Vem vågar visa sitt rätta jag på Facebook?

Slutet av juni och semestertider för svenska folket med allt vad det innebär av förväntningar, förhoppningar, besvikelser och ångest i människors liv.

Personligen tycker jag att den fina tid som är maj och juni nästan varje år mest blir en tid av hets och stress över allt man bara måste göra när det är sommar. Juli tickar på med semester och sedan kommer augusti och inte minst september oftast som sköna andningshål.

Många försöker att året runt upprätthålla en bild av ett vackert och rikt liv. Vissa av oss försöker att vara mer nyanserade och en del förmedlar sin ångest och sin olycka året runt.

Sociala medier, och inte minst Facebook, har öppnat upp möjligheten att dela med sig av sina tankar till mångfaldigt fler människor än tidigare. De som fortfarande väljer att stanna utanför Facebook har sällan någon förståelse för det hela förrän den dag dom själva tassar in och sakta men säkert börjar förstå att det finns något mer än enbart glättiga och tillrättalagda statusuppdateringar och bilder på glas med rosévin.

För det är detta jag vänder mig starkt emot i den text som Carina Bergfeldt idag publicerar på Aftonbladet med rubriken “På Facebook får ju ingen missfall”.

Hennes text beskriver en verklighet som jag inte alls känner igen mig i när jag följer mitt flöde på Facebook och 177 bekanta jag har knutit till mig där. För vänner på Facebook är, vilket känns ganska uttjatat vid det här laget, inte vänner i den bemärkelsen som vissa hårdnackat försöker ruta in det till när man hånar dom som har tusen vänner. Det är bekanta i alla olika former från de närmaste i livet till ytligt bekanta man aldrig ens träffat fysiskt.

Jag upplever det betydligt mer nyanserat än vad Bergfeldt tycks göra sitt eget och sina vänners flöden. Hos mig finns alla varianter – allt mellan meningslösa gullegull-uppdateringar till uppläxningar av sina vänner och rejält tragiska händelser i människors liv.

Jag tycker med andra ord att det är ett mycket bredare spektra i mitt flöde än vad som beskrivs. Mindre muntra uppdateringar förekommer ganska ofta, men samtidigt så kan jag nog tycka att den som händelsevis skulle drabbas av ett missfall, eller liknande händelse, och omedelbart slänga ut det på Facebook har vissa problem med gränslöshet. Men att det är något som inte förekommer, med en stunds eftertanke, är i alla fall inte sant i mitt flöde.

Gränsdragningen mellan privat och personligt kan vara svår att dra. Jag tror dock att många som kritiserar både det ena och det andra i sociala medier inte riktigt har förstått skillnaden mellan de två och att det är där en del av problemet ligger. Dom som enbart skriver tillrättalagda gullegull-uppdateringar och lägger ut bilder på rosévin är varken personliga eller privata.