Kvinnor som förebilder, hjältar, mobbare och medlöpare #blogg100

Jag har egentligen aldrig uppmärksammat 8 mars på något specifikt sätt tidigare.

Internationella kvinnodagen är en dag som av vissa har använt den som en provokation  mot män istället för att fokusera på just kvinnor. Jag har säkert även använt 8 mars som en dag där jag försökt provocera feminister genom att ifrågasätta själva dagen som sådan.

Idag ska jag dock istället försöka fokusera på just kvinnor, den problematik som finns, att det gör skillnad med fler kvinnor i olika sammanhang och en hyllning till vissa kvinnor som gör skillnad.

Det jag aldrig har kommit underfund med och som kanske är en av anledningarna till att jag har svårt för många killar/män i grupp är den nivåsänkning som så ofta inträffar i sådana sammanhang. Jag säger inte att det alltid är så, långt därifrån, men i alldeles för många sammanhang har jag varit med om att just detta inträffar och att det då kan räcka med att “fel” man träder in i rummet för att hela samlingen ska gå i golvet rent intelligensmässigt.

Det handlar inte om att jag inte tycker om att umgås med killar, absolut inte, men jag hatar verkligen när grottmänniskan väcks till liv och det ska pratas och ageras på ett vis som bara killar i grupp kan ägna sig åt.

Det positiva är dock att jag tycker mig se en skillnad i hur killar och män faktiskt vågar sätta ner foten på ett helt annat sätt än tidigare och alla idioter med fel värderingar och förmåga att dra med sig andra svagare män kommer vi aldrig att komma undan ifrån.

Jag har tidigare sagt att det inte kollektivt går att skuldbelägga alla män för vad enskilda män gör mot kvinnor i olika sammanhang. Detta håller jag fast vid, men samtidigt så har vi män i den är problematiken ett lika stort ansvar att göra vad vi kan för att förändra det hela till det bättre som vi har i alla andra sammanhang där vi gemensamt i samhället ser en oacceptabel problematik som drabbar andra människor. I de här fallen handlar det om kvinnor i Sverige.

Vi har i debatten om det sk näthatet (i min värld enbart hat) mot kvinnor sett fullkomligt oacceptabla angrepp som till stor del sker av män mot kvinnor på ett vis som samma män aldrig skulle ägna sig åt mot andra män.

Vi ser ständigt rapporter om män som misshandlar eller mördar kvinnor i sin närhet. Det vi inte ser är alla dessa kvinnor som dagligen, dygnet runt, förtrycks av sjuka män i deras närhet som nedvärderar och misshandlar dom både psykiskt och fysiskt. Det sker på ett sätt som vi aldrig skulle se män ägna sig åt mot andra män i deras närhet.

Vi ser också i vår vardag män och kvinnor som lever sina liv tillsammans med en utgångspunkt att mannens arbete och vardag är viktigare än kvinnornas. Det har skett en enorm utveckling i jämställdheten på det här planet, men jag tror tyvärr att vi lite grand lurar oss själva att tro det om något bättre än vad det faktiskt är i många relationer. Det kan givetvis vara självvalt (hur man nu avgör detta?) och något som grundas på att kvinnan i sammanhanget vill vara personen som tar hand om det som kvinnor gjorde för 30, 40 eller 50 år sedan, men jag är säker på att många kvinnor gör det utan att det är det dom egentligen vill i livet.

I arbetslivet finns det som alla vet yrkeskategorier som är kvinnodominerade och med detta också yrken som har en betydligt lägre lönenivå än vad klart mansdominerade yrken har. Det är inte heller smickrande att lönerna i en låglöneyrken nästan är jämställda mellan män och kvinnor. Männen har givetvis den något högre genomsnittliga lönen.

För egen del så arbetar jag för närvarande på en arbetsplats med tre män och tolv kvinnor utan att för den sakens skull ha någon känsla av en kvinnodominerad arbetsplats.

Där jag tidigare arbetade skedde en ganska stor utveckling under mina år som ansvarig chef på lagret. När jag började där i mitten av 90-talet var det en kvinna och sju män. Mycket av detta grundat på en föreställning om att jobbet i sig krävde en man. Under min ledning, från 1999 och fram till 2008, var fokus i första hand att hitta rätt person för jobbet alldeles oavsett om det var en man eller en kvinna.

När jag slutade 2008 så låg fördelningen i stort sett jämn mellan kvinnor och män. Det varierade lite över tid men ambitionen att se till person istället för kön ledde till den utjämningen, från 10-15% till 50% på nio års tid. Resultatet av detta var inte enbart en jämn könsfördelning utan även ett helt annat klimat på arbetsplatsen.

Jag vet inte om det är så att kvinnor generellt måste vara synbart duktigare än vad män är för att uppskattas. Jag vet inte heller om kvinnor ifrågasätts tidigare och kraftfullare än vad män gör. Kanske är det så och möjligtvis måste kvinnor briljera mer för att uppskattas lika mycket som män.

En inte helt oviktig del i möjligheterna att ta det hela framåt ännu snabbare ligger faktiskt i att kvinnor slutar att racka ner på andra kvinnor som inte tycker exakt lika i alla sammanhang men som utan tvivel ändå är för det långsiktiga målet om jämställdhet.

