Guld till Irene Ekelund – kan man bli världens snabbaste sprinter utan att dopa sig?
Idag är dagen när unga Irene Ekelund tog en historisk svensk seger på 200 meter vid Ungdoms-VM. Hon gjorde det genom att springa på den näst bästa tiden en svensk kvinna någonsin gjort och den sjunde bästa tiden i år för kvinnor på 200 m i Europa alla seniorer inräknade.
Det är bara Linda Haglund som har sprungit snabbare. Det skedde 1979 året innan hon avslöjades som dopad. Så rent krasst skulle jag vilja säga att Ekelunds tid idag är den bästa en svensk kvinna presterat någonsin i odopat skick.
Och just doping är tyvärr det som skuggar Irene Ekelunds prestation idag. Inte så att jag tror att hon har dopat sig för att prestera vad hon gör i så unga år. Men det sker samma dag som Tyson Gay avslöjas som dopad och när ytterligare påståenden om att ett antal jamaicanska sprinters, däribland Asafa Powell, också ska ha avslöjats som dopade.
För det första är det kanske inte helt förvånande, men det sätter både friidrotten och det jamaicanska sprintundret under ett våldsamt ifrågasättande. Något som oundvikligt också träffar den store Usain Bolt även om han inte ingår i de påståenden som nu är aktuella.
Min överskuggande fråga är om det ens är möjligt att bli en så bra sprinter att man kan ta sig till en final i ett VM eller ett OS och kriga om medaljerna utan att använda otillåtna medel?
Kan vi alldeles oavsett Irene Ekelunds enorma talang någonsin räkna med att hon ska ha den teoretiska chansen att nå upp på en prispall i ett VM eller ett OS? Att det kan ske i ett EM, där konkurrensen är enormt mycket skralare, tror jag definitivt. Men jag är extremt tveksam till att det skulle kunna gå att nå till de ädla medaljerna i de största internationella mästerskapen på seniornivå.
Fuskarna ligger hela tiden i framkant och det visar inte minst dagens besked om Tyson Gay där man funnit ett tidigare okänt preparat. Det handlar inte längre om solklarheter som en uppumpad Ben Johnson. Det handlar om betydligt mycket mer sofistikerade metoder än för 25 år sedan.
Det enda positiva man kan säga om Tyson Gay är att han inte försöker slingra sig med någon dålig bortförklaring.
En följdfråga till allt detta är i vilken idrott man kan bli bäst i världen utan att använda otillåtna preparat? Dessutom kan man undra hur länge de enorma ekonomiska resurser som läggs på idrottsmän i världsklass ska fortsätta spridas inom idrotter där doping är mer regel än undantag i den yppersta eliten tillika samma elit som får merparten av alla pengar?