Vi går en ännu mörkare tid till mötes i den politiska dialogen under 2014

Jag har bloggat sedan 2005 då den stora boomen kom. Det har varit en blandad resa med några olika bloggar men där den här hela tiden har varit navet med skrivande om samhällsfrågor och politik.

Mitt sätt att skriva och att angripa olika frågor har förändrats från ganska provocerande och starkt ifrågasättande för att leta så många läsare som möjligt till betydligt mer fundersamt och analyserande. Jag har vid en rad tillfällen gått över gränsen och skrivit saker som jag både ångrat och bett om ursäkt för.

Senaste halvåret har varit den absolut lugnaste bloggtiden sedan 2005. Jag tappade lusten ganska radikalt efter #blogg100-utmaning i våras som verkligen dränerade suget att skriva. Det är egentligen på min löparblogg det funnits en regelbundenhet under det här året.

Vad man kan konstatera är att bloggandet totalt sett inte har minskat men den interaktion med övriga traditionella medier som en gång vara en så debatterad fråga har förändrats helt. Det samma gäller det politiska bloggandet som saknar intensiteten som fanns där fram till förra valet. Vi får se vad som sker under kommande valår.

Just nu ser vi exempelvis hur det mesta av allt det som många av oss ritade upp som ett mycket troligt scenario under bloggbävningen kring FRA-lagen 2008 visar sig vara ungefär på det viset. Våra politiker har sålt ut integriteten och ingen, vare sig regering eller opposition, tar tag i debatten och det ansvar som vilar tungt på många. Visst skrivs det en del men det är mest ett resignerat “vad var det vi sa” än en eldig upprördhet som skapar några större ringar i debatten. Mest förvånade verkar traditionella medier vara – de som inte lyfte upp frågan och genomlyste frågan på ett vettigt vis när den var aktuell 2008.

Hatet och hetsen på nätet står hela tiden i fokus. Just nu är det Expressens avlöjanden kring hatsajter och personer som kommenterar där och på andra ställen och då företrädesvis med rasistiska och andra extrema åsikter.

Numera skriver jag så pass sällan, och har så få läsare, att troll i kommentarsfälten inte är något att ens hantera. Det betyder ju inte att det inte är ett enormt problem både i kommentarsfälten och i andra sociala medier där mer eller mindre kategoriska människor med skygglappar ger sig på det som inte passar deras uppfattning.

Det här är en del av problematiken och jag tror att vi kommer få se en stegrande och mycket hätsk tid fram till valet i september nästa år. Jag är fullkomligt övertygad att det finns en plan från dessa krafter att bevaka och slå ner på bloggar och i övriga sammanhang där det är möjligt för att om möjligt tysta och skrämma meningsmotståndare.

Detta är en allvarlig del av det hela. En annan sak som jag inte ser framemot det minsta är att den polarisering som finns mellan regerings- och oppositionssympatisörer kommer att bli smärtsam att genomlida. Rent politiskt finns, om man räknar bort ett par partier, mycket små skillnader i vad som rent praktiskt skulle fortsätta ske eller förändras vid ett troligt regeringsskifte. I alla fall inte utifrån vad vi sett hittills.

Redan nu finns foliehattar på båda sidor av den politiska kartan. Det handlar om en svartvit syn på verkligheten, vad som ska ske för att förändra och hur fullkomligt urusla meningsmotståndarnas förslag och åsikter är. Man skrattar i byxorna så fort det dyker upp något som skulle kunna vara negativt för motståndarsidan oavsett om det är något konstruktivt eller något som man kanske till och med tycker att motståndarsidan gör bra.

Det handlar också om att ta varje tillfälle i akt att plocka upp minsta lilla skitsak och använda det som ett argument för hur usel motståndaren är och detta oavsett om de som företräder ens egna sympatier har ungefär lika stor skuld och delaktighet i det hela som det man rackar ner på.

Det här är ingenting nytt på något vis, men det är alldeles oavsett något jag har tröttnat rejält på. Om man för fram sina åsikter och i olika stor grad spyr galla över något så förväntar jag mig också att då kunna ta en dialog, diskussion, meningsutbyte om det hela och att de argument och frågor man framför också behandlas på ett respektfullt och seriöst sätt.

Hänvisar man till något så är det rimligt att få veta var källorna till det hela finns. Är det otydligt så förväntar jag mig att en fråga innebär ett försök förtydligande. En obekväm fråga ska inte , likt vilken politiker som helst, mötas med en motfråga som inte ens har med den ursprungliga frågan att göra istället för ett försök till vettigt svar.

Kan man inte förmedla detta så har jag mycket svårt att ta det ursprungliga budskapet seriöst. Att låta bristfälliga egna argument leda över till rent personliga ifrågasättanden är inte heller seriöst.

Att inte tycka lika är en sak men att göra det genom att ignorera och måla i svart och vitt utan de nyanser som verkligheten i praktiken visar upp i nästan alla stora frågor är inte respektfullt och seriöst.

Den riktigt allvarliga problematiken finns givetvis att finna bland den grupp som inte bara är extremt jobbiga i kommentarsfälten utan som också övergår till rena personhot och ännu värre i extremfallen. Men den breda problematiken ligger i hur så många på ett så enkelspårigt sätt låter en svart och vit sida av varje enskild fråga vara det enda vis som man klarar av att hantera en dialog på. Att försöka vara nyanserad är inte ens ett alternativ. Det enda viktiga är att vara en enögd megafon.

Det värsta med detta är att vi är i en tid med så många stora frågor som verkligen behöver en bred samsyn och radikala och modiga lösningar. Vi har skolan som ett exempel och den oöverblickbara frågan om integration och invandring som en annan. I frågan om FRA och integriteten har samtliga stuckit huvudet i sanden och gör ingenting för att lyfta frågan.

Istället för dialog ser vi redan nu hur megafonerna har börjat ljuda på båda sidor och sympatisörer till det ena eller andra alternativet villigt låter sig ledas in i samma mönster. Ljudet från megafonerna kommer bara att öka i styrka.

Det ironiska med allt detta är att vi efter valet nästa år kan stå i ett läge där just samsyn och samarbete över dessa gränser är en förutsättning för att inte försätta nationen Sverige i ett riktigt allvarligt läge. Varför inte börja redan nu istället?

Får vi ändå den sannolika socialdemokratiska regeringen så är det många foliehattar som idag spyr galla över Alliansen som kommer att drabbas av en oerhört kraftig baksmälla när det som då sker inte ens kommer att vara i närheten av det man idag skyller och skäller Alliansen för. När retorik istället blir realpolitik krymper skillnaden och förändringarna till något ganska minimalt.

Det finns givetvis många som inte ägnar sig åt det jag beskriver, men det gäller att personer som socialdemokraten Johan Westerholm och liknande seriösa själar med en ambition att faktiskt se helheten får ännu större utrymme och möjlighet att påverka.

Vi skulle behöva få in Piratpartiet i matchen igen. Vi skulle behöva se ledande politiska företrädare sluta ägna sig åt megafonbudskap dagarna i ända (läs: Kent Persson).

Kanske är jag onödigt negativ i vad jag ser framför mig. Men sannolikheten för att vi går ett 2014 till mötes där den politiska dialogen istället blir en enda lång vandring rakt in i mörkret är tyvärr inte speciellt otrolig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *