Mello håller en miserabel kvalité – och ändå tittar vi #blogg100

Ja, vi tittar på Mello i vår familj. Men hade det inte varit för att barnen vill se det så hade jag gärna låtit bli. Det är 90 minuter med surfande, läsande och ett halvt öga på tv:n tills barnen somnar.

Faktum är att hela tillställningen är ett fenomen utan förankring i någon form av vettig kvalitetskrav baserat på vad vi frivilligt skulle välja att lyssna på och gilla. Visst finns det undantag, men dom är mycket lätträknade.

Att vi nu ser rekordsiffror för Melodifestivalen är alltså enbart ett bevis på en obegriplig svensk hype. Ett samtalsämne att samlas kring där vi kan hata, rata och häckla gårdagens artister, som gör valhänta försök att ta sig tillbaka till rampljuset, varvat med nya artister av kraftigt varierande kvalité som får en veckofinal i Idol att framstå som vinnarna i en Grammis-gala.

Det här är en trend som vi sett under ganska många år. Melodifestivalen i Sverige är större än själva Eurovisionsfinalen för oss svenskar. Nu ser vi alltså en ganska oväntad peak på detta.

Den enda som håller en kvalité värd namnet är Gina Dirawi. Hon är en genuin talang som hanterar alla typer av underhållning.

Inlägg #019 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.

Detta är inlägg 19 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2013-01-23.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *