DÖ dog en snabb död – vem tar ledartröjan?

Att DÖ dog redan nu kommer förhoppningsvis att ses som välgörande för svensk politik trots allt. Vi kan inte leva med en överenskommelse som stryper alla vettiga tankar på att varje parti bedriver sin egen linje och tar sin egna beslut (aktivt eller passivt) för att undvika att fel parti får mandatet att avgöra.

Det är först nu som Anna Kinberg Batra ställs på prov på allvar. Visar hon inte mer än hittills blir hennes tid kort på posten. Detsamma gäller Ebba Bush Thor som med gårdagens totala överkörning av partikamraterna rimligtvis borde vara rejält tilltryckt.

Även om Löfven gapar och skriver om hur upprörande det är att DÖ dog så är det nog Sjöstedt och hans kamrater som sitter mest illa till framöver. Löfven måste trots allt börja bygga andra samarbeten än de han har om det inte ska helt åt helvete. Inte minst måste han börja leda landet, vilket han inte gjort på ett år. Att detta en gång så stora och starka parti inte har en bättre ledare än Löfven är sorgligt att se.

Om vi inte ska gå in i ett enormt svart slukhål så måste vi börja se förändringar i samarbeten och modet att förändra Sverige. Tyvärr har jag svårt att se vem som ska ta täten i detta och skapa något som bryter mönster.

Mina bloggposter har varit enormt få det senaste året och en orsak är hur allt i svensk politik bara har suttit fast i gamla positioner trots att förutsättningarna varit något helt annat. Det har inte gått att uppbringa energi och tro på någon övertygande linje.

Under det här året, och inte minst senaste månaderna, har vi sett hur många kriser i omvärlden sakta men säkert påverkar oss mer och mer. De flyktingströmmar, som trots att det är en liten del av alla flyende, som kommer till Sverige finns det uppenbarligen ingen som helst vettig plan för att hantera. Det är smärtsamt att läsa att människor som kommer till Sverige skulle behöva placeras i tältläger. Det är smärtsamt att se hur situationen som sådan leder till att människor sakta men säkert kommer till slutsatser som mer och mer gränsar till, eller är helt överens med, det bruna partiet som ingen vill samarbeta med.

Istället för att ha tagit tag i den samhällsproblematik som har funnits i många år där integrationsfrågorna varit det här partiets stora (enda) vinstkälla så har alla andra partier valt att mer eller mindre låtsas som om det snöar och aldrig insett vidden av problematiken. När detta nu toppas av i sammanhanget enorma flyktingströmmar till Sverige så blir polariseringen ännu tydligare. För även om stödet från mig och många, många andra har visat sig enormt stort och starkt den senaste månaden så ser jag, som sagt, också väldigt tydliga tecken på att personer som inte tillhör det bruna partiet i sin retorik gör en tydlig markering mot att vi fortsätter ta emot människor i nöd så som vi gör idag.

Jag vet inte. Det kanske är så jävla illa att vi måste börja göra avkall på vår medmänsklighet på grund av att det annars rämnar totalt i många svenska städer när människor som kommer inte har någonstans att ta vägen annat än till ett tältläger och där ensamkommande flyktingbarn mer eller mindre i panik ska försöka placeras i någon vettig miljö i första bästa hem.

För några veckor sedan såg jag ljuset när människors engagemang visade sig vara så stort som det är. Men det räcker inte med detta för att förändra grundläggande problem i samhället. Det spelar ingen roll om vi inte också kan få se modiga ledare träda fram och våga förändra. Problemet för den ledare som potentiellt vill ta den här rollen är också att lyckas balansera sina visioner på rätt sida medmänsklighetens gräns för att inte direkt placeras i ett felaktigt fack av sin politiska motståndare.

Någonstans känns det som om vi sitter i ett moment 22 där vi är i enormt stort behov av grundläggande förändringar samtidigt som att den som föreslår detta direkt instinktivt bespottas av sina motståndare.

Vi behöver ingen samlingsregering som efterträdare till DÖ men vi behöver en samling kring gemensamma värderingar, som vi ändå i grunden vet finns där hos sju av åtta partier, för att med detta som fortsatt grund staka ut vägen till det nya Sverige som fortsätter välkomna människor i nöd och som ser olikheter som en styrka.

Vem ska träda fram?