Ska vi lyssna på Bagdad-Kent eller nyanserade Mikael?

Almedalsveckan verkar snurra kring sin egenhändigt skapade jordaxel där partierna snarare försöker sno varandras ståndpunkter än att komma med något nytt ett drygt år innan valet.

Idag är det Moderaternas dag och sedvanligt numera är partisekreterare Kent Persson ute och försöker indoktrinera oss med samma mantra som vi hört hela tiden sedan han blev upphöjd till sin roll. Det handlar om att slå sig för bröstet och hävda ytterligare skattesänkningar för medel- och låginkomsttagare tillsammans med diffusa ord om stärkta förutsättningar för företag och återupprättandet av kunskapslinjen som vägen för fler jobb.

Problematiseringen inför väljarna ligger på en nivå som gick hem 2006 med en trött Göran Persson som motståndare och som gjorde detsamma 2010 med en rödgrön röra som motståndare. Det kan kanske gå vägen även 2014, men jag tror att det krävs en betydligt vassare kniv i lådan än den Kent Persson med en dåres envishet använder varje gång han uttalar sig i frågan om arbetslösheten.

Det är korrekt att Sverige på många sätt har klarat sig på ett bra sätt under krisåren och att förutsättningarna därmed är betydligt bättre än för många andra länder. Men jag tror att väljarna, inklusive alla som inte har ett jobb, högaktningsfullt skiter i hur det ser ut i Spanien, Holland eller Danmark. Det handlar om situationen i vardagen i Sverige och väldigt lite annat.

Istället handlar det om ifall man vill vara den politiska entreprenören, som ser nya möjligheter och förändringar som en lösning, eller förvaltaren av ett väl beprövat koncept, som egentligen ingen vet den exakta lyckan av, som vägen framåt.

Att Moderaterna har antagit förvaltarrollen är ganska tydligt och jag säger inte att Socialdemokraterna har blixtrat med sina entreprenör-takter. Men någonstans är det så att ett förvaltande regeringsparti som mer slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet än att våga sätta ut fötterna ut på mer okänd mark, har en högre “bevisbörda” än vad motståndarna som ifrågasätter något som inte fungerat så bra som förträffligheten påstår.

Dessutom är det så att Socialdemokraterna tycks välja en linje nu som inte innehåller några givna svar utan istället visar upp en större ödmjukhet inför en svår uppgift.

Jag tror att det kommer att hända mycket det kommande året och även om EU-valet om mindre än ett år inte har någon direkt koppling till riksdagsvalet i september så tror jag att det blir en tydlig indikation även över vartåt det lutar. Resultatet där kommer att stressa många politiker och partier alldeles oavsett vad som har sagts innan dess.

Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen ikväll var retoriskt bra och överlägset de senaste årens  tal från hans sida där. Men trots engagemang och glöd så var det inte mycket nytt som kom fram. Det viktigaste var nog just kampviljan som visades och att det blir en tuff match fram till valdagen.

Samtidigt så handlar det om ytterligare tre partier i Alliansen och även om det inte är vanligt att något parti åker ur Riksdagen så är det ändå en uppenbar risk nästa år och detta måste, om det finns någon jävlar anamma i de utsatta partierna, ovillkorligt leda till att en tydligare konkurrenssituation inom Alliansen kommer att visa sig även offentligt.

Reinfeldt var inte trött ikväll, men det krävs betydligt mer av visioner och verkliga idéer för att vända den nedåtgående trenden. Lustigt nog är förutsättningarna ungefär samma för Socialdemokraterna men med skillnaden att där krävs visionerna och idéerna för att förvalta det opinionsmässiga försprång som finns just nu.