Barnfattigdomen bortom de strikta ekonomiska talen

Jag har funderat en del om det här med begreppet barnfattigdom och vad exempelvis Rädda Barnen lägger in i detta. Det är säkert så att det finns utrymme att tolka det som om deras siffror inte stämmer om man enbart ser till den ek0nomiska nivå som man kan sätta på ett papper som en gräns för var fattigdomen för ett barn inträffar.

Men även om deras siffror skulle råka vara lite höga i den jämförelsen så kan jag garantera att det finns betydligt många fler barn som aldrig kommer att flaggas under barnfattigdom enligt detta kriterium, men som likt förbannat lever i en minst lika stor fattigdom och med minst lika stora konsekvenser för deras framtid.

Första finns alla dom barn till föräldrar som råkar inneha någon form av förmögenhet som är låst, i en bostad eller annat, och som gör dom oförmögna att ens erhålla hjälp utan att rycka upp sina barn från en social trygghet i det område och den bostad man bor.

Sedan finns alla de barn som lever med föräldrar som inte ens är i närheten att på pappret vara fattiga, men som ändå skapar en situation för sina barn på grund av missbruk som gör att barnen får leva i en situation som både ekonomiskt och psykiskt är ett mer eller mindre stort lidande varje dag. Här finns det många barn som konkret hamnar på samma fattigdomsnivå i vardagen som många av de som ingår i Rädda Barnens siffror.

Dessa barn lever inte bara under en press att inte kunna göra och få det som deras kompisar kan och den skam detta innebär. De ska dessutom hantera skammen över en mamma eller en pappa som med sitt missbruk förstör alla de möjligheter som utifrån sett finns för att leva ett liv långt bort ifrån fattigdom.

Många av dessa barn har ett socialt nätverk kring sig som håller uppe dom. Det kan vara en farbror, en mormor eller någon annan som gång efter gång går in och löser akuta ekonomiska kriser där räkningar samlats på hög och där kanske till och med elen stängs av. De kanske också har någon som tar sig an dom och erbjuder ett alternativ, ett andningshål, i den dystra vardag som i både hopp och förtvivlan omger dom.

För dessa barn där det finns ett alternativ skapas en lite bättre utsikt för att gå vidare i livet utan att helt hamna i ett vakuum vid sidan om sina kompisar. För alla de barn som inte ens har detta, och inte ingår i standardformuläret för fattigdom, är lidandet i det fördolda något som få idag uppmärksammar.

Kanske borde det vara här ett fokus på fattigdom också skulle ligga i debatten. Kanske borde vi i epitetet fattigdom inte stirra oss så blinda på rena ekonomiska tal när det i praktiken handlar om en fattigdom rent psykiskt som kan skapa ett utanförskap med konsekvenser för framtiden som få kan överblicka.

Om vi gemensamt i samhället kunde skapa ett så tätt nät för att fånga upp alla barn oavsett ekonomisk situation så skulle vi också undanröja så många andra dyra konsekvenser när barnen blir tonåringar och tonåringarna själva blir vuxna.

Tyvärr hamnar debatten alldeles för ofta i det “enkla” där konkreta ekonomiska tal är det som fokuseras på. Janne Josefsson föll i den fällan, ett antal företrädare för inte minst Moderaterna och Kristdemokraterna tycks nu göra vad man kan för att negligera problematiken  med barn som lever i fattigdom. Man tycker att UG gjort något bra som “avslöjat” felaktiga siffror, men man tar inte frågan i sin helhet på minsta allvar.

Få andra politiker tar frågan på det allvar och den nivå det hör hemma.

Det spelar ingen roll vilken politisk grundinställning man har. Lösningarna på problematiken börjar i första hand med att skapa en fungerande barnomsorg, en fungerande skola och ett förebyggande arbete i alla de delar som berör barn och familjer från det att barnen ligger i sin mammas mage till den dag de går ut grundskolan.

Här finns det inget politiskt parti i Sverige idag som har en seriös och trovärdig plan och Uppdrag Granskning har bara bidragit med att rikta fokus åt helt fel håll – Rädda Barnen och några till som i grunden arbetar för att barn i Sverige ska få leva ett liv som vi kan vara stolta över.

Fortsätt gärna med ert hårklyveri kring vad Rädda Barnen och andra säger är barnfattigdom om ni tycker att det är den viktigaste frågan. Men om ni som politiker och debattörer är det minsta lilla intresserade av att ta frågan på allvar, oavsett politisk färg, så är det dags att lägga retoriken åt sidan och se på tydliga, långsiktiga konkreta lösningar.

Janne Josefsson har aldrig någonsin varit Moderaternas vän tidigare, men nu är han det helt plötsligt när han har lyckats skapa “fakta” för Moderaternas uppenbara grundinställning som verkar vara att negligera och förminska en problematik som jag i ärlighetens namn trodde att man hade för avsikt att ta på allvar. Uppenbarligen hade jag fel…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *