Disney, Pickaninny och Bosse Hansson

Självklart kommer debatten om Disney att tystna efter julafton klockan fyra. Allra senast då. Och självklart förstår jag också att alla som gjort tummen upp för diverse upprop på Facebook inte gör det efter att i grunden ha funderat igenom vad det betyder och i vilket perspektiv det sker. Men att enbart se det som en storm i ett vattenglas utan värde är att göra det till något som är absolut helt fel.

Disney hade kunnat ge fan i att tala om vad man gjort. De som hade sett Kalles jul den tjugofjärde hade kanske sett det. Någon hade verkligen sett det och uppmärksammat det i efterhand.

Men Disney valde att göra det öppet och man gjorde det för att visa att det faktiskt finns en tanke bakom vad man säljer. Man har valt att utveckla sig i vad man förmedlar och ändrar sin produkt – det är självrannsakan och inte censur. Jag säger inte att det som återstår vare sig i den filmen eller i andra gamla filmer är något som är hundra procent okej. En så stor kännare av Disney-filmer är jag inte. Långt därifrån. Men det är inte vad som återstår som är poängen utan vad man faktiskt har gjort.

Den svarta dockan, Pickaninny, är om man inte vet vad den står för en bagatell. Vet man vad den står för är saken radikalt annorlunda:

A derogatory term that in English usage refers to black children, or a caricature of them which is widely considered racist. The word is likely derived from the Portuguese pequenino (derived from pequeno, “little”).

Pickaninny refers to oft-depicted physical stereotypes of young African slave or African American children: bulging eyes, unkempt hair, red lips and wide mouth into which they stuffed large slices of watermelon.

Det visste inte Stina Wirsén om hennes Lilla hjärtat men när hon insåg vad den faktiskt står för tog hon beslutet att inte teckna figuren igen och drog in alla böcker där Lilla hjärtat förekommer.

Det går också att säga att det är räddhågsna svenska politiskt korrekta människor som nu ställer sig bakom Disney och förfäras över vad som går att läsa på olika Facebook-grupper och andra ställen.

Jag är en av dom som många anser väljer att försvara något som kan tyckas vara bagatellartat och en storm i ett vattenglas som ingen borde bry sig om. Och det är just där poängen finns. Om ingen hade brytt sig om att överreagera och börja protestera mot vad som annonserades i fredags så hade varken jag eller många andra skrivit en endaste rad. Vi hade lugnt och sansat nickat och tyckt att Disney gjorde något bra.

Men när det blossar upp ett så påtagligt motstånd och, som långt ifrån handlar enbart om ett skojigt uppror med glimten i ögat, utan istället innehåller en lång rad helt galna kommentarer så kan det inte bara vara något att sitta tyst kring.

Det handlar ytterst om vilka signaler vi skickar ut och hur det ena ger det andra. Av någon anledning kom jag att tänka på hur Bosse Hanssons kompisar försvarade honom efter att han, utan att veta om det, stod och pratade om svartingar i en radiostudio på Råsunda. Han har uttryckt detta och mer därtill tidigare på Råsunda. Tommy Engstrand och en rad andra gamla sportprofiler från Sveriges Radio och Sveriges Television säger att Hansson inte är rasist utan att det handlar om hur man uttryckte sig för i tiden när Hansson och hans kompisar var unga.

Jag har ingen anledning att tro att Hansson är rasist, men det jag vet är att det handlar om samma mekanismer i den nu pågående Disney-debatten. Skillnaden är att alla, eller i alla fall de flesta, inser vad som var fel när Hansson pratade om svartingar och att många i Disney-debatten inte förstår vad som är så förfärligt med att några figurer plockas bort ur en film. Det som är gemensamt, vid sidan om skillnaden i medvetenhet, är att gamla invanda mönster som inte står för ett modernt samhälle inte ska få fortsätta att sätta an tonen för framtiden hur bagatellartat det än kan tyckas vara vid en första anblick.

Det handlar om signaler och var ska vi börja sända ut rätt signaler om inte till våra barn?