En framkomlig politik bygger inte på ytterligheter

Jag har den senaste tiden läst mycket om och ägnat tid åt att fundera över vad det är som är viktigt för våra politiska partier att förstå och lägga sitt fokus på. Utgångspunkten är att det kanske aldrig har varit fler partier på så liten yta i svensk politik som det är just nu.

Vi har allianspartierna tillsammans med S och MP väldigt nära varandra, om inte retoriken så i alla fall, i praktisk politik. Det är i ljuset av detta man måste se den socialdemokratiska partiledningens förslag till hur vinster för privata intressen i välfärden måste ses. Man är övertygade om att den linje som mer vänsterorienterade intressen i partiet vill genomföra är fel väg att gå både för partiet och för Sverige.

Socialdemokraten Peter Högberg i Vimmerby beskriver hur situationen ser ut i praktiken både för sitt eget parti och för andra:

Många är de som vill att samhället ska vara svart eller vitt och tydligt mellan vän och fiende. Men verkligheten är desto mer grå och linjen mellan vän och fiende skiljer sig över dagen beroende på frågan. Ju närmare väljaren som politiken kommer blir bilden tydligare. I mindre kommuner som exempel Vimmerby är allianserna mer av praktisk natur än ideologisk, även om de finns på papper. Många gånger för att göra strategerna i huvudstaden nöjda än att det är bäst för den lokala situationen.

Johan Westerholm, en annan socialdemokrat, beskriver det så här:

Jag vill nog mena att socialdemokraterna, med en pragmatisk ledning, är ett maktparti. Vi gillar makt. Vi vill ha makt för att driva samhällsutvecklingen i vår riktning. Men för att få makt måste vi vara lyhörda för var vi hittar en maktbas som kan identifiera sig med våra ideal och samla en majoritet för vår lösning. Det är att gilla makt, inte vara maktfullkomlig.

Det Johan beskriver med orden för att få makt måste vi vara lyhörda för var vi hittar en maktbas som kan identifiera sig med våra ideal och samla en majoritet för vår lösning är exakt det de nya moderaterna gjorde. De insåg att man för att få makt i praktiken under en längre period än bara högst tillfälligt måste hitta en politik som både attraherar väljarna och som fungerar i ett långsiktigt samarbete tillsammans med andra partier.

Det är i den andan som även Socialdemokraterna tidigare har lyckats vara så framgångsrika även när man tvingats samarbeta med andra partier på längre sikt än i enskilda frågor. Det är också i det perspektivet man måste se positivt på ambitionen från partiledningen i Socialdemokraterna och frågan om vinster i välfärden. Man visar att det handlar om att finna en politik som kan skapa en majoritet som inte grundar sig i ytterligheter med stöd av partier som i övrigt vill vrida samhället åt det svartvita håll som Peter Högberg beskriver.

Jag tror att det handlar om just den här insikten tillsammans med en klar och tydlig målbild att föra en politik som ser till helheten snarare än särintressen. Det är även i skenet av detta som kritik kommer när man gör stora dramatiska förändringar i människors invanda mönster. En politik för helheten kan initialt kräva mer eller mindre radikala förändringar för att bryta detta och skapa grunden för långsiktiga förbättringar.

De förändringar som de senaste 5 åren har skett på en rad ömtåliga områden i människors vardag är exempel på detta och där det, oavsett vem det är som påbörjar förändringsarbetet, nästan är omöjligt att inte hamna snett och fel innan det blir bättre och rätt för att slutligen faktiskt visa sig har varit nödvändigt just för helheten.

Jag tror även att den här vägen är det sätt som man bryter ner ytterligheten till något som för väldigt många inte är ett alternativ att ens fundera att ge sitt stöd till. Det handlar om att minimera de svartvita rösterna till så få som möjligt och det kan inte ske på annat sätt än en fungerande helhet där samarbete och breda lösningar är melodin (med det inte sagt att alla breda lösningar är bra lösningar…).

Men det kan heller inte ske utan att ta den svartvita retoriken på allvar själva sticka huvudet i sanden och ägna oss åt samma svartvita beteende. Lösningen även i detta ligger alltså i att se till samma helhet och inte ducka för en problematik som finns även om man inte delar lösningen på hur den ska hanteras.

Socialdemokraterna har inget regeringsalternativ att luta sig emot om man inte vill göra sig beroende av Vänsterpartiet. Alliansen är sannolikt ett parti kort efter valet 2014 och tillsammans så har alla de partier som trängs i mitten ett allt större Sverigedemokraterna att förhålla sig till. Ni förstår ju själva varför det handlar om att inte bara trängas i mitten utan också skapa en stark politik för framtiden som kan tysta de svartvita rösterna både till vänster och höger.