Episk upplevelse tillsammans med 70 143 andra

Att komma till Göteborg och Ullevi för att se den andra och avslutande konserten med Håkan Hellström är nog både bra och dåligt.

Bra för att han har haft ett försök på sig att öva och dåligt för att man oundvikligen har läst hur den första var, vilka låtar han spelade och vilka gästartister som fanns med där. Men egentligen spelar det ingen roll.

håkan

Det har vart en lång, lång tid sedan biljetterna köptes och ännu längre sedan den ångestfulla dagen för två år sedan när jag inte var där. Det är omöjligt att veta om det skulle kunna gå att göra något som hamnade på samma nivå som 2014. Jag hade inget annat än inspelningen från den gången att jämföra med. Många andra som var där den gången ger detta ett högre helhetsbetyg.

Sven-Bertil Taubes inledning på en knapp halvtimme tror jag många känner ganska svalt för. Personligen ser jag en klar och tydlig koppling till Håkan och det arv inom svensk musik som han är en modern företrädare för.

Efter en kort paus kommer bandet sakta in på scenen till stigande jubel där man nästan psykar publiken till tystnad igen innan 3 h 15 minuter svensk musikalisk och scenisk briljans bryter loss med “2 steg från paradise”.

Jag ska inte ljuga och säga att allt kändes briljant. Efter inledningen är det ungefär en timme som känns en aning seg. Man väntar på att det ska explodera på allvar. Men då ska ordet “seg” sättas i relation till Håkan och inte till något annat. Det som kändes lite segt är fortfarande oerhört bra!

Ska jag plocka ut några egna favoritstunder bland allt under kvällen så är “Valborg” och den sanslösa allsång som där bryter ut något som framkallar rysningar även i efterhand. Min inspelning:

Ett annat magiskt, och på förhand oväntat, var när Håkan ser fram emot att få stå på scen med sin stora idol: Thåström!

“Men bara om min älskade väntar” är en stor favorit och det var verkligen en minnesvärd stund:

Listan på höjdpunkter kan göras hur lång som helst egentligen. Miriam Bryant sjunger som en gudinna och Seinabo Sey är precis lika lysande! Under hela konserten har han dessutom sitt eget soul-rivjärn i form av LaGaylia Frazier.

Jag skulle kunna skriva många, långa rader om det här men jag nöjer mig med att konstatera att det var mitt livs bästa konsertupplevelse som jag såg igår. Vet inte vad som kan slå det. I alla fall ingen svenska artist.

Detta är inlägg 98 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2016-03-01.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *