Att våga omfördela resurser är skolans lösning

Att den svenska skolan tycks vara på god väg ner i träsket har varit en stor diskussion senaste veckan efter presentationen av PISA-mätningen. Om detta sätt att mäta på är det bästa eller inte kan man diskutera.

Man kan också diskutera hur snabbt förändringar i skolpolitiken påverkar resultaten. Jan Björklund anser nog att det tar längre tid idag än vad han påstod för några år sedan. Ansvarsbördan för det rent politiska blir ett tyngre och tyngre ok kring Björklunds hals för varje dag som går och trovärdigheten i nästa års valrörelse kommer inte att vara speciellt hög. Samtidigt så har inte Socialdemokraterna några som helst revolutionerande förslag som radikalt förändrar förutsättningarna.

Det är lätt att raljera över att lärare inte ska gnälla då dom har så mycket ledigt sett över året. Jag har gjort det men jag kommer här och nu att ta tillbaka detta på obestämd framtid. För det är nämligen på det viset att vad som var mer sant en gång i tiden vad gäller just detta så har det förändrats på samma vis som allt annat. Frågan om resurser och kostnader är så mycket mer central idag än vad den var en gång i tiden. På gott och på ont.

Det gäller givetvis om att vara varsam med resurser och använda varje skattekrona på absolut bästa vis. Det är vad det handlar om.

Det är också så att en skolpolitik pekar ut en riktning och kan på sikt påverka det hela i ena eller andra riktningen. Just det där “på sikt” som minister Björklund nog hade hoppats på vara mer nu än senare.

Men det spelar mycket liten roll på vilket vis riktningen i skolpolitiken styrs åt ena eller andra hållet om det inte finns resurser i skolan att ta hand om varje elev så bra att den där riktningen blir konkret vardag för eleverna och lärarna. Om resurserna inte finns och varje dag och vecka blir en kamp mot tiden för att så få som möjligt ska drabbas av det hela så är det ett misslyckande. Inte ett misslyckande av skolpolitiken. Ett misslyckande från varje enskild kommuns sida som inte förser sin skolverksamhet med tillräckliga resurser för att varje elev och lärare ska få det som man kan förvänta sig för att uppfylla det skolpolitiska målet.

Så visst är det ett politiskt misslyckande vi ser frukterna av. Men det är ett politiskt misslyckande på lokal nivå i våra kommuner som styrs av partier i alla olika tänkbara konstellationer runt om i landet. Det är kommun efter kommun som inte har förstått sitt eget bästa inför framtiden och hur mycket det ger tillbaka till samhället, sin egen kommun, om man bygger en stadig och stabil grund att stå på i förskola och grundskola.

För varje barn man fångar upp i tid och lyckad ta hand om istället för att, i brist på resurser, förvara igenom skolåren så ökar man inte bara möjligheten för barnet att faktiskt bygga sin egen grund att stå stadigt på. Man bygger också en tillit till vuxna och till ett samhälle som gör vad man kan. Man minskar risker för samma kommun att senare i personens liv få bekosta betydligt högre utgifter än vad tillräckliga resurser i skolan kostar.

Jag säger inte att det är så enkelt som att större resurser enkom är lösningen på skolans problem. Det finns många andra faktorer i hemmiljön och runt omkring som påverkar.

Det är inte heller nödvändigtvis så att resurserna som krävs enbart ska komma ifrån den fördelning som varje kommun gör av sina pengar varje år. Det är kanske så att staten måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för frågan än idag.

Det är inte rimligt att lärare ser det behov som finns, och som man enligt alla föreskrifter ska leva upp till, men möts av en rektor som inte har pengar i sin budget för att skjuta till vad som krävs.

Det är inte rimligt att en rektors lojalitet i första hand ska ligga i att inte överskida den budget som politikerna i kommunen har klubbat. Lojaliteten för en rektor ska ligga i verksamheten, hos lärarna och det behov som eleverna har.

Det handlar om att våga lägga en budget för skolans verksamhet som är öppen för att bedriva en verksamhet som ger möjligheten att uppfylla de föreskrifter och den läroplan som finns. Bara genom att göra detta är jag fullkomligt övertygad om att både arbetsmiljö och resultat i den svenska skolan skulle förändras dramatiskt åt det positiva hållet.

Det handlar om prioriteringar i samhället och det kommer garanterat att gå ut över någonting annat som de gemensamma resurserna tillfälligtvis inte räcker till under den övergångsperiod det handlar om. Men när det hela får full verkan så kommer kommunala resurser som idag läggs på en rad andra mindre trevliga, men nödvändiga, områden att minska. Ordning och reda i skolan skapar förutsättningar för ordning och reda även utanför skolans väggar.

Våra kommunpolitiker måste våga visa mod och framsynthet. Regeringen måste visa samma mod och, om så krävs, förse kommunerna med de ekonomiska resurser som krävs för att skolan ska fungera så som den måste göra för våra barns framtid.

 

  • musselmannen

    Bo Rothstein är spot on – tycker jag http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2208487-lararna-maste-fa-tillbaka-sin-sjalvstandighet samt den frejdige Westgårdh http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/anderswestgardh/article17986193.ab

    Båda dessa krönikor/debattartiklar sätter fingret på att det är stora strukturella bekymmer som förmodligen just behöver någon form av totalt omtag. I vart fall inte en valrörelse som handlar om att bjuda upp till mer, bättre och större

    • http://www.signeratkjellberg.se kjellberg

      Valfläsk är absolut inte det jag är ute efter. Det du länkar till är bra åsikter. Idag är det kommunala budgetar och mer eller mindre svagt ledarskap som inte kan bedriva en självständig verksamhet som gör det jobb man borde. Att lärarna sedan har blivit mer anonyma och tappat i pondus som kommunalt anställda och dessutom säkerligen behöver få mer betalt är möjligen en del av problemet. Det stora bekymret är att problematiken som byggs in redan från småbarnsåren i förskola följd av en grundskola med samma problem gör att hela problematiken skjuts på framtiden och framkallar en helt annan och djupare problematik när barnen blir tonåringar och sedan vuxna.

      • musselmannen

        Ja…det också. Det är således mycket stora förändringar som behövs – och gärna i förnuftig ordning