Helt logiskt sluts cirkeln kring Thomas Quick när Sture Bergwall är en fri man

Jag har i dagarna läst färdigt Hannes Råstams bok “Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare”.

Det är en fullkomligt bisarr genomgång av hur Sture Bergwall som Thomas Quick i symbios med Säters sjukhus, åklagare och övriga inblandade inklusive passivt försvar lyckades skapa en brottsling utan motstycke i Sveriges historia.

Hannes Råstams insats i detta går inte att underskatta och med näst intill 100% säkerhet hade Sture Bergwall aldrig någonsin kunnat frigöra sig ifrån alla de erkännanden som skedde utan Råstams mastodontarbete.

Han hade under alla omständigheter inte den dag som är idag fått beslutet att vara fri från fortsatt vård på Säter.

En anpassning till samhället utanför vårdinrättningen ska ske. Enligt Bergwalls anhöriga sker detta utan att han är i närheten av att få det stöd och den hjälp han rimligtvis borde få i förhållande till vilken skada han har lidit på grund av denna bisarra hantering under så många år.

Man kan ju givetvis se det som att han själv har en skuld till att ha erkänt och blivit dömd för åtta mord. Men med minsta sans och balans ifrån ansvariga poliser, vårdgivare och åklagare hade han aldrig ens kommit i närheten av att kunna bli dömd för ett enda av dessa erkännanden. Domstolarna har förts bakom ljuset och försvarsadvokater litat blint på Bergwall och åklagare utan att ge så mycket som det minsta lilla försvar.

Sture Bergwall missbrukade droger av olika slag och Säter såg till att förse honom med obegränsad mängd droger i takt med att han erkände mord efter mord.

Det enda Göran Lambertz har rätt i är att de ursprungliga domarna som förkunnats säkert har skett bedömts korrekt utifrån vad som framkommit under respektive rättegång. Problemet är ju att rättegångarna har varit ett regisserat spel där helheten inte funnits med och där fakta gömts undan. Att inte Lambertz inser och erkänner det i sin iver är gåtfullt.

Vad som sker nu är tydligtvis att Sture Bergwall har stora planer på att berätta sin historia. Det är i alla fall så han beskriver det på sin blogg idag:

Jag har mycket att berätta och det är det jag kommer att ägna mig åt när jag nu lämnar Säter. Skrivarlyan är iordningställd och pennorna vässade. Efter Hannes Råstam och Dan Josefssons dokumentärer och böcker och resningsprocessens alla resningsansökningar och åklagaryttranden behöver jag inte bevisa något, jag kan skriva och berätta precis som det var under TQ-åren, under de sju tysta åren (innan Hannes Råstam dök upp) och under de dryga fem årens resningsprocess. Det känns viktigt och angeläget. Jag ser an framtiden med stor tillförsikt.

Det borde rimligtvis också utmynna i att ansvariga personer ställs till svar för vad som skett och att Bergwall skulle få ett skadestånd för sitt lidande är inte heller osannolikt. Snarare är det något som borde ske.

Nu kommer säkert många att lyfta fram att Bergwall inte är något oskyldigt lamm och tidigare är korrekt dömd för ett antal brott – både rån och sexuella övergrepp. Men hur förfärligt delar av det än har varit så måste vi hålla isär det med vad de rättsövergrepp han sedan utsattes för.

Inte ens den bästa Hollywood-regissör hade kunnat skriva ihop ett trovärdigt manus som ser ut som fallet Thomas Quick. Ingen hade trott att det var möjligt.

Till sist; det kanske värsta av allt är att de personer som de facto är skyldiga till de mord som Sture Bergwall erkände och dömdes för har gått fria. Det är inte sannolikt att alla dessa mördare ändå hade hittats, men utan tvivel har möjligheten att finna de skyldiga mer eller mindre gjorts omöjlig på grund av vad som skett.

Har ni inte läst Råstams bok, och är intresserade av vad som är det bisarra och helt galna i detta, så rekommenderar jag er att göra det. Efter den läsningen förstår ni ännu bättre.