Framtidens original är de som väljer bort den digitala utvecklingen

Läser idag två texter som har helt olika syn på vår samtid.

I Borås Tidning skriver Per Fröjd en knastertorr och bitter debattartikel om hur vi har alldeles för höga tankar om “datorer” och hur negativt det är för lärande:

Med tanke på den forskning som finns är tilltron till datorernas lärande kraft minst lika naiv. I en artikel redovisar Pam Meuller och Daniel Oppenheimer resultat av ett forskningsprojekt. De konstaterar inledningsvis att många studier dittills hade ägnat sig åt att studera förmågan att göra fler saker på samma gång och hur distraherade brukarna blev när de använde datorer.

Per pratar om evidensbaserad forskning. Jag vet inte hur många ytterligare forskningsrapporter det finns som stödjer deras tes.

En annan frågeställning är hur vi mäter lärande över tid och vad det är man anser vara viktigt i förhållande till när i historien kunskapen sätts in i sitt sammanhang?

Personligen är jag, förvisso utan någon egen forskning, fullkomligt övertygad om att den breda kunskapsbasen hos unga som är uppväxta under den digitala revolutionen är enormt mycket större än vad den var i en jämförbar grupp för 40 år sedan. De vet helt enkelt mycket mer om fler saker även om de höga expertkunskaperna kanske inte är lika utbredd. En globaliserad och öppnare värld har lett till att människor lär sig mer av det de vill kunna än av det någon säger att de måste.

I den andra texten jag läser, som finns på dn.se och är skriven av Stefan Föllster och Anna Felländer, handlar om att “det digitala paradigmskiftet kräver en ny ekonomi“:

Teknikskiften skapar ofta synvillor om ekonomisk utveckling. När till exempel tvättmaskiner spreds på 1950-talet användes mycket av tidsbesparingen till att kvinnor sökte avlönat arbete. Det blev 1950- och 1960-talens tillväxtboom som syntes i ekonomisk statistik trots att den delvis bara ersatte hushållsproduktion som inte syns i statistiken.

Detta jämförs med vad som sker idag:

I dagens andra digitaliseringsvåg sker det omvända. Nu förbättras mjukvaran snabbt, men underskattas i statistiken. Ett exempel är appen Waze som visar köer på vägarna baserad på information som delas bland resenärer. Varken den sortens kollaborativ produktion eller nyttan för konsumenten i form av mindre risk för förseningar fångas i det traditionella BNP måttet. Inga nya tjänster som Spotify, Netflix, eller ResiStockholm-appen räknades som förbättringar i konsumtion eller BNP när de infördes. […] En smartphone kostar i dag lika mycket som för 15 år sedan. Men den ersätter stereo, Klockradio, gps, cd-spelare, kamera, filmkamera och mycket annat. Att köpa dessa produkter kostade år 2000 ungefär 7 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Vad det handlar om är att den digitala utvecklingens hjälp till oss i vardagen, i arbetet eller i skolan för den delen inte tas med i helhetsbilden. Per Fröjds text i BT är ett talande exempel och vi kan se en lång rad andra tycka ungefär samma sak.

Personligen är jag fullkomligt övertygad om att vi måste hitta ett sätt som klarar av att hantera utvecklingen och dra nytta av alla dess fördelar istället för att i alldeles för hög utsträckning fokusera på dess negativa delar (även om de också måste hanteras givetvis).

De personer som inte följer den digitala utvecklingen är de personer som vi i framtiden kommer att få se makalösa dokumentärer om där unga som inte upplevt något annat kommer att sitta med munnen öppen och undra hur de kan leva ett liv så som dom gör.

Det kommer att vara precis på samma vis som det vi sett i våra dagar och suttit på samma sätt när människor som fortfarande lever utan el och rinnande vatten i Sverige tycker att det går bra och inte förstår varför utvecklingen som skett varit till gagn för mänskligheten.

Detta är inlägg 69 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2016-03-01.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *