Är Fridolin och Romson så naiva som dom verkar?

Inför Miljöpartiets landsmöte har språkrören givit valberedningen uppgiften att de ställer sina platser till förfogande och öppnar för andra kandidater.

Troligtvis utgår båda ifrån att ingen annan kommer att ställas emot deras namn, men med den oroliga stämning och hur dålig kontroll man tycks ha i sitt parti så skulle jag gissa att det finns alla möjligheter i världen att det dyker upp en motkandidat i alla fall till Romson.

Deras presskonferens igår var inte någon höjdare. Visst kan man säga att dom la sig platt på ryggen samtidigt som dom inte verkar förstå allvaret vare sig för partiet eller för regeringen och därmed styret av landet.

Det är inte speciellt många år sedan som Miljöpartiet var hett eftertraktade som regeringsstöd även från Alliansen eller i alla fall delar av Alliansen.

Nu står partiet mitt i sin största kris sedan bildandet (möjligtvis undantaget mandatperioden när man ramlade ur riksdagen) och är inte mer än på sin höjd ett passivt stöd för en annan regering än den ledd av Stefan Löfven.

Det är egentligen inte så konstigt att det blir på det här viset för ett parti som inte har erfarenhet nog. När man dessutom gör det så enormt svårt för sig själva genom att på punkt efter punkt tvingas frångå starka principfrågor så utarmas förtroende både internt och externt.

Det spelar inte så stor roll vilka floskler Fridolin och Romson radade upp igår. Vem ska lita på dessa när man inte stått upp för en rad andra viktiga delar i sin egen politik de senaste 18 månaderna?

Frågan Fridolin och Romson borde ha ställt sig är vad det är dom två kan tillföra och göra annorlunda jämfört med det dom redan gjort?

Visst har man sagt att man gjort fel de senaste veckorna men det är inte riktigt där krisen i sig har uppstått. Utrymmet för krisen finns att hitta i ett parti som i grunden är naiva, som tror människor om alldeles för mycket gott och som inte har haft styrka och förmåga att stå upp för sina viktiga frågor och värderingar.

Det är lätt att tro att andra personer hade gjort det bättre men jag är fullkomligt övertygad om att varken Peter Eriksson och allra minst Maria Wetterstrand hade hanterat partiets tid i regeringen på det vis vi har sett.

Jag har ingen anledning att tycka synd om vare sig Miljöpartiet eller regeringen men om det riskerar att dra in Sverige i en regeringskris, vilket inte är helt osannolikt, så är det något som påverkar alla och i det korta perspektivet är negativt för Sverige. I det har Fridolin och Romson ett grymt stort ansvar att ta.