Det är först efter valet som svensk politik vaknar

Som jag skrev för några veckor sedan så är jag just nu inte det minsta övertygad om vilket parti jag ska rösta på i höstens val. Ett par partier är helt uteslutna, och något ytterligare högst osannolikt, men övriga riksdagspartier har allt att vinna på att våga visa mig sina visioner och sin framtidslusta.

Jag har inga större förhoppningar om att få se den gnista som jag egentligen vill se. Istället ser jag faktiskt lite fram emot vad som kommer att ske efter valdagen när Stefan Löfven med allra största sannolikhet ska bilda regering och när Alliansen i dess nuvarande existens ovillkorligt kommer att upphöra.

Jag förväntar mig att få bekräftat att det inte kommer att ske någon större kursändring i den praktiska politiken. Det finns i alla fall ingenting som tyder på detta.

Jag ser fram emot att alla dessa enögda alliansmotståndare, som ändå måste förvänta sig en förändring, i verkligheten inte få detta. Inte för att det inte behövs reformer  och visioner utan för att det inte är så svart eller vitt och enkelt som det påstås. Inte minst ser jag fram emot om dessa personer kommer att välja att tiga eller kritisera den nya regeringen på samma grund som man gör med Alliansen. Det blir intressant!

Jag ser också fram emot att de fyra allianspartierna kommer att tvingas visa upp sig vart och ett för sig för att skapa en grund för att växa. Frågan är hur många av de fyra partiledarna som kommer att fortsätta?

Att Reinfeldt avgår ser jag som självklart. Detsamma gäller Jan Björklund. Högst troligt kommer Göran Hägglund att noga överväga sin framtid och med Annie Lööf tror jag partiets valresultat avgör hennes framtid.

Oavsett hur många av de fyra som avgår/får kicken så krävs en rejäl reformering både på ledarsidan och i vilken politisk väg de väljer i opposition.

Det som kan ske är ju att något alliansparti redan efter valet (oavsett vad dom nu säger) väljer att samarbeta med S och MP. Men även det är ju en helt ny väg för det eventuella parti som väljer detta. Även det vore intressant att se reaktionen av hos alla enögda alliansmotståndare.

Paradoxalt nog så tror jag alltså att det är först efter valet vi kommer att få se någonting rejält ske i svensk politik. Tråkigt för väljarna, men ingenting visar idag att något annat kommer att ske.