Statsminister Stefan Löfven har allt att förlora

Det finns ingenting som tyder på annat än att vi efter valet i september kommer att ha Stefan Löfven som vår nya statsminister. Även om opinionsundersökningar ska tas för vad dom är så är skillnaden så stor med bara ett halvår kvar att det vore overkligt om Alliansen skulle lyckas vända på det hela.

Trots bristande insikt om vad det är för politik väljarna har byggt upp sina förväntningar kring för att ge Alliansen en så kraftig bakläxa som det lutar åt. I min värld är det mer en en missnöjesyttring än att man har kunskap om en politik som på något djupare plan förändrar någonting av det som debatten går hetast om.

Även om Stefan Löfven kommer att bli statsminister så är det inte på något vis så att hans parti är på väg mot något fantastiskt resultat. Man ligger bara några procent över det katastrofala resultatet från 2010.

Till det kommer Vänsterpartiet som sakta men säkert får ett allt starkare stöd, mycket beroende på S brist på alternativ, och om det håller i sig inte alla går att ställa åt sidan på det vis som S nog hoppats på i en förhandling om hur regeringen ska formeras. Utan ett stöd från V blir inte Löfven statsminister och för att få ett stöd från V så måste Löfven på en rad punkter kliva en bra bit åt vänster jämfört med vad som har signalerats ännu så länge.

Utan ett stöd från V så skulle det mycket väl kunna väga jämnt mellan S+MP och Alliansen. I det läget hamnar vi helt plötsligt i ett läge där V och SD kommer att få en betydligt större roll i bildandet av en regering än vad de flesta av oss vill.

Precis allt tyder alltså på att Stefan Löfven blir statsminister. Allt annat vore direkt sensationellt och att betrakta som en fullkomlig genomklappning.

Men samtidigt så bygger opinionsstödet inte i speciellt många delar på en tro på en ny politik som ska förändra och skapa en långsiktig vision om hur Sverige ska se ut. Det bygger på varsin del missnöje över regeringen och okunskap om hur lite det i praktiken skiljer mellan S och Alliansen. Det bygger också på nostalgi och tron på att historiska lösningar är aktuella lösningar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till när jag försöker förstå hur det kan vara ett så stort försprång.

Att det finns ett missnöje inför Alliansen är det inget snack om och givetvis är det många av oss som bidragit till att rösta fram dom till makten som ingår i de missnöjdas skara. Inte heller jag ska påstå att jag är nöjd med hur det ser ut idag både rent politiskt och på en rad områden runt om i samhället.

Men även om jag är missnöjd så måste ändå frågan i det läget vara om jag ska rösta fram en annan regering bara för att få ett ombyte eller om jag ska göra det för att jag ser att det kommer innebära något nytt, spännande och visionsfyllt?

Ska jag rösta fram Stefan Löfven för att Alliansen tappat styrfart efter att girat in i mittenträsket?

Ska jag rösta bort Alliansen för att ge ett i högsta grad oprövat kort i ett stukat parti chansen att regera med ungefär samma politik som vi redan har idag?

Likheten med 2006 är att vi har en statsminister som börjar bli extremt trött på jobbet och att regeringen inte har några visioner ens om vad man vill genomföra den kommande mandatperioden.

Skillnaden mot hur det såg ut inför valet 2006 är dock mycket större än vad vissa försöker göra gällande. Då fanns det i alla fall en plan för de kommande mandatperioderna från Alliansen som man faktiskt har hållit sig till i stora drag. Den här gången går vi in i de sista 6 månaderna till valet med två regeringsalternativ utan några vettiga visioner om vart man vill ta Sverige 5, 10 och 20 år in i framtiden.

Så även om det mesta talar för att Stefan Löfven kommer att stå där på valkvällen som en vinnare så kommer han att göra det med enormt mycket att förlora om han inte omgående ser till att börja prata om vad man konkret vill göra för att förändra Sverige och vem man har för avsikt att regera med förutom Miljöpartiet.

Samma sak gäller Alliansen – även dom har en politisk vision att lägga upp på bordet.

Just nu är jag inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta!