Sanna Kallurs målmedvetenhet måste vara världsrekord!

Jag har skrivit om henne förr i olika sammanhang och nu närmar vi oss snart tidpunkten när allt ska avgöras.

Sanna Kallur har ända sedan OS 2008 varit borta pga skador. Några försök har skett men det har slutat med fortsatt vila och rehab.

Snart måste hon kunna prestera för att ta sig till OS i Rio i augusti och hela vägen är det uppenbarligen så på gränsen att det funkar utan att få ta ett eller flera steg tillbaka.

Hon var med i en dokumentär för några år sedan, med andra elitidrottare, som handlade om idrottens pris och vad hon redan vid det laget hade gått igenom för att ta sig tillbaka dit där hon vill vara – bland dom bästa i världen. Sedan dess har det gått ytterligare 4-5 år och det hon nu gör måste rimligen vara hennes allra sista försök att komma tillbaka.

Jag har den största respekt för Sanna Kallur och ser henne som en sympatisk person och enormt duktig elitidrottare. Men jag kan ändå inte komma runt frågan om var gränsen går för vad man gör för att kunna upprätthålla en elitkarriär? Är det rimligt att man opererar in 33 cm långa titanspikar i smalbenet för att återigen maximalt kunna belasta detsamma över 100 meter häck?

Personligen kan jag inte förstå med vilken vilja det är som man motiverar sig själv att under åtta år fortsätta kämpa för att ta sig tillbaka till den plats man en gång var på och bokstavligen var snubblande nära att ta en OS-medalj i.

Det är en vilja av stål och det kräver en egoism och ett stöd av människor runt omkring som orkar fortsätta vara lika motiverande i sin roll för att det ens ska fungera.

Självklart unnar jag Sanna Kallur att lyckas men den knivsegg hon balanserar det hela på måste var en av de skarpaste någonsin.

Om ni inte är insatta i vad det är jag pratar om så rekommenderar jag långläsningen på dn.se om Sanna Kallur. Där framgår galenskaperna med önskvärd tydlighet!