Var ska Sverige ta vägen någonstans efter valet i september?
Oj så länge sedan jag skrev något på den här, min blogg, om samhällsfrågor och politik!
Mitten av april bloggade jag senast vilket innebär ett vakuum på nästan fyra månader vilket är en längre period än någonsin tidigare i den här bloggens snart 10-åriga historia.
Orsaken till detta är ganska många. Jag drogs med i den första vågen av bloggande i mitten av 00-talet och kände hur det var exakt de forum jag saknat för att ta mig an det engagemang jag alltid haft i samhällsfrågor och politik. Så rullade det på i ganska många år fram till början av 2012 med ett frivilligt avbrott i samband med en 10 veckor lång resa. Efter det fortsatte jag att skriva men inte lika frekvent som tidigare. Det skedde ett rejält ryck förra våren i samband med deltagande i 100 blogginlägg på lika många dagar. Men efter det rann känslan ur mig på något vis och det minskade successivt fram till nu i våras när det helt dog i mitten av april.
En orsak är prioritering av min tid på ett annat sätt än tidigare. Det tar mycket tid och kraft för att prestera blogginlägg med substans minst en gång om dagen. Men allra störst orsak är nog ändå hur det har kommit att se ut i det svenska politiska landskapet där jag inte ser det där partiet eller dom där personerna som tar taktpinnen och visar något spännande för mig. Det mal på och det trängs i mitten på ett vis som vi sannolikt aldrig tidigare skådat i svensk politik.
Det saknas en ledstjärna och initiativtagare som utmanar mig. Detta trots att vi har så många gigantiska frågor att ta oss an för att möta framtiden på ett bra sätt.
Det är ingen hemlighet att jag under alla år jag bloggat har gett mina sympatier till Alliansen och i samband med EU-valen till Piratpartiet. Jag skriver Alliansen för att det varit flera olika av partierna jag röstat på. Det är inte heller någon hemlighet att jag inför valet 2006 såg deras historiska samarbete, med de visioner och förslag som skulle ge dom regeringsmakten den hösten, som något Sverige behövde efter Göran Persson era.
Jag höll inte med om allt dom ville göra men jag såg det nödvändiga i mycket av det som presenterades samtidigt som jag upplevde en ärlig förändring hos några av allianspartierna att faktiskt våga se den problematik som människor i utsatthet faktiskt lever i. Jag såg ambitionerna att vilja förändra genom att våga ställa krav på enskilda individer samtidigt som ingen lämnades åt sitt eget öde.
Av vad Alliansen har genomfört, främst under deras första mandatperiod, så finns det bra och dåliga delar i detta så som det blir när verkligheten möter en på pappret bra idé. En global ekonomisk kris hösten 2008 var givetvis ingenting som gynnade Alliansen, lika lite som det hade gynnat någon annan regering, men totalt sett har den svenska ekonomin hanterats på ett vis som jag tror att även en man som Göran Persson innerst inne är nöjd med.
Tittar man sedan under ytan på de goda offentliga finanserna så ser det betydligt mörkare ut.
Det går inte att blunda för ett antal områden där Alliansen inte har lyckats leva upp till min tro om deras förändring 2006.
Om man tror på individens egen styrka så gör man inte ett så fatalt och fegt ingrepp i människors integritet som vi såg i FRA-frågan och övriga delar som har med detta att göra.
Om de ärliga avsikterna att förändra samhället utan att lämna människor åt sitt eget öde hade funnits där fullt ut så skulle vi inte se de exempel som idag är bränsle åt en opposition som vill vinna höstens val. Om det hade varit något att vara vaksamma över när man gick in och förändrade trygghetssystem och regler, som i första hand påverkar människor i utsatthet, så borde det vara att inte ducka för fullkomligt uppenbara felaktigheter så som man gjort alldeles för länge. Det gäller givetvis att stå upp för sina idéer ur ett långsiktigt perspektiv, och inte agera vindflöjel så snart det finns en kritik, men för trovärdighetens skull måste man vara där och ta det uppenbara, förändra och förfina det under resans gång på ett mycket tydligare och bättre sätt än vad vi har sett.
