Gympaläraren sätter fingret på något viktigare än bara idrotten

Visserligen är det, som min fru påpekade för mig, en TV-produktion som Kalle Zackari Wahlström gör med “Gympaläraren” och det vi ser är givetvis till viss del påverkat av just detta.

Men det går inte att komma bort ifrån det faktum att programserien om Kalles gamla skola och idrottsundervisningen som för många elever varit antingen en pina eller något som bara varit allmänt tråkigt.

Gympaläraren

Det är en hel del ömma punkter som man har varit inne och berört i hur idrottsundervisningen bedrivs, lyckas intressera och entusiasmera eleverna. Det är en viktig del av det hela och Kalle Wahlström gör det på ett bra sätt.

Men minst lika viktig är all den tid och energi har lägger på att prata med elever som känner sig utanför, ointresserade eller av annan anledning inte är med på idrotten. Tid som inte i första hand handlar om att få dom att börja idrotta utan om att förstå varför dom är passiva, hitta nycklar att låsa upp detta med och sakta men säkert vända det hela.

Kalle har tiden att göra detta. Han har inget annat uppdrag än det under en hel termin i skolan. Självfallet är skolan i någon mån positivt inställd till hans närvaro redan från början, vilket bidrar, och kanske kan vissa av förändringarna och testerna ske enklare än vad det skulle gå att göra på en annan random skola i Sverige.

Men alldeles oavsett formatet så är det avgörande momentet den tid som finns att lägga på att lösa problem, små som stora, som får elev efter elev att faktiskt delta på idrottslektionerna och dessutom i flera fall börja träna på fritiden regelbundet på ett sätt som överraskar både dom själva och deras föräldrar.

Tre månader efter det att Kalle lämnat skolan har man där bestämt att anställa en person under ett år som ska arbeta med exakt den här typen av frågor. En person som tar tag i och driver elever som i flera fall redan tycktes lämnade till sitt eget öde redan som 13-14-åringar.

Att närvaron och intresset för idrottslektionerna har ökat på Valstaskolan är grymt bra men det allra viktigaste är att så många elever har fått en bättre självkänsla och möjlighet att utvecklas på ett vis som de själva inte trodde på för ett år sedan.

Det är detta som är det viktigaste fokuset i mina ögon istället för att skuldbelägga vare sig elever, föräldrar, lärare eller skolledning mer än mycket små och rimliga doser.

Detta är inlägg 58 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2016-03-01.