Jan Eliasson kan ge Socialdemokraterna en god grund

Han har varit med hur länge som helst och har ett, vad jag kan komma fram till, mycket stort förtroendekapital både bland socialdemokrater och långt utanför det egna partiet.

Jan Eliasson är i första hand känd som en utrikespolitiker och toppdiplomat. Att han, tillfälligt eller på längre sikt, skulle vara alternativet för Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt är bort kanske ses som märkligt hos många.

Han är som sagt i första hand erkänd för sina utrikespolitiska kunskaper på toppnivå. Han är över 70 år, vilket av vissa anges som ett argument, och han tillhör därmed en generation som kanske inte är den som logiskt sett skulle ta Socialdemokraterna in i framtiden. 

Men jag tror precis tvärtom. För det första är åldern en lika oviktig fråga här som det var när Annie Lööfs unga ålder debatterades när hon efterträdde Maud Olofsson. Sedan tror jag att vad Socialdemokraterna nu behöver mest av allt är en ledare som från början har förtroende med sig och som inte riskerar att hamna i ett läge där felsägningar och pudlar blir en vardag som bjuder in till andra att bakom ryggen arbeta med en dold agenda.

Jag tror kanske inte att Jan Eliasson är mannen att skapa en visionär framtidspolitik för Socialdemokraterna, men han har, tillsammans med tryggheten och förtroendet, en grunduppfattning och grundinställning som jag tror kan skapa arbetsro för andra att, om möjligt, använda detta för en ny egen framtida politik.

Han var, efter det att Laila Freivalds avgick, utrikesminister i ett halvår från våren 2006 fram till valförlusten samma år. Även när Göran Persson den gången utnämnde honom till detta tyckte jag att det var ett bra val.

Jan Eliasson är inte någon mirakelman som kan vända på hela den kris som hans parti har suttit med i under så många år nu på det sluttande planet. Men han har förmågan att inge det förtroende, både internt och ut mot väljarna, som i alla fall kan ge Socialdemokraterna möjligheten till en arbetsro som man har varit berövade på så länge nu.

Det är inte säkert att det hjälper, men jag tror i alla fall inte att någon annan tillfällig lösning är bättre.

Kommer sedan Margot Wallström tillbaka, även om hon aldrig vill bli partiledare, så har man med ens två personer med ett mycket stort folkligt förtroende att luta sig mot.

Då är stenen i rullning och vändningen kan komma mycket snabbare än vad många tror. Men förutsättninge är fortfarande att en ny politik skapas. Annars är vändningen bara temporär.

Personligen tror jag att alla som hoppats, och fortfarande hoppas på Wallström, tänker fel. Hon kan skapa positiva saker för partiet men inte som ledare. Där hade hon gått in med så stora förväntningar på sina axlar att risken för besvikelse är överhängande. Även av den anledning tror jag att Jan Eliasson är bättre. Han skulle gå in med "lagom" stora förväntningar och ett mycket stort förtroende.