Alliansen har inte heller lyckats att hantera den stora framtidsfrågan om integrationen i samhället. Det har funnits mer eller mindre visionära idéer men inte mycket har skett för att vända på den utveckling av misstänksamhet, främlingsfientlighet och rasism som vi ser växa. SD kom in i riksdagen 2010 och kommer av allt att döma att bli ännu större i valet om 6 veckor. Alliansen är inte ensamt ansvariga för detta men med regeringsmakten i sin hand hade jag förväntat mig betydligt mer i denna ödesfråga.
Jag ser fortfarande en samhälle med den enskilda individens drivkraft i centrum som något att sträva efter. Det finns en så enorm kraft i många människor som inte fått chansen att lyfta fram det ur sig själva. Men jag har också insett att det krävs betydligt mycket mer för att lyfta ännu fler individer in i detta och, inte minst, ta hand om alla de som aldrig kommer att kunna lyfta sig själva alldeles oavsett vilken chans som ställs framför deras ögon.
När ambitioner och konkret politik inte sker i samklang med kompetens och resurser där själva insatsen ska ske så faller allt platt. Det finns fortfarande alldeles för många statliga och kommunala instanser, satta att hjälpa människor på olika vis, som inte har ett eget arbetssätt och resursfördelning som verkställer vad som borde ske. Resurser saknas säkert också i en del fall.
Det finns enormt många människor som sliter livet ur sig på jobbet varje dag men de gör det i en struktur som inte är anpassad efter verkligheten och som ofta styrs av egensinniga chefer, som inte borde vara chefer, och ledningar i landsting och kommuner som inte ser verkligheten och tar de drastiska besluten som ändrar en struktur på allvar. Detta är inte regeringens sak att i första hand ta ansvar över. Här har politiker från många andra partier som styr kommuner och landsting runt om i landet det största ansvaret. I Västra Götalandsregionen är det Socialdemokraterna som styrt senaste fyra åren och inte gjort någon större skillnad.
Jag vägrar att vara en vindflöjel som ratar allt Alliansen har gjort som dåligt och tror att en ny regering (hur den nu ska se ut) kommer att kunna presentera en politik som löser allt detta.
Det stora problemet är att jag inte ser något parti eller regeringsformation som gör det jag längtar efter att få se och bli engagerad i på allvar.
Det finns ingenting som tyder på att Alliansen i dess nuvarande form kommer att skapa något som engagerar mig rent visionärt. Det finns inte heller något, mer än generell och sedvanlig kritik mot sittande regering, som får mig att känna att Socialdemokraterna har något spännande som på allvar gör någon större skillnad i praktiken.
Skillnaden ligger i hur stor påverkan Löfven tvingas avvara till ett allt radikalare Miljöpartiet och till Vänsterpartiet. Att S skulle kunna bilda regering på egen hand är inte troligt och då har jag MP och V att väga in i ett vägval.
Miljöpartiet var för 4 år sedan ett parti som potentiellt sett hade kunnat vara ett stöd för Alliansen. Idag är det, med Åsa Romson och Gustaf Fridolin, något helt annat (kanske det “riktiga” MP?) som inte alls inger förtroende.
I det valet, där Socialdemokraterna inte lyckas presentera en framtidspolitik värd namnet, så kommer jag att ha mycket svårt för att lägga min röst på något annat regeringsalternativ än den nu sittande. Men det är ingenting som sker i glädje och entusiasm. Jag hade mycket hellre velat lägga min röst för något än att göra det emot något som jag ser med fasa fram emot.
Samtidigt som jag vill se ett fortsatt fokus på att individen själv får bestämma så mycket som möjligt över sitt eget liv så finns det också ett växande problem där människor, med resurser och kraft att agera, allt oftare gör det i egen sak istället för att se en problematik i ett sammanhang. Till viss del kan det bero på en frustration över ett system som inte fungerar, men när det sker på bekostnad av att någon annan som saknar samma kraft drabbas/åsidosätts så blir det ett problem. Detta är inte ett problem isolerat till partisympatier till höger eller vänster. Detta existerar i mycket bredare lager än så.
Alldeles oavsett vad det ena eller andra partiet har gjort eller säger sig vilja göra med makten i sin hand efter valet i september så har jag personligen några olika områden som jag, i stort och smått, anser att en regering på allvar borde ta ett rejält grepp om och för att återgå till det hela inlägget började med så ska jag fram till valet i mitten av september försöka mig på att redogöra för min personliga uppfattning i en rad för mig grundläggande områden och frågor.