(S) väljer piska före morot i skolpolitiken

Skillnaderna är minimala i det svenska politiska mittfältet och det går snart inte att gissa vilket parti som lägger fram ett förslag.

Skolpolitiken är het som lava just nu och positionering pågår för att hitta en väg som ingen annan kommit sig för att föreslå. Det Ibrahim Baylan och Socialdemokraterna kommit fram till är att det krävs en satsning på yrkesprogram som ger högskolebehörighet.

Så långt inte så mycket att invända, men sedan kommer den del som likaväl hade kunnat varit ett förslag från Moderaterna eller Folkpartiet:

Man ställer ett krav som går ut på att den som inte går ut gymnasieskolan inte heller ska få för sig att ekonomiskt bistånd (socialbidrag) är ett alternativ. Ibrahim Baylan uttrycker det så här:

De flesta ungdomar inser att om man ens vill komma på en anställningsintervju så krävs det en gymnasieutbildning. Det är självklart så att det här innebär att samhället måste ställa upp med utbildningar, arbete och praktik.

Det låter ju flott att man genom att man genom en satsning på yrkesprogram med högskolebehörighet, och skolplikt även för gymnasiet, skulle lösa en problematik där skoltrötta ungdomar med alla medel ska hållas kvar i skolgång till 19-års ålder med moroten att dom kan uppnå högskolebehörighet.

För mig handlar inte det om någon morot utan om ett klar och tydlig piska om att anpassa sig till något för att erhålla pengar att till viss del klara sig på.

Det är en sak att ställa krav på medborgare för att exempelvis få ekonomiskt bistånd. Detta ställer jag till mycket hög grad upp på. Men att tro på utökad obligatorisk skolgång och hot om att inte få pengar borde vara fjärran för en kommande (!) socialdemokratisk skolminister. Jag kan i alla fall inte se någon som helst skillnad i den människosyn som Alliansen sedan 2006 har beskyllts för att inneha. Det är samma skrot och korn med skillnad i millimeter när allt kommer till kritan.

Det måste kunna finnas en mycket större frihet och flexibilitet för någon som är 17, 18 eller 19 år idag än att med en piska tvingas kvar i skolbänken.

Vad det hela istället handlar om är att föräldrar till skoltrötta barn som med detta förslag tvingas kvar i skolgång kommer att vara de som får dra det ekonomiska lasset fullt ut.

Så det kanske bara är en smaksak i Socialdemokraternas värld vem det är som får det ekonomiska biståndet utbetalt – föräldern eller 18-åringen som hoppat av skolan.

Det är i alla fall ingen lösning på en problematik och det är mycket långt ifrån den retorik om att se till dom mest utsatta i samhället som Socialdemokraterna använder för att återta regeringsmakten till hösten.

En lösningsinriktad syn på problematiken börjar inte med att piska på dom elever som är i slutet av sin skolgång. Vill man göra det ska man se det från början av skolgången, från förskoleklass, för att skapa rätt förutsättningar.

Det både Socialdemokraterna och Alliansen försöker sig på nu är att så gott det går släcka bränder som man gemensamt medverkat till att skapa. Det finns fina ord om att lösningen är tidiga insatser, men vackra ord utan konkreta resurser som tillförs är inte värda mer än vatten.