Den svåra konsten att våga säga ifrån

Det är verkligen som Erik Laakso skriver. Att vara förälder är det svåraste jobb som finns.

Han beskriver också svårigheten så väl:

Ständigt ifrågasatt, kritiserad och avkrävd allt man kan bli avkrävd på. Att stå stark, ödmjuk och trygg i den situationen är skitsvårt och vi alla misslyckas med jämna mellanrum. Så det är inte från en position från elfenbenstornet jag skriver, jag sitter inte på någon hög häst. Jag vet hur jävla svårt det är. Men det måste börja med en insikt om denna svårighet för annars är kompassen felinställd redan från början.

Sedan handlar svårigheten också som han skriver om att våga säga ifrån när andra barn blir psykiskt eller fysiskt misshandlade.

Här vet de flesta av oss vad som är rätt eller fel. Sedan är vi mer eller mindre duktiga på att våga säga ifrån och agera. Det finns en risk i att vi stillar vårt samvete på andra sätt genom att skänka en slant till Rädda Barnen, Unicef eller något annat.

Vi kanske skriver om problematiken på våra bloggar och tycker att det räcker. Viktigt är det men lika förbannat svårt är det att gå från ord till handling och ingripa i vardagen.

Det som är ännu svårare och minst lika viktigt att våga gripa in i för att komma till undsättning för ett barns bästa längre fram i livet är när deras nära vuxna inte har förmågan att sätta de gränser som gäller i en vardaglig relation med andra människor.

När familjens gränssättningar går ut över barnens förmåga att förstå vad man kan och inte kan göra och när detta successivt riskerar att bygga upp en ny människa till en ungdom och ett vuxenliv där mötet antingen blir ett bryskt uppvaknande eller en fortsatt gränslöshet gentemot sin omgivning som riskerar drabba både andra och personen själv.

I teorin är detta betydligt mycket svårare att ingripa i och våga säga ifrån för jämfört med när det handlar om uppenbar fysisk eller psykisk misshandel. Men likt förbannat kan även detta leda till stor förödelse i ett litet barns framtida liv.