Sverigedemokraterna är på väg att vinna matchen

För något halvår sedan fanns det en naiv tro om att Sverigedemokraternas uppgång var bruten och att partiet sakta var på tillbakagång. Det var i sanning naivt och snarare att betrakta som en förhoppning utan grund.

Det vi istället ser är att stödet är tillbaka på en högre nivå och partiet är utan konkurrens tredje störst i landet.

Om detta kanske vi inte ska vara så överraskade egentligen när klimat och debatt utgår ifrån att nationen Sverige är på väg att gå under samtidigt som både regering och opposition har enormt svårt att lyfta blicken bort ifrån politiskt kortsiktiga strategier till något som signalerar djärvhet och framtidstro.

Dessutom fortsätter den bistra harmoniseringen av den egna politiken till SD i de flesta av partierna. Det är bara ett år sedan som Stefan Löfven och Ylva Johansson näst intill med tårar i ögonen proklamerade Sverige som landet som står upp för asylrätten och att hjälpa människor på flykt. Det som sedan skedde på bara några månader förra hösten måste betraktas som ett av de största sveken inom socialdemoktratin någonsin.

KD och M tassar inte längre sakta i riktning mot SD. De tar ganska stora kliv, tillsammans med sina väljare, och ser på fullaste allvar SD som ett parti man skulle kunna bilda regering med. Detta säger inte Anna Kinberg Batra men det är detta som så många andra moderater säger och står bakom. Dom som ser Fredrik Reinfeldt som en landsförrädare och som gillar förslag där en moderatregering tillsammans med KD och SD föreslås.

Även i synen på SD som ett stöd i frågor där man tycker lika sker det en ständig förskjutning i positiv riktning sett ur perspektivet mer makt till SD. En förskjutning som gäller både partier och väljare.

Det är inte odemokratiskt att inte samarbeta med ett annat parti. Det är inte odemokratiskt men det kräver samtidigt att man också lyckas formulera en egen berättelse om framtidens Sverige som kan få människor att förstå att det finns en annan väg än den domedagsberättelse som just nu leder alldeles för många politiker och väljare till slutsatser som tar oss till något som sluter, isolerar och får långsiktig utveckling att stagnera.

Om vi bortser ifrån den enorma tillströmningen av flyende människor förra hösten så är det ingenting av de problem som vi ser i den dagliga debatten något som de flesta med öppna ögon har kunnat se växa fram ganska länge nu. Utan tvekan borde det varit solklart i alla fall 10-12 år tillbaka.

Det är oförmågan att ha tagit tag i de problem som har funnits så länge som nu formar en debatt och en agenda med den fullkomligt horribla slutsatsen att det är människor som kommit till vårt land som bär skulden för detta.

Det uttalas att Alliansen ska gå till val om två år för att bilda en gemensam regering igen. Ska vi tolka vad både M och KD har kommit fram till, och inte minst vad deras väljare vill, så ska det ske med SD som partner.

C och FP har i alla fall som partier fortfarande sett till att fortsätta upprätthålla det enda rimliga, men även deras väljare vill att SD ska samarbetas med i frågor där man är överens även om det, vilket är viktigt att ha med sig, inte handlar om att bilda regering tillsammans.

För mig som har lagt mina sympatier hos Centerpartiet, efter förra hösten och vinterns stora politiska haveri, är det en självklarhet att “mitt” parti inte under några omständigheter sätter sig i en ny Alliansen-regering där SD är en uttalad förutsättning för att bedriva sin politik. Decemberöverenskommelsen var en kass överenskommelse från början men det måste fortsätta vara så att det parti som inte är som alla andra ovillkorligen måste fortsätta hållas utanför möjligheten att bestämma vilken regering vi har.

Dock är det ju så att det vi sett senaste året har gått så mycket i det partiets riktning att dom redan har vunnit så mycket och är på väg att vinna hela matchen när flera partier och deras väljare utan tvekan håller på att sätta upp SD som ett av alla andra partier och som man även kan bilda regering med.