Medelklassupproret missar samhällsvinsten med sänkta inkomstskatter

Jag har ifrågasatt det smarta i att genomföra ett femte jobbskatteavdrag nu. Jag inser att det handlar om att uppfylla vallöften från 2010 och att man inte vill få höra om svikna sådana det kommande året. Men jag tror att Alliansen med ganska stor enkelhet hade kommit undan med det sveket sett till hur debatten ser ut just nu. Samtidigt kanske det är just långsiktighet som är viktig.

Vi har sett Medelklassupproret argumentera för att de skattesänkningar som skett för stora löntagargrupper är fel. Det behövs inte mer pengar till stora delar av svenska folkets hushållskassa. Dessa pengar behövs istället i vård, skola och omsorg.

Den som kan något om ekonomi, inklusive socialdemokrater, vet att mer pengar i plånboken för människor genererar ett spenderande och en konsumtion av dessa pengar som leder till att företag i en del fall får anställa mer personal och i andra fall kan behålla personal som annars hade riskerat bli av med sitt jobb på grund av minskad efterfrågan.

Om vi håller diskussionen till “vanligt folk”, och inte blandar in den lilla grupp kraftigt förmögna som kan placera pengar istället för att behöva använda dom i sin vardag, så är detta något som har bidragit till att skapa eller bibehålla jobb som annars inte hade varit under de tuffa år som vi sett sedan 2008. Krisen och arbetslösheten i Sverige hade varit mycket värre utan de jobbskatteavdrag vi har sett genomföras och med detta hade även skatteunderlaget till den vård, skola och omsorg som det flesta av oss vill se fungera varit ännu mindre. Även en köksrenovering som kan tyckas vara onödig är något som genererar arbetstimmar och försäljning av diverse olika prylar och inredning som genererar omsättning hos företag med personal.

Det går att diskutera var jobbskattesänkningarna ger bäst nytta men att det inte ger en positiv effekt för samhället i stort är direkt fel. Att vara för en väl fungerande vård, skola och omsorg står för mig inte i konflikt med att människor får in mer pengar på sitt lönekonto varje månad än vad som var fallet året innan och året före det. Det är skillnad på att man personligen tycker att man har fått för mycket pengar över efter skatt, som bara går till ovidkommande renoveringar och annat trams, till att detta skulle vara ett samhällsproblem.

Det är upp till var och en att avgöra vad som är onödig konsumtion och slöseri med pengar som egentligen inte behövs för att klara dagen. Det är en personlig avvägning. Sedan är det inte heller något som säger att alla pengar som kommit löntagarna tillgodo med de olika jobbskatteavdragen enbart har gått till konsumtion som gagnar den egna vardagens flärd.

Att få för sig att mer pengar är lösningen på lycka är något man kanske kan få för sig när man anser sig ha för lite. Men det finns en gräns både privatekonomiskt och i den offentliga ekonomin när det inte är mer pengar som skapar en lyckligare och bättre tillvaro. När denna gräns har passerats så handlar det minst lika mycket om hur man lever sitt liv eller hur man bedriver en verksamhet för att det ska bli så bra som möjligt.

Att vilja ta ifrån människor mer pengar i skatter bara för att man själv anser att ens egna pengar går till onödiga saker eller anser att andra människor inte är förnuftiga nog att spendera sina pengar på ett trovärdigt sätt subjektivt sett är fel utgångspunkt. Att vilja göra det för att stärka viktiga samhällsfunktioner är något annat, men för mig är den första utgångspunkten i detta att försäkra sig om att pengar som tillförs kan komma dit och användas på absolut bästa sätt utan att merparten försvinner i ett svart organisationshål.

Lika lite som att pengar är svaret på den personliga lyckan är det detta för att lösa en problematik som inte på långa vägar enbart handlar om brist på resurser i form av pengar.

Den allra största gåtan i frågan om inkomstskattesänkningar och skola, vård och omsorg är på vilket parti alla anhängare av en vändpunkt, där inkomstskatterna ska höjas, ska lägga sin röst?

Alla partier har efter regeringens budget nu lagt fram sina respektive skuggbudgetar.

Sammanfattningsvis befäster det bara min uppfattning om trängseln i mitten av svensk politik. Egentligen är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som skiljer ut sig på allvar ifrån övriga sex partier.

Inte minst är det påtagligt hur Socialdemokraterna inte på i princip en enda punkt föreslår något som ruckar på Alliansens skattelättnader för svenska löntagare de senaste 7 åren. Detta trots stark kritik och en retorik som i stora ord har pratat om det orättfärdiga i mycket av detta.

Återstår gör alltså Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att lägga sin tilltro till – eller kanske snarare sin frustration.