Ska Moderaterna haverera redan innan man förlorat makten?
Frågan är faktiskt berättigad om man har följt debatten och diverse olika reportage på sista tiden och sedan lägger ihop det med vad som har skett i partiet de senaste 2 åren.
Allra bäst, och mest initierat, kanske man får det beskrivet för sig i Fokus och artikeln Underbara dagar bakom oss där en förödande bild av uppgången efter valet 2002, valvinsten 2006 (och 2010) tillsammans med den fullkomliga dränering på kompetens som har drabbat partiet successivt sedan 2006 framträder. Allt detta varvat med en historik om partiet från slutet av 60-talet och framåt där framgångar skapades av den politiska kompetens som fanns i partiet då och som trots allt var grunden även för den generation som tog över efter valet 2002.
Man kan säga mycket om den trötthet som fanns hos socialdemokratin och som var grunden för deras förlorade makt 2006. Men trots detta var man inte ett parti som havererade inifrån före det att man förlorat makten. Trötthet och brist på idéer, absolut! Men det stora haveriet inleddes först efter Göran Perssons avgång, med Sahlintiden och Juholts makalösa stund på toppen innan Löfven steg in och ändå skapade någon form av lugn i leden (för en stund).
Det som nu sker i det nya statsbärande partiet (det är väl fortfarande så man vill bli sedda?) är att man både visar upp en stor brist på visioner, där man på något vis sticker hakan utanför mellanmjölkens land där nästan alla andra står och betar, samtidigt som man snart inte har ett enda starkt namn kvar som internt kan hantera den helt avgörande inrikespolitiken för partiet.
Förutom att statsministern själv får utstå en hel del kritik för bristande ledarskap, där kompetens har sköljts ut genom partiets dörrar, så är det fullkomligt uppenbart att partisekreterare Kent Persson inte på något vis har det förtroende som han skulle behöva ha inom partiet. Strömlinjeformade budskap som upprepas med en papegojas envishet är ingenting som vare sig lockar väljarna eller som imponerar på avgörande företrädare inom partiet.
Fredrik Antonsson beskriver idag sin besvikelse över vad som skett med det parti han tidigare stod upp för och hur det gick till när han slutligen gav upp tron på Moderaterna. Det skedde i samband med en meddelande-växling mellan honom och partisekreterare Persson i samband med Alliansens korvgrillning i Maramö i februari och det budskap Persson klart och tydligt förmedlade var att Antonsson inte visade tillräcklig tillgivenhet till Moderaterna och att han borde ändra på sig för att det skulle finnas någon del av hans plattform i partiet kvar.
Till saken hör att Antonsson och Persson före den sistnämndes allt tyngre positioner inom partiet var goda vänner i den dagliga politiska debatten. Så är inte fallet längre och det är definitivt så att orsaken i första hand ligger i hur Kent Persson har förändrats sedan han klev allt längre in i Moderaternas centrum.
Jag undrar hur Moderaterna ens ska lyckas ta sig fram till valdagen i september nästa år utan att allt det som för oss väljare ligger under ytan och gror internt i partiet också briserar och blir till en föreställning inför öppen ridå?
Socialdemokraterna förlorade makten 2006 till en enad Allians som hade förberett sig noggrant och var väl samspelta. Man själva var trötta och utan idéer. Mot detta ställdes något som kändes fräscht och spännande, med många starka personer, som hade förmågan att driva det hela framåt under de första åren.
Moderaterna kommer att förlora makten 2014 till något som vi inte ens vet vad ännu och där vi har en socialdemokrati i förarsätet som har parkerat så nära Moderaternas politik att det inte ens går att öppna dörrarna och komma ut och andas frisk luft.
Det är inte speciellt mycket, om ens något, i svensk politik just nu som känns spännande och fräscht sådär så att man verkligen vill engagera sig eller lägga sin röst på det. Det finns ett utrymme, som är ganska stort om man bara vågar, att faktiskt göra något i svensk politik som bryter mönstret i det som idag helt kretsar kring två stora partier.
Tyvärr verkar det inte finnas någon som har den förmågan och ännu mer tyvärr är den stora vinnaren av detta Sverigedemokraterna.