Alla kvinnor, som inte lever med någon av alla dessa män som aldrig skulle förtrycka eller misshandla dom vare sig fysiskt eller psykiskt, har ett ansvar att se sin del av problematiken i stort.

Ett alldeles färskt exempel på kvinnors ansvar finns att läsa på Christina Stiellis blog. När hon igår ifrågasatte varför det kvinnliga nätverket Qoola Qvinnors val av bild för en kampanj så tog det hus i helvete:

Igår fann jag en bild i mitt flöde på facebook. Svår att inte upptäcka med sina starka färger och en ritad dockliknande flicka i någon slags baddräkt med stora ögon, plutmun, jättehuvud, två runda bröst, en getingmidja och vingar med glitter. En rätt bekant bild från leksakskataloger och Barbies släktträd. Bilden var avsänd från ett nätverk av professionella kvinnor för att uppmuntra och berömma andra kvinnor.

Jag rynkade nog lite på pannan och gick in på Qoola Qvinnors facebooksida och ställde frågan hur de resonerade när de använde sig av den bilden. Jag frågade varför man valt en sådan förlöjligande bild av en kvinna som dessutom förmedlar rätt många av de fördomar som många av oss vill eliminera. Inte minst, skrev jag, när jag sitter och pratar med 13-åriga tjejer och de letar kvinnliga starka förebilder. Jag skrev att jag var förvånad och rätt besviken på val av publik bild i ett kvinnligt nätverk och undrade om det professionella nätverket verkligen ville förknippas med en sådan karikatyr.

På grund av detta fick hon, av andra kvinnor, veta att hon var fel ute och hon bemöttes på ett sätt som är obegripligt på ett nätverk med den ambitionen. Läs hela hennes inlägg.

Det konstaterande hon gör i slutet är viktigt att ha med sig en dags som denna även om det är ett ganska sorgligt konstaterande:

Jag vill tro, idag på internationella kvinnodagen, att vi har kommit längre. Att det jag fick fascineras av igår, för att jag ifrågasatte en bild och uttryckte en åsikt, hör till ovanligheterna. Jag vill inte tro att det är ett kvinnligt beteende, kanske för att jag skäms så mycket då. Jag vill tro att det finns ett överflöd av människor, oavsett kön, som hjälper varandra och agerar ödmjukt och sakligt utan affekt med öppet sinne för att lära av andra och hämta erfarenheter. Jag vill tro att kvinnliga nätverk kan rymma olika åsikter och ödmjuka medlemmar men återigen har jag blivit bevisad motsatsen.

Kvinnliga förebilder och hjältar finns givetvis hur många som helst att lyfta fram.

Den allra viktigaste kvinnan i detta avseende för mig är utan konkurrens min fru. Hon skulle aldrig låta mig komma undan med något enda litet fall av manlig grottmentalitet och definitivt inte för en sekund acceptera något som ens snuddar vid nedvärderande kommentarer, förtryck eller hot. Hon låter inte heller andra komma undan med åsikter eller annat som är oförenligt med en syn på kvinnor och mäns lika värde. Hon har definitivt bidragit till att lyfta min medvetenhet i det här ämnet och jag hade aldrig uttryckt delar av det jag gör idag för 10 år sedan.

En annan kvinna som för många år sedan, med sin styrka och utstrålning, gav mig bestående intryck som jag haft med mig i hela mitt yrkesliv är Ulla Zander som var min lärare på gymnasiet.

Hennes kunskap i frågor om företagande och logistik har jag haft enormt stor nytta av men inte minst har hennes varma inställning och förmåga att få en att förstå ens egen styrka och pusha till saker som man från början inte själv tror på varit viktig. Att hon är fantastisk på detta är det inte bara jag som säger. Hon har ända sedan starten varit drivande i Ung Företagsamhet i Ulricehamn och Älvsborg. Ett stort bevis för detta kom så sent som i förra veckan när Ung Företagsamhet i Älvsborg instiftade ett stipendium med hennes namn som ska delas ut i 10 år framöver.

Sedan finns det runt omkring mig på bloggar och sociala medier i allmänhet många kvinnor som är starka och vågar peka på många orättfärdiga delar i vårt sätt att var mot varandra. Christina Stielli som jag nämnder ovan är en sådan. Sofia Mirjamsdotter är en annan som med sin rakhet är en förebild för mig sedan tidigare. Ulrika Good pekar på avigsidor som definitivt behöver belysas. Julia Mjörnstedt som driver Ung Cancer är definitivt en av alla unga starka kvinnor som på ett oerhört starkt sätt driver sina frågor och förmedlar ett budskap som är viktigt.

Till sist; det är givetvis så att det finns män i Sverige som utsätts för många av alla kränkande behandlingar som kvinnor drabbas av. Men den som påstår att den problematiken är ett lika omfattande problem, eller ens i närheten, tror jag behöver ta sig en rejäl tankeställare. Problemet är lika viktigt att hitta lösningar på, men omfattningen är som natt och dag i det stora hela.

 

Inlägg #044 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.