Det är längdåkarna som räddar den svenska OS-äran
Sochi-OS är över och Sverige gör medaljmässigt sitt bästa vinter-OS genom alla tider. Jag gav mig in på ett extremt vågat tips om 19 svenska medaljer före OS med ett vägt tips, sett till tidigare två vinter-OS, på 16 medaljer. Det stannar på strålande 15 medaljer.
Curlinglagen har plockat hem ett silver och ett brons, Anna Holmlund ett brons i skicross och Tre kronor tar ett silver.
Även om det inte går att räkna bort längdåkningen ifrån övriga OS-truppen så är det ändå så att det är längdlandslaget som räddar den svenska OS-truppens ära om man ska se till helheten. Utan deras magnifika OS med elva medaljer är det i många avseenden mer eller mindre stora misslyckanden av inom många andra områden i detta OS.
Det allra största misslyckande för svensk del står det alpina landslaget för. På förhand fanns det många mycket realistiska medaljkandidater på den alpina sidan men ingen av dessa har varit i närheten av att ta en medalj. Jag är fullkomligt övertygad om att de själva känner exakt på det viset. En femteplats i damernas slalom, långt ifrån rejäl medaljchans, är det närmaste.
Ett misslyckande, om inte så stort, står skidskyttarna för. Det fanns någon möjlighet att kunna tampas om en medalj, men den försvann genom missade skott och jag tror att en sjundeplats är det bästa vi fått.
Där det på den alpina sidan mer handlar om marginaler och missar i enskilda tävlingar så ser det betydligt mörkare ut för skidskyttesporten.
Den tredje kategorin som måste ses har misslyckats är snowboard-deltagarna. Sven Thorgren var fyra men i övrigt är det som det brukar i OS-sammanhang – mer snack än verkstad.
Nu ska man inte prata om misslyckanden när Sverige som nation gjort det bästa vi någonsin sett i antal medaljer.
Ska man se till bästa vinter-OS sett till prestationer så ligger Turin 2006 med 7 guld och totalt 14 medaljer en bra bit före vad vi sett i år.
Längdåkarna har gjort det mycket bra och har i ett antal fall haft marginaler med sig. Emil Jönsson har tagit två brons som i normala fall inte hade givit en enda. Daniel Richardsson var två tiondelar före finnen på 15 km klassiskt.
Charlotte Kalla lyckas med en magisk sista sträcka i stafetten och till det två silver där hon i båda fallen var slagen med betryggande marginal av Björgen respektive Kowalcyk.
Marcus Hellner är med och försvarar stafettguldet från Vancouver och återtar en plats i världstoppen individuellt med sitt silver i Skiathlon.
Bragdguldsvinnaren Johan Olsson genomförde en smärre bragd genom att återkomma och ta ett silver.
Perspektivet av misslyckande i relationen att ta medaljer är förvisso mitt eget, men jag tror att de svenska OS-deltagare som jag berör i de flesta fall instämmer i detta. Det är goda prestationer i tävlingar under speciella omständigheter men det är inte det som både dom och vi vet kan presteras. Det har dom själva, inte minst på den alpina sidan, visat under hela säsongen före OS.
För övrigt återkommer jag i ett separat inlägg med mina tankar om Bäckström och hans allergimedicin.