Är det trångsynthet, oresonlighet och enögdhet som ska premieras i valet?

Det mesta talar för att vi kommer att få ett historiskt osäkert läge efter valet om 10 dagar.

En trött statsminister för det nya statsbärande partiet Moderaterna kommer att få träda tillbaka. Allt annat vore direkt sensationellt. Likheten med 2006 är påfallande på många vis men den stora skillnaden, som och Fredrik Antonsson noterar, är att det den här gången inte är det andra stora partiet som drar nytta av tröttheten och visionslösheten. Stefan Löfven blir statsminister men han gör det genom att som bäst hamna på på samma nivå som det historiskt usla resultatet för Mona Sahlin 2010.

Det kan mycket väl bli så att vi för första gången på 100 år får se en riksdag utan ett enda parti med stöd över 30 procent. Det kan likaväl bli så att vi har en riksdag bestående av 9 partier mellan 4-30 procent. Fyra på var sin sida om mitten och ett främlingsfientligt parti som vågmästare.

De två partier som på förhand tros bilda regering (S och MP) kommer i bästa fall ha stöd av drygt 40%. Det är förvisso inte sämre än vad S på egen hand har lyckats regera med under decennier med stöd av en rad olika andra partier, men verkligheten i riksdagen med ännu fler partier och tydligt uttalade målsättningar från flera av de tilltänkta stödpartierna gör att det ser extremt osäkert ut.

Bara det faktum att S faktiskt kommer att bilda regering tillsammans med ett (eller flera?) andra partier är någonting helt nytt under efterkrigstiden. Självbilden i det stora partiet har varit att sitta på makten och söka stöd för sin politik fråga för fråga. Nu ska i alla fall MP vara med och ställa krav som inte bara grundar sig på att ge sitt stöd. Hade du frågat mig för 4 år sedan, med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör, skulle jag inte varit så fundersam som jag är den här gången. Samtidigt är det ju så att retoriken i en valrörelse sällan ska tas för vad som är det som faktiskt blir aktuellt när det är skarpt läge.

Om det inte ska leda till regeringskris och nyval så måste det till en stabil överenskommelse i alla avgörande frågor som håller över en hel mandatperiod. Bara det blir en utmaning mellan S och MP – lägg dessutom till detta att V vill få ut någonting för sitt stöd och att kanske Fi kravlar sig över 4% och garanterat inte kommer att nöja sig med att sitta på rumpan i 4 år, utan att få gehör för någonting i sitt radikala program, så har vi en bild som jag inte är speciellt säker på är det bästa för nationen Sverige.

När Alliansen förlorar valet, till detta som jag just beskrivit, så är det givetvis inte något av de här partierna som har kraften, mandatet från väljarna eller ens någon som helst lust att vända sig om och fundera över hur det skulle vara att samarbeta med Socialdemokraterna. Den bilden tror jag kommer förändras ganska snabbt när valet väl är över. Av fyra allianspartier så kommer minst två, troligen tre, av dessa att få nya partiledare inom ett år efter valet.

Fredrik Reinfeldt kommer att avgå – allt annat vore märkligt efter 8 år som statsminister och 11 år som partiledare. Moderaterna återgår dessutom till mer normala siffror för partiet. Inte som katastrofen 2002 men långt, långt ifrån 2006 och 2010. Vem som tar över kan jag inte ens gissa. Anders Borg hade varit ett självklart namn för något år sedan, men nu tror jag inte det. En riktigt långskott: Tove Lifvendahl!

Göran Hägglund kommer att tvingas bort ifrån sin post om han inte går självmant. KD kommer att klara sig kvar tack vare missnöjda moderater som väljer det mer konservativa alternativet istället. Ersättare för Hägglund? Jag tror att det behövs en rejäl föryngring av ledarskapet i KD samtidigt tror jag inte att man har modet att göra som C och släppa fram någon som är under 30 år. Vågar man exempelvis ens tänka en sådan som Ebba Busch?

Jan Björklund tror jag också har fått nog/tvingas avgå. Jag har svårt att se att någon annan än Birgitta Ohlsson som hans efterträdare. Just i den frågan tror jag att jag återkommer.

Annie Lööf är den enda jag är säker på sitter kvar på sin post efter valet. Jag tror att C kommer att lyckas ta sig en bra bit över spärren när det väl är skarpt läge.

Att S och MP bildar regering efter Alliansen är det absolut mest sannolika. Men samtidigt visar ju mätning efter mätning att S inte lyfter från sitt sämsta valresultatet någonsin. Det borde oroa rejält med tanke på hur kritiska man är i retoriken inte minst mot M. Kanske visar det att många ser igenom vilken liten skillnad det är mellan de två stora partierna och antingen vänder tillbaka till ett alliansparti eller går till vänster om S. Även om S fortfarande med marginal ser ut som regeringsbildare så är det inte med någon lysande valframgång Löfven äntrar Rosenbad.

Valrörelse blir så lätt en eufori i medvetet och omedvetet trångsynt beteende. Det finns dom som gör det som en del av en strategi och så finns det dom som inte förstår bättre. Pest eller kolera var en kommentar på det här påståendet igår och någonstans är det ju i det valet ändå så att den som gör det som en del av en strategi sannolikt har förmågan att vara tillräckligt vidsynt efter valet för att ta ansvar för verkligheten.

Samtidigt blir det problematiskt om man väljer att se på de trångsynta väljarna och enögd megafonerna i debatten. Det är ju dom som avgör vem av dom taktiskt trångsynta politikerna som ska få makten och är det tillräckligt många trångsynta väljare så finns ju också risken att det är verkligt trångsynta politiker som ska ansvara för verkligheten.

Tänk om det ändå hade funnits lite vitalitet i valrörelsen att engagera sig i istället för det vi nu ser.