktiga visioner om samhällets framtid utan för att anpassa sig och förhålla sig till det enda parti som lyckats förändra något i stort.

Med ett halvår kvar till nästa val finns det fortfarande inte någon som har lagt fram de konkreta förslagen och visionerna om hur vi ska lösa den integrationsproblematik som så många fler än systemkollaps-gänget faktiskt ser finnas.

Eller rättare sagt; det finns ingen som idag har modet och kraften att våga vara kritisk på ett sätt som inte har en sverigedemokratisk riktning på lösningen av problemen. För det som då sker är att de som finns på den andra sidan i det polariserade samtalet kastar sig över även den som kritiserar sakfrågan men utan att se personerna som problemet och att lösningen är att dom måste sättas dit eller försvinna ur vårt land. Det finns helt enkelt inget utrymme i samtalet att vara kritisk och balanserad utan att då få kräks över sig från två olika håll.

Samtidigt är inte detta något som bara sker isolerat i Sverige. Den rådande trenden är att vi ska sluta oss mer till oss själva på alla plan. Protektionismen och tankarna om att slå vakt om sina egna intressen har accelererat dom senaste 5 åren från ett läge där det under hela min livstid har handlat om att sträva efter en större öppenhet, fler samarbeten, rivna murar och att krympa världen omkring oss.