Var finns våghalsarna i svensk politik?

Ännu en regeringsförklaring och ytterligare en budget är presenterad av Alliansen. Det finns bra saker i vad som nu föreslås, men det gnistrar inte direkt.

Det skiljer så enormt lite mellan de två stora S och M och ytterligare fyra partier (MP, KD, C och FP)  just nu och frågan är om det någonsin har varit tråkigare och trängre i svensk politik än vad det är just nu?

Åtta år med Alliansen, varav sex i regeringsställning, samtidigt som S har brottats mer med sig själva än med sina politiska motståndare har givit oss ett läge där ingen längre sticker ut och vågar ge oss något annat än säkra kort där skillnaderna mer handlar om retorik än om praktiska skillnader värda att slåss om.

Det vildaste som går att se nu är kanske den strid inom socialdemokratin som håller på att blossa upp i synen på vinster i välfärden och möjligtvis kommer vi ganska snart att kunna se minst ett par allianspartier (C och KD) som kommer att börja slåss för sin existens inför valet 2014.

Jag uppskattar att det förs en politik nu och har förts en politik tidigare, sedan krisen på 90-talet, som inte har försatt Sverige i det kritiska läge som så många andra länder befinner sig i. Men det borde förutom detta finns en ambition att göra något mer än vad någon seriös kandidat till regeringsmakten idag lyckas förmedla.

Den position som Sverige har med stabila finanser och långt bort ifrån den riktigt stora krisen borde användas för betydligt mycket större visionära förslag. Det handlar inte om våghalsiga ekonomiska satsningar som riskerar fortsatt stabila statsfinanser. Det handlar  inte bara om att våga tänka utanför mittfåran utan om att också våga presentera detta som en politik som väcker känslor och debatt på riktigt och inte det som vi nu ser och hör i en enda långdragen mittfåre-debatt utan  mer än marginella skillnader i praktiken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *