Social media har drivit oss ut till små öar i havet

Redan från allra första början var det som idag heter sociala medier något som lockade mig och bokstavligen fick mig på fall. Under flera år vid 00-talet mitt och fram till början av 10-talet fanns det få nyheter inom området som gick mig förbi. Jag var där och registrerade mig med konton för det mesta.

Efterhand utkristalliserade det sig till några stora jättar som var, och fortfarande är, det som diskussionen och debatten relateras till. Facebook, Instagram och fortfarande kanske Twitter är jättarna som används. Sedan finns det ett antal andra som idag har minst lika stor, och i många fall större, inverkan och inflytande på barn och ungdomar som ser jättarna som något för föräldragenerationen.

Från början var sociala medier något som på riktigt öppnade upp möjligheter till en diskussion, dialog och debatt för i stort sett vem som helst i samhället på ett sätt som egentligen aldrig hade varit möjligt tidigare i historien. Det var en känsla av pionär-anda vid mitten av 00-talet när bloggar var som störst. Det var med hjälp av sociala medier som vi medborgare fick chansen att vara en större del av, och närmre, makten och besluten som tas i kommuner, landsting och riksdag.

På det viset var det också i realiteten under ett antal år och politiker vi idag ser på framträdande positioner, exempelvis centerpolitikerna Annie Lööf och Frederick Federley, byggde förtroende med sina bloggar och aktivitet i sociala medier som utan tvivel var en språngbräda för deras framtida positioner.

Men med alla dom positiva möjligheterna till delaktighet och inflytande kom även ganska snabbt dom in som hade helt andra avsikter än att bara vara en del av debatten och dialogen. Först handlade det om enskilda individer som ägnade sig åt störande och kontraproduktivt beteende utan någon vilja till dialog eller att ta in argument eller ren fakta.

Därefter insåg likasinnade de enorma möjligheterna som fanns att om man organiserade sig och strukturerade sig kring gemensamma målsättningar att motarbeta och sabotera istället för att ta det hela framåt på ett konstruktivt sätt. Detta tillsammans med att vanliga människor, både till höger och vänster i svenskt politiskt spektra, ägnade sig åt samma stoppa-huvudet-i-sanden-strategi där man var helt immuna emot relevanta argument och ren faktiskt fakta gjorde att det sakta men säkert rullades ut en tung blöt filt över alla dom möjligheter som bara några år tidigare hade ingett så stora förhoppningar.

Möjligheterna togs inte tillvara för att tillsammans, i dialog, bygga en gemensam framtid baserad på en kombination av visioner och kompromisser på det sätt som hela vårt demokratiska samhälle i mångt och mycket har vuxit fram på.

Sakta men säkert har utvecklingen i debatten först lett till att personer som tidigare var inspirerande i att ifrågasätta saker, med en konstruktivitet i botten, alltmer övergick till en mycket mer riktad och provokativ och ganska oresonlig stil.

Detta möttes inledningsvis med protester som tillfälligt påverkade vissa av de här personerna, men som ganska fort istället göt olja på vågorna och skapade en ännu mer tillskruvad och riktad ton som i sin tur snabbt skapade ett gäng anhängare och påhejare som hjälpte till att ytterligare skruva till tonen när få eller ingen orkade med att protestera och argumentera mitt i en brinnande eld. Det finns inte längre en ton och ett sätt i kanalerna hos personer som tidigare ingav respekt och förtroende att orka ta en debatt. Möjligheterna har övergått till att istället ha skapat små öar i havet där varje ö har en homogen befolkning som bara ägnar sig åt ryggdunkar och sedan hjälps åt att yxa ner all form av kritik och i många fall ganska snart övergår till att ifrågasätta ens personlighet snarare än argumenten i sig. Allt detta sker med ett godkännande och aktivt deltagande ifrån personen som från början, i barndomen för sociala medier, var den där inspirationen och förtroendefulla personen.

Personligen har jag tröttnat på att ens bemöda mig med att kommentera något som skulle kunna ses som någon form av kritik eller ifrågasättande. Ska man möta hela den armé av ifrågasättande personer som direkt dyker upp som ett resultat av ens egna åsikter så kräver det antingen att man har all tid i världen att ägna åt saken eller att man drivs av en naiv tro att kunna påverka deras åsikter. Inget av detta har jag och det allra mest tragiska i det hela är att vi människor inte tillsammans hade förmågan att förvalta den möjlighet som presenterades för oss med bloggar och sociala mediers inträde i våra liv.

Som en del i utvecklingen senaste dryga 10 åren har traditionella medier, med papperstidningar i fokus, fullkomligt tvingats förändra sitt förhållningssätt. Till en början var det en nonchalant och von oben-mentalitet gentemot bloggar och sociala medier. Det övergick till en tyst insikt om att förändringen var verklig och där man med armbågen bjöd in till ett “samarbete” mellan nya och gamla medier innan man själva gjorde om sina egna produkter i grunden. Detta har nu lett oss fram till en verklighet där i princip ingenting av värde går att ta till sig från dom traditionella medierna, tidigare papperstidningarnas, sajter utan att betala för sig. Varje intressant artikel, och även fullkomligt ointressanta sådana, är inlåsta bakom en betalvägg. Viktiga opinionstexter och debattartiklar är bara till för dom som betalar för sig och det innebär att polariseringen och frågan om fake news förstärks ännu mer än vad den hade behövt att göra. Behovet av ett nyheternas Spotify har aldrig varit större. I alla fall inte om alla dom som anser sig stå på den goda sidan och ambitionen att hitta en väg framåt tillsammans ska vara rådande.

Jag är medveten om att det här är en dyster syn på hur det ser ut idag men jag vet i ärlighetens namn inte hur vi på kort sikt ska få till en förändring där den här utvecklingen bryts. Utvecklingen både i Sverige och i många andra länder har under en följd av år varit inne i en negativ spiral som trots alla möjligheter snarare polariserar än för oss samman på det vis som vi har alla möjligheter att göra.

Intresset och viljan till konstruktiva samtal i sociala medier har dramatiskt minskat och sker numera mest i sammanhang där man redan från början vet att man får betydligt fler hjärtan och tummar upp än ett motstånd och argumentation. Polariseringen i samhället har inte varit så stor under min livstid. Detta tillsammans med det paradoxala att vi även har blivit sämre på att faktiskt berömma och aktivt kommentera med positiva kommentarer har minskat.

Vad tycker ni? Är det bara jag som har en helt skev syn på hur utvecklingen har blivit?