Jag är småkär i Annie Lööf #blogg100

Den som trodde att Annie Lööf skulle snärja in sig och hamna i ett Juholt-läge efter de senaste månadernas turbulens kring Centerpartiet kan släppa den tanken.

Det har funnits många som återigen börjat plocka fram hennes ålder, oerfarenhet, som något negativt och den enkla etiketteringen av henne som en iskall nyliberal.

Det är inget snack om att hennes parti har en enorm uppgift framför sig. Till att börja med handlar det om att lyckas lyfta fram vad partiet verkligen vill. Sedan handlar det om att skapa utrymme i debatten och inom regeringssamarbetet för detta. Till sist handlar det om att väljarna faktiskt attraheras av detta i så hög utsträckning att det ger rejält utslag i opinionsmätningar och ytterst i valet nästa år.

Det enda jag är fullkomligt säker på i ovanstående är att partiet inte har någon annan som är bättre lämpad att lyckas förmedla partiets politik än just Annie Lööf.

De inledande 10 minutrarna i hennes tal från partiets kommundagar i Örebro igår är klart och tydligt utan den lilla naivitet som har funnits till och från tidigare.

Hon har i den kris som pågått senaste tiden växt enormt i sin roll. Hon biter ifrån klart och tydligt både rent internt i partiet men även mot politiska motståndare. Inte minst måste Per Ankersjö, huvudansvarig för arbetet med partiets idéprogram, känna sig ganska klämd just nu.

Hon lyckas med mycket stor trovärdighet förmedla sitt budskap. Sedan gäller det att Annie Lööf nu lyckas stanna kvar i strålkastarljuset även när den värsta krisen har lagt sig. För hon är, precis som Göran Hägglund är inom Kristdemokraterna, ganska ensam på toppen i sitt parti när det handlar om att klara av den hårda debatten i många sammanhang.

Det som är ganska tydligt är att de tre mindre partierna inom Alliansen nu har börjat röra på sig för att ge sig själva en sportslig chans att inte bara vara en del av en moderat regering.

Det krävs en distansering ifrån Moderaterna för att ge sig själva det utrymme som krävs för att inte bara vara “Alliansen”. Detta skulle också kunna öppna upp det rent allmänt ganska trista svenska politiska bild vi ser för närvarande.

Jag hoppas att Annie Lööf har styrkan att nu rida på den uppmärksamhet som finns, att hon har styrkan att ta intern strid inom regeringen för vad hon står för och att det inte hamnar i fler lägen där hennes trovärdighet kan ifrågasättas att vara en vindflöjel i olika sakfrågor.

Annie Lööf har klart och tydligt satt ner foten. Jag tycker att hennes tal igår är inspirerande att höra och jag hoppas att hon lyckas bygga sitt parti utifrån detta och skapa det utrymme inom svensk politik för denna liberala linje som saknas idag.

Det som gör mig mer optimistisk till detta nu än vad jag varit tidigare är att hon har växt in i rollen som partiledare den senaste tiden och att hennes agerande utstrålar självförtroende utan den naivitet som funnits där förut. Jag tycker att hon är riktigt vass när det som tidigare var ett ständigt leende nyanseras av att hon faktiskt visar temperament och lite ilska i intervjuer och tal.

Om man kan vara det i en politiker och hennes sätt att agera så skulle jag nog vilja påstå att jag blir lite småkär i Annie Lööf efter den senaste tidens hantering av kritiska röster inom partiet, onyanserad kritik från politiska motståndare, oändliga intervjuer med journalister och ett alldeles strålande tal igår.

Det är enormt starkt i en värld av så många fastställda strukturer om hur man ska vara som politiker och hur en intern politisk debatt ska hanteras.

Det största, och tyvärr inte alltför osannolika resultatet, är att Centerpartiet sin lysande partiledare till trots nu blir så ängsliga och traditionella i arbetet med att fastställa framtidsprogrammet att det inte finns några visioner för Annie Lööf att övertyga väljarna om.

Inlägg #010 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.