När förorterna brinner är det följden av minst 35 års misslyckad politik
Det har varit stiltje på den här bloggen sedan Blogg 100 tog slut. En behövlig paus efter några intensiva månader med minst ett inlägg per dag.
Den senaste veckan har först Husby och sedan en lång rad andra platser i Stockholmsregionen varit i strålkastarljuset efter bränder och skadegörelse. Även städer utanför huvudstadsområdet har varit drabbade. Bland annat i Borås.
Det är säkert skrämmande för många att se vad som skett och fortfarande sker. Allra värst är det för alla som bor i de områden som drabbas.
Jag har ingen som helst avsikt att försvara en enda brunnen bil eller en enda krossad ruta. Det finns ingen större acceptens för att det sker i redan utsatta områden än någon annanstans i vårt land. Men det är definitivt inte så oförklarligt som många försöker få det till. Det är inte heller så enkelt som många, de allra flesta, politiker försöker måla upp en bild av. Eller enkelt är kanske fel uttryck. Snarare handlar det om ett enkelt politikerspråk där man är förfärad och söker möjlighet att lägga över skulden på den politiska motståndaren.
Men faktum är att det är få svenska politiker som kan stå där och förfära sig och försöka spela över bollen till andra planhalvan. Det vi ser handlar om ett eftersatt område i det svenska samhället där en tändande gnista i Husby har skapat en löpeld av liknande agerande. Inte så mycket för att något speciellt har hänt i alla andra områden just nu, utan mest för att dessa områden lever med samma problematik och ett liv i skuggan som deras bröder och systrar i Husby gör.
Många boende är frustrerade över vad som sker när unga arga killar, för det är mest detta det handlar om, går bärsärkagång på gatorna. Det är rätt att bli frustrerad och förbannad över att deras kvarter förstörs när den första tanken kanske är som om det inte vore nog med den problematik som redan finns.
Men samtidigt, utan att försvara en enda sten eller brinnande bil, så är det glasklara och starka signaler ända in i alla andra svenskars vardagsrum om att det finns ett annat Sverige bortom idylliska villaområden med en frustration som förmodligen ingen av oss som bor i idyllen riktigt kan föreställa oss.
Det är i denna idyll i princip alla de politiker som nu förfäras själva bor när dom inte jobbar i en annan bubbla där vackra ord om insatser för att komma till rätta med problematiken i utsatta områden är viktigare än att hitta långsiktiga och hållbara lösningar för en problematik som skvalpar över på hela samhälle.
Samtidigt är detta som nu sker också det yttersta tecknet på hur prioriteringarna i svenska kommuner under många decennier har legat med fokus på staden, den lilla eller stora, och där förorter eller byar runt om i landet har fått se sin service och sina möjligheter att på ett bra sätt åka kollektivt, gå till posten eller banken, eller bara handla sin mat gradvis försämras. Det är inte heller här så att man kan ställa en förort till Stockholm på samma nivå som en liten ort i Sverige som blir avbefolkad på grund av att det blir omöjligt att bo kvar. Men det är tecken på samma problematik och det är dessa tecken som föder Sverigedemokraterna och deras bild av ett flyende folkhem som går att återupprätta.
I de små avbefolkade byarna och samhällena runt om i landet bränns inga bilar och kastas inga stenar mot brandmän. Men frustrationen hos många som bor där kan leda till minst lika förfärande handlingar när vi minst anar det. Det är ur detta det föds extermister som på mer eller mindre förfärande sätt kan slå till i attacker mot det öppna samhället. Det är ur detta det föds både religiösa fanatiker och personer som Anders Brejvik.
Det är inte demokrati att politiska företrädare enbart ser till platsen där dom själva har sin lägenhet eller hus.
Det blir istället prioriteringar utifrån sin egen vardag där ishallar, flashiga bostäder och annat som uppfyller alla tänkbara krav på komfort just där. Detta sker på samma sätt oavsett om vi pratar om Stockholm, Ulricehamn eller Västerås. Konsekvenserna ser olika ut beroende på stad, men mekanismerna bakom det hela är samma – en generell samsyn bland politiker som inte ser till alla människors bästa oavsett olika förutsättningar.
Jag har ingen lösning på dessa gigantiska samhällsproblem vi ser torna upp sig, Men jag vet att det inte handlar om att kollektivt skuldbelägga människor som bor i utsatta områden. Det handlar inte heller om att överdramatisera frågan om muslimsk fundamentalism i Sverige som något som kan ta över hela landet (!).
Men det jag vet är att, med enstaka undantag så finns det ingen nationell plan, vare sig i drift, planerad eller föreslagen, från något av våra etablerade demokratiska partier som är en långsiktig plan bort ifrån vad vi har sett i Stockholms förorter den senaste veckan. Det finns många goda krafter som bit för bit skulle kunna lägga ett pussel som till slut går ut. Men om inga ledande politiker vill, vågar eller har förmåga att lyssna på detta så kommer vi inte heller att se en förbättring.
Avslutningsvis tycker jag att det finns en överskuggande sak att säga i hela denna debatt. Så länge det görs till en politisk fråga i form av höger och vänster, med tillhörande tomma retorik i syfte att vinna snabba och tillfälliga opinionsmässiga vinster, så kommer ingenting att ske.
Det vi ser är idag regeringen Reinfeldts huvudansvar i form av att de leder landet sedan 2006, men problematiken är ingenting som har sin grund i de senaste 6-7 årens förda politik. Det har sin grund i den politik som har förts i det här landet sedan mitten av 70-talet långt innan vare sig Olof Palme blev mördad, den djupa ekonomiska krisen i början av 90-talet eller sverigedemokratiska framgångar till följd av det hela. Det är ett delat ansvar för hela det svenska politiska etablissemanget.
Så hur mycket jag än tycker om Timbuktu så kan jag inte köpa det förenklade budskapet att allt ansvar för vad vi nu ser ligger på Fredrik Reinfeldt och vår nuvarande regering. Som har ett mycket stort ansvar att ta och det går framför allt inte att sitta tysta bakom sina skrivbord och vänta på att stormen ska blåsa över, men de strukturella problemen bakom vad vi ser är mycket mer kompicerad än vem som sitter i Rosenbad idag.
Bloggat om den senaste veckans händelser: