Vi småbarnsföräldrar är bortskämda – både jag och Alex Schulman
I tider av VAB är det fan ingen walk in the park att vara förälder och heltidsarbetande med ett jobb som måste bli gjort oavsett om man är på kontoret eller inte. Det handlar om att lösa det hela helt enkelt.
Samtidigt så lever vi i en tid när det generellt sett aldrig funnits bättre förutsättningar i Sverige för att låta våra barn få en bra uppväxt. Även om det finns problem med för stora barngrupper i förskolan så är den väl fungerande för de allra flesta. Det är dessutom en allt flexiblare möjlighet att låta sina barn vara där på tider utanför kontorstid och i många kommuner får barnen vara där 15 timmar även när föräldrarna är hemma med småsyskon. Vi har även en i många avseenden allt flexiblare arbetsmarknad där styrda produktionstider ersatts med möjlighet att själv styra sin tid.
Trots allt detta och mycket mer ser vi en hög stressnivå och en frustration bland småbarnsföräldrar som inte rimmar med vad förutsättningarna ger oss för möjligheter och jag tror att vi har oss själva att skylla i våra livsval.
Det är nämligen så att vi bokstavligt talat försöker äta kakan och ha den kvar samtidigt.
Vi vill att våra barn ska ha det så bra som bara är möjligt, men vi väljer utifrån oss själva som vuxna istället för att göra våra val utifrån våra barn.
Vi konsumerar med fokus på våra små spädbarn på ett vis som inte är i närheten av att tangera vad som egentligen är nödvändigt.
Vi tror att barnen måste vara med om saker redan innan dom är ens är intresserade av en skallra ovanför sängen.
Vi väljer att gå tillbaka till jobbet så snart det är möjligt och påstår att det är bra om barnen börjar på förskolan. Det kan det vara, och är säkert i dom flesta fall, men valet sker inte grundat på barnen utan på att vi känner oss tvingade att gå tillbaka till våra jobb antingen för att arbetsgivaren säger så eller för att vi själva rent krasst ekonomiskt tycker att det är bra.
Sedan hamnar vi i det där ekorrhjulet dom första åren med både jobb och förskola att hantera med sjukdagar i kubik och ett jobb som inte väntar på att ditt barn ska bli friskt. Det spelar ingen roll hur bra arbetsgivare du har. Din egen stress och ditt dåliga samvete ligger där som en våt vilt när ditt barn behöver uppmärksamheten.
När väl barnen blir lite större och enklare att hantera även när det blir sjukdagar som ska klaras av så har vi redan lyckats boka in våra barn på fler aktiviteter utanför förskolan och vanliga skolan än vad som rimligtvis är något som dom själva kommit fram till är vettigt.
Vi gör det med en god tanke om att vara bra föräldrar som låter våra barn få det bästa. I alldeles för många fall leder det istället till ytterligare stress och press både på barnen och oss föräldrar.
Alex Schulman försökte för någon vecka sedan att beskriva sin frustration över dottern på elva månader som han anser absolut inte ska vara på en förskola förrän allra tidigast den dag hon är 2 år gammal:
I den åldern behöver de en vuxens totala uppmärksamhet, hela tiden. Även om de erfarenheter jag haft av förskolepersonal är mycket god, så säger det sig själv: ansvarar tre lärare över 20 barn så blir alla barn inte sedda. Jag är inte ensam om att tycka det här. De flesta av oss föräldrar vet med oss att vi gör våra barn illa. […] Vi skadar våra barn, men det är inte vårt fel. Vi är tvingade att göra det. Tänk om staten kunde förstå det här. Tänk om de kunde hjälpa oss att hjälpa våra barn.
På denna krönika har han fått mothugg av Sakine Madon:
Sverige har en unikt generös föräldraförsäkring, det är inte synd om oss som får barn, inte ett dugg. Till skillnad mot Alex Schulman & co känner jag mest tacksamhet till omgivningen och samhället. Inte minst till kolleger som får ta ett större ansvar under min föräldra-ledighet.
Schulman tycker att han har blivit djupt missuppfattad av Sakine.
Jag kan hålla med om oron för det lilla barnet och det dåliga samvetet som kan infinna sig många gånger under de där första åren. Men jag kan faktiskt inte för ett ögonblick hålla med om att det är statens uppgift att hitta ytterligare lösningar på detta. Det är just det som Kristdemokraterna har försökt med sin idé om ett vårdnadsbidrag som snarare är en ren kvinnofälla.
Det handlar om våra val i livet och om dessa innefattar att både vara småbarnsföräldrar och framgångsrika yrkesverksamma vuxna samtidigt som vi vill förverkliga både oss själva och våra barn genom en tillvaro som ständigt fylls på med nya prylar, kläder och resor så är priset vi får betala det som Alex Schulman oroar sig för.
Sedan har vi olika möjligheter att själva påverka vår tillvaro rent jobbmässigt. Personligen har vi i vår familj varit, och är fortfarande, enormt lyckligt lottade vad gäller just den biten. Andra har de tuffare samtidigt som jobbet kanske inte är ett jobb som står still när man själv inte är där. Någon annan gör det när du är hemma och vabbar.
Jag säger inte att det är lätta val att göra i en tid när mycket snurrar snabbare än någonsin och vår lycka och känslan av att förverkliga oss själva är större än vad den kanske varit någon gång. Det är inte heller så att valmöjligheten för alla är lika stor. Men kom inte och påstå att det inte finns ett val att göra!
Jag är fullkomligt övertygad om att Alex Schulman också har enormt frikostiga och goda förutsättningar att göra ett val och för egen del inte behöver vara orolig – om han bara gör just det valet som fullt ut fokuserar på sitt lilla barn.