Olle är borta…

I nästan 20 år, ända sedan “Det stora kalaset” kom ut, har jag lyssnat på hans musik i perioder.  Jag var och är inget stort fan av det han gjorde i Reeperbahn.

Att Olle Ljungström nu har gått ur tiden är kanske inte så överraskande egentligen med tanke på hur hans hälsa har sett ut senaste 10 åren.

Hur illa det var såg vi för några år sedan när han var med i “Så mycket bättre” men kanske allra bäst i den dokumentär om Olle som visades 2009.

I den ser vi  en nedgången man som av en rad olika anledningar inte mår bra. Men det är en person som inte går att tycka illa om.

Han är genomsnäll och har att döma av filmen inte gjort någon annan än sig själv illa. Han har en grym insikt om hur illa han gjort sig själv och han kan prata om det på ett vis som är ganska ovanligt för en person med missbruksproblem.

Han säger rent ut att han aldrig kommer sluta att dricka. Han tar en behandling “för att avlasta kroppen”, men han gör det med vissheten om att han kommer att dricka igen. Inga falska förhoppningar, inga illusioner och inte några löften om något.

Det är rörande att se hans glädje när den stora kören sjunger hans låt. Det är smärtsamt att se hans mammas sorg i hur hennes son har hanterat sitt liv och att hon till synes har en stark rädsla för att Olle skulle dö före henne. Något som nu har hänt.

Kanske är det kampen mot droger och psykisk ohälsa som är det vi borde uppmärksamma lika mycket som Olles musik en sådan här dag?

 

Av hans musik finns det många låtar som är riktigt bra.

Självklart är “Jag och min far” en låt som ligger mig nära av många anledningar. Den kan fortfarande få mig att känna saker jag sällan känner.

“Sånt som bara händer mig” var under några år en låt som fångade upp en stor självömkan och satte ord på saker som jag då tyckte var för djävliga.

Det finns många fler…

Någonstans är det här året som tar ifrån oss stora artister på löpande band. Både svenska och utländska sådana lämnar in flera varje månad så här långt. Känns som att det räcker för en stund.