Katrin Zytomierskas skeva kroppsideal och vår dåliga kosthållning kostar oss ifrån två håll

Det går en motionsvåg över vårt samhälle.Fler än någonsin motionerar och rör på sig regelbundet och deltar i diverse olika lopp och tävlingar året runt i löpning, cykel, skidlopp, simning. Triathlon är också mer populärt än någonsin och inte bara på en elitnivå.

Samtidigt pågår en process där vi sakta men säkert blir tyngre och tyngre beroende på en felaktig kosthållning. Det är ett folkhälsoproblem som synligt drabbar dom som är rejält överviktiga, men som även drar ner många andra in i ett tillstånd där orken tryter och följdsjukdomar smyger sig på sakta men säkert.

Å ena sidan motioneras det enormt flitigt. Å andra sidan slappas det och äts helt fel mat i förhållande till aktiviteten i vardagen.

Våra kroppsideal har varit en ständig fråga under många år och just nu exemplifieras den skeva varianten av detta genom Katrin Zytomierska som häver ur sig sitt förakt mot en kvinna i en annons för SATS.

Jonas Colting bemöter det och ger ett exempel som talar sitt tydliga språk:

Hur tror ni att Anja Pärson, en av Sveriges bästa idrottskvinnor någonsin, har sett ut i träningskläder under försäsongsträning? EXAKT som tjejen på bilden!

Fixeringen på vad träning och livsstilsval gör med vårt utseende, mer än vad det gör med vår hälsa, vår prestation och med vårt välmående, är sorglig. Jag är den förste som avskyr menlös låt-gå-mentalitet när det gäller människors slappa inställning till sig själva. Jag blir störd när folk säger ”jag orkar inte”. För ju mindre man orkar desto tröttare blir man.  Så det är bara att HTFU och göra det bästa med det man har igenom hela livet!

Men att håna människor eventuella defekter, handikapp eller svagheter, är aldrig rätt väg att gå. Och att håna en tjej som uppenbarligen tränat på SATS i 13 år, som att hon vore misslyckad, är riktigt osympatiskt.

På SVT går just nu en serie om hälsa som heter Kan du slå en pensionär? där vanliga svenska människor med ett alldeles för passivt och stillasittande liv ska komma på andra tankar med hjälp av två vältränade pensionärer. Förutom den lilla Anna Skipper-inspirerande skafferi-rensningen av onyttiga matvaror så borde det vara en väckarklocka för många att faktiskt ta hand om sig själva bättre. Det handlar inte om människor som är extrema på något vis. Det handlar om så många runt omkring oss som i ren brist på motivation inte tar hand om sig. Det krävs klara och tydlig läkarutlåtanden för att väcka dom.

Samtidigt så är detta ändå människor som självmant valt att delta i ett tv-program så helt omedvetna är dom självfallet inte. Det är en light-version av Biggest loser där kraftigt överviktiga försöker ta tag i sina liv. Men dom är båda exempel som är hämtade ur vardagen runt omkring oss.

Det finns en rad olika åtgärder som samhället har testat eller funderar över för att styra människor in på ett sundare leverne. Man kan som i Danmark införa en fettskatt för att människor ska köpa andra nyttigare matvaror.

Jag tror inte på den här typen av åtgärder. Det handlar om att i grunden motivera oss att tänka annorlunda och precis som så mycket annat så börjar även detta med barnen.

Det är inte konstigt att våra barn får märkliga kroppsideal och är så enormt mycket mer medvetna om sitt eget utseende och sina kläder jämfört med vad vi själva var som barn. Det som är lite paradoxalt är att vi tillsammans med den stora motionsboomen även har en pågående boom där våra kök bokstavligen är i centrum i våra hem med enorma investeringar i utrustning utan att det också får en positiv påverkan på vad vi äter. I alla fall inte i tillräckligt hög grad.

Vi är dåliga på att ge våra barn en tillräckligt bra uppfattning om vad som är bra mat och vi har en barnomsorg och en skola som inte heller lägger tillräckligt stora resurser på att investera i framtiden genom kunskap om vad vi sätter i oss.

I motsats till vad vi äter hemma och som till viss del har med ekonomiska förutsättningar att göra så är skolan en plats som kan fånga upp alla barn och ge en god grund att stå på som dessutom kan smitta av sig på vad som ställs på bordet hemma. Att just barn kan vara med och påverka vårt beteende som vuxna finns det många andra exempel på. Vår kosthållning borde vara en sådan.

Problemet med att låta skola ansvara för denna fråga är att den läggs på rätt nivå och inte i händerna på extremister med en massa bokstavskombinationer till lösningar. Det handlar inte om att förbjuda en massa olika typer av mat och ingredienser. Det handlar om att lära ut ett balanserat och sunt sätt till mat och motion i en god kombination.

Att övervikt inte är klassrelaterad på det vis som vi har fått lära oss är inget som gör frågeställningen enklare. Det handlar inte om att säga att problemet är något som tillhör människor med sämre ekonomiska förutsättningar än många av oss andra. Det är en folksjukdom i ordets rätta bemärkelse och borde också behandlas utifrån detta.

Det skapar lidande hos enskilda människor och kostar oss alla enorma summor i sjukvårdskostnader som inte hade varit nödvändiga. Med tanke på hur ansträngd de ekonomiska förutsättningarna är nu och framåt för våra landsting så borde det vara skäl nog för en rejäl folkhälsosatsning med start i skolan med våra barn och deras kunskap och möjligheter att påverka sin egen framtid.