Shahrzad är enastående!

Jag kan känna mig nöjd med den utveckling min träning senaste 5 åren har resulterat i. Detta utan att på något vis ha varit extrem eller fått kämpa i speciellt stor motvind. Det värsta som hindrat mig är en lunginflamation sommaren 2012 och en vadbristning våren 2013. Med andra  ord ingenting att gnälla över mer än i ett eget perspektiv utan att ta in vad som kan vara verkliga motgångar och prestationer.

Ska man istället titta på verkliga prestationer och nästintill overkliga sådana så är Shahrzad Kiavash en av de personer jag blivit allra mest berörd av den senaste tiden.

Ni har säkert läst eller sett hennes historia. Våren 2012 vänder hela livet på en dag. Från fullt frisk till att falla ihop i hemmet och några timmar senare vara på sjukhus med utsikt att kanske inte ens överleva. En blodförgiftning som utvecklas till meningokocksepsis där dödligheten överstiger 40%.

Hon ligger nedsövd i flera veckor och på sjukhus många månader. Blodförgiftningen leder till att hennes ben måste amputeras.

Allt detta går att läsa på hennes sida.

Det som sedan sker är till att börja med en kamp om att faktiskt välja att fortsätta leva eller faktiskt släppa taget om livet. Shahrzad väljer livet och hon väljer att visa alla att hon inte tänker bli ett offer och en handikappad som anpassar sig till vad människor omkring henne har som uppfattning att hon borde klara.

Målet som sätts upp tillsammans med hennes personliga tränare är att träna för att genomföra en triathlon över olympisk distans (1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning). Detta med båda benen amputerade, utan att ha cyklat mer än som barn, med en skräck för att simma och en total ovilja för att springa.

På 10,5 månad tränar hon sig fram till i en start i Stockholm Triathlon för några veckor sedan och genomför detta på 3 timmar och 36 minuter!

Det är en tid som de flesta jag känner inte skulle klara av att slå. Personligen skulle jag inte ens klara simningen.

Allt om själva tävlingen kan ni läsa här.

Jag har som sagt läst om henne tidigare och hört henne i Maratonpodden för några månader sedan. Men det som verkligen fick mig att beröras på djupet var hennes samtal med Jonas Colting i  hans pod.

Colting är inte känd för att imponeras i första taget och har, även om jag gillar det, ofta en ganska tuff ton i sina samtal. Men jag har aldrig hört honom vara, till synes, så berörd och odelat imponerad av en person på det viset som han var i samtalet med Shahrzad. Dessutom vågade han vara nyfiken och ställa frågor som inte har kommit i andra intervjuer med henne.

Det finns många livsöden runt omkring oss och kämpaglöden imponerande hos många. Men få av de personer jag läst, sett och hört om har varit lika berörande och imponerande som det Shahrzad Kiavash har genomlidit och genomfört.

Hennes egna ord från Coltings pod säger mycket:

Jag vill inte att nån ska liksom, gosa med mig, inget gulligull, utan det här är hardcore liksom, det här är triathlon

Nu kan man också se henne själv berätta om allt detta ifrån TedxGöteborg:

Det är inspiration och givetvis innebär det att genomförandet av ett maratonlopp för en 45-åring som är fullt frisk är en piss i havet i jämförelse med Shahrzads utomjordiska prestation.

 

Detta är inlägg 29 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2016-03-01.